Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Atterbom, Per Daniel Amadeus - Attersee, Kammersee - Attest - Atticism - Atticus, Titus Pomponius - Attika (byggnadskonst) - Attika (Grekland) - Attika och Beotia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
Attersee—Ättika och Beotia
56
sig med Ebba af Ekenstam, med vilken han
levde i ett sällsynt lyckligt äktenskap.
Det ökade levnadsmod, som var frukten av
Ars utrikes resa, gör sig med styrka gällande i
hans författarverksamhet efter 1818. I Poetisk
kalender för 1821 offentliggjorde han bl. a.
”Recensionsblommor” och ”Fridsrop”, i vilka han
med älskvärt och högsint erkännande åt samtida
skalder manade till endräktigt arbete på svenska
litteraturens förkovran. Han fullbordade även det
sagospel, som länge sysselsatt honom,
”Lycksalighetens ö”, vars första del utkom 1824 och andra
1827 samt båda i omarbetad upplaga 1854.
Fragment förblev däremot ”Fågel blå”, på vilken han
börjat arbeta redan 1814 och som sysselsatte
honom ännu vid hans bortgång. Såväl till
anläggning som utförande betecknar ”Lycksalighetens ö”
höjdpunkten av A:s diktning och är ett av
nyromantikens förnämsta verk; romantikernas
oänd-lighetslängtan har ej fått ädlare el. skönare
uttryck än i denna dikt. Ämnet är hämtat ur en
i flera länder bekant folkbok. A. följde i det
hela sagans gång men tilldiktade fritt figurer
och episoder (t. ex. Svanvit och Astolfs
hemkomst). I allegorisk form söker dikten uppvisa
det estetiska livsidealets inre ohållbarhet och att
det högsta i livet icke är dikten utan religionen.
Den sårande kritik, som riktades mot honom
bl. a. av Geijer, sedan årtionden hans intime
vän, inverkade i hög grad hämmande på hans
poetiska alstring, som då befann sig i mogen
blomstring och blivit mera enkelt hjärtligt och
svenskt idyllisk. Han avbröt utgivandet av sina
samlade dikter, av vilka 1837—38 två band
utkommit. Efter hans död utgåvos fragmenten av
och planen till ”Fågel blå” (1858), tre band
”Lyriska dikter” (1863), ”Ästhetiska af
handlingar” (1866), två band ”Minnesteckningar och tal”
(1869) och två band ”Litterära karakteristiker”
(1870) samt ”Poesiens historia” (1861). A:s
”Valda skrifter” utgåvos 1927—29 i 6 bd av
F. Böök.
Under 1830-talet grep A. sig an med att i
fortlöpande skildring teckna karaktärerna av de
förnämsta gestalterna i svensk litteraturhistoria.
Dessa biografier utgåvos 1841—55 under titeln
”Svenska siare och skalder”. De äro skrivna med
en kärleksfull uppskattning av de skildrade, en
sällsynt finhet i analysen av både diktverk och
författarpersonligheter och en glänsande form.
Litt.: A. Nilsson, ”Svensk romantik” (2 uppl.
1924); F. Vetterlund, ”Romantik” (1920) m. fl.
arbeten; C. Santesson, ”Atterboms
ungdomsdiktning” (1920), ”Atterbomstudier” (1932); J.
Kul-ling, ”A:s Svenska siare och skalder” (1931);
G. Axberger, ”Den unge A.” (1936).
Attersee [a’tarzè], Kammersee, sjö i
Salz-kammergut, Österrike, 465 m ö. h. Omfattar
46,7 km2 och är 171 m djup.
Atte’st, skriftligt intyg, bevis. T. ex.
vigselattest. — Verb.-. Attester a.
Attici’sm, attiskt språkbruk; det för den
attiska dialekten egendomliga; utsökt smak och
träffande satir i uttryckssättet. A. betecknar
särsk. en inom den grekiska litteraturen omkr.
Fontana di Trevi i Rom med attika över mittpartiet.
200 f. Kr. uppkommen stilriktning, vilken vände
sig mot de många avarterna hos den då
förhärskande affekterade prosastilen.
A’tticus, Titus Pomponius, romersk
affärsman (109—32 f. Kr.). Han var en man med
fin grekisk bildning och levde i intim vänskap
med Cicero och andra frejdade författare. Han
drev en stor förläggarverksamhet och använde
frikostigt sin stora förmögenhet till litteraturens
fromma. Många av Ciceros brev till A. äro
bevarade.
A’ttika, ett över en byggnads taklist anbragt,
vågrätt avslutat, dekorativt parti, ofta bärande
statyer, sinnebilder el. inskrifter, som häntyda
på byggnadens bestämmelse. A. löper antingen
runt om hela byggnaden, såsom på de flesta
triumfbågar, el. pryder någon av dess huvuddelar.
Kungl. biblioteket och riksdagshuset i Stockholm
t. ex. ha en sådan över mittpartiet.
A’ttika, den sydöstligaste delen av mellersta
Grekland, en triangulär halvö mellan Egeiska
havet och Soranska viken. Omkr. 2,500 km2.
Kusten är rik på ankarplatser, och på s. v.
kusten mot Saronska viken ligger ett präktigt
hamnsystem vid Peiraievshalvön samt vid
Salamis och den Elevsinska viken. A. är till större
delen uppfyllt av mestadels kala kalkstens- och
marmorberg: i n. v. Kithairon och ö. därom
Parnes, båda omkr. 1,400 m. S. om dessa berg
ligga Elevsinska slätten samt slätten kring Aten,
vilken i s. ö. begränsas av berget Hymettos.
Längst i s. ö. ligger det i forntiden silverrika
Laurion, som i våra dagar åter blivit ett viktigt
bergverksdistrikt. I n. ö. utmed Eubeasundet
utbreder sig Marathonslätten med Pentelikonkedj an
i s. Klimatet är torrt, och endast Kefissos, som
flyter över Atenslätten, är vattenförande året om.
Odlingen av fikon och framför allt oliver är
betydande. — I forntiden utgjordes A. av en mängd
små kommuner (demoi) med självständig inre
förvaltning och med Aten som gemensam politisk
medelpunkt. I det nya Grekland bildar A. med
Beotien ett nomos.
A’ttika och Beötia, nomos i ö. Grekland,
omfattande landskapen Attika och Beotien; 6,686
km2; 1,394,000 inv. Huvudstad är Aten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
