- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 2. Asura - Bidz /
83-84

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Augustinus, Aurelius - Augustipäron - Augustów - Augustus (titel) - Augustus (romersk kejsare) - August Vilhelm (prins av Preussen)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

83 Augustipäron—August Vilhelm 84

Genom sin av nyplatonismen påverkade åskådning
har han givit väckelse åt mystiska riktningar och
främjat medeltidens antiklerikala opposition.
Genom sitt kyrko- och sedlighetsideal har han stärkt
och inom kyrkoorganisationen givit hemortsrätt
åt den munkartade stämningen och förberett den
kommande, specifikt västerländskt färgade
utvecklingen av ett praktiskt verksamt munkliv.
Men å andra sidan ha de förreformatoriska
riktningarna anknutit till hans kritik av varje
utom-biblisk kyrklig tradition. Men också renässansen
och, framför allt, den evangeliska reformationen
stå i skuld hos honom.

I sina ”Retractationes” uppger sig A. ha
författat ej mindre än 93 skrifter i 232 böcker.
A :s ”Confessiones” ha utgivits i flera sv. uppl.,
senast av Nathan Söderblom (1905) och Sven
Lidman (1921, 5æ uppl. 1944). Av senare litt. om
A. märkas: J. Nörregaard, ”Augustins religiöse
Gennembrud” (1920), ”Augustins Vej till
Kristendommen” (1928); W. Stegemann, ”Augustins
Gottesstaat” (1929); E. Krebs, ”Sankt Augustin”
(1930); G. Hultgren, ”Det evangeliska
kärleksbudet hos A.” (1939).

Augustipäron, benämning på flera slags
sommarpäron, särsk. larsmässepäron.

Augustow, stad i vojevodskapet Bialvstok i n.
ö. Polen, vid järnvägslinjen Grodno—Suwalki;
9,000 inv. A. grundlädes av Sigismund August
1564. Läder-, trä- och cementindustri.

Augu’stus, lat., ”den höge”, ”den
vördnadsvärde”, titel, som (år 27 f. Kr.) av romerska
senaten gavs åt Octavianus, ”kejsar A.”, och
sedan medföljde kejsarvärdigheten.

Augustus, den förste romerske kejsaren (63
f. Kr.—14 e. Kr.). Han hette egentligen Gaj us
O c t a v i u s, men då han upptogs som son av
den store Julius Caesar, vars systerdotters barn
han var, kallade han sig Gajus Julius Caesar
(Octavianus). Efter Caesars död lyckades
han steg för steg tillägna sig envåldsmakten i
Rom i tävlan med Antonius.

Såsom det romerska världsväldets herre (från
29 f. Kr.) uppträdde A. med stor varsamhet och
undvek yttre tecken av monarki. Han lät de
tidigare republikanska statsinrättningarna bestå
— ett och annat nytt tillkom — och delade,
åtminstone formellt, regeringsmyndigheten med
senaten. Sedan han år 27 f. Kr. efter ordningens
återställande nedlagt triumvirmakten, erhöll han
av senat och folk efter hand de viktigaste
befogenheterna. Såsom imperator (”fältherre”, med
tiden ung. ”kejsare”, fr. empereur) hade han
oinskränkt överbefäl över rikets stridskrafter samt
förvaltningen av de militäriskt viktiga
gränsprovinserna. Konsulvärdigheten, som han i början
årligen övertagit, nedlade han år 23; den civila
makten hade därefter sitt förnämsta uttryck i
den honom förut på livstid tilldelade, sedermera
årligen förnyade tribuniciska myndigheten.
Såsom tribun var han personligen oantastlig, ägde
att framställa lagförslag och kunde genom sitt
”veto” hindra varje ämbetsåtgärd, varje
senatsbeslut. Såsom censor utövade han ett
bestämmande inflytande bl. a. på senatens sammansättning

— han var själv senator och pri’nceps senatus,
senatens ”främste man” —; såsom po’ntifex
ma’xi-mus, ”överstepräst”, från år 12 stod han i spetsen
för det officiella romerska gudstjänstväsendet.
Den av senaten förlänade hederstiteln Augustus,
”den höge”, ” den vördnadsvärde” (från år 27),
är det namn han bär i historien. — A. återgav
den svårt skakade romerska staten lugn och
ordning. För att giva den en fast sedlig grundval
strävade han oavlåtligt att vidmakthålla den
romerska religionen och ingrep mot tidens sedliga
förfall genom äktenskapslagar. Gränserna
skyddades genom militärkolonier och härar i befästa
läger. Provinserna voro förut i hög grad illa
behandlade; A. sökte förebygga utpressnmgar och
godtycke. Det ofantliga riket överdrogs med ett
nät av förträffliga vägar. Själv en fint bildad
man, sökte han ”förvandla den stad av tegel han
mottagit till en marmorstad” och prydde Rom med
härliga konstverk av alla slag. Den romerska
litteraturens s. k. guldålder inföll delvis under A.;
då levde bl. a. skalderna Virgilius, Horatius,
Pro-pertius och Ovidius samt hävdatecknaren Livius.
— A. betraktade som en av sina främsta
uppgifter att vidmakthålla freden och förde därför
ej krig annat än för att trygga el. avrunda
rikets gränser, så i Spanien, vidare i norr, där
hans styvsöner Tiberius och Drusus kuyade
alpfolken, så att Donau blev gräns. Även mot
germanerna fördes krig med framgång till
Rhen-gränsens försvar, men genom Varus’ nederlag
gick n. v. Germanien förlorat. Genom klok
diplomati förmåddes parterna återlämna de fångar
och fälttecken, som romarna vid tidigare nederlag
förlorat. — Efter kortvariga äktenskap med
Clo-dia, sedan med Scribonia, som skänkte honom
hans enda barn, dottern Julia, gifte A. sig år 38
f. Kr. med den sköna och kloka Livia, som
överlevde honom. Till efterträdare utsåg A. sin
systerson Marcellus; sedan denne dött, liksom ock
dottersönerna Gajus och Lucius, adopterades
Livias son från ett föregående gifte, Tiberius,
som blev hans efterträdare.

A. var ej ett lysande snille men hade ett
ovanligt klokt huvud, praktisk blick,
målmedvetenhet, energi och hänsynslös uthållighet i utförandet
av sina planer. Ej stor som härförare, var han
en framstående statsman. — En viktig källa för
vår kunskap om A. är en av honom själv
författad, i kopia delvis bevarad inskrift,
Monu-mentum Ancyranum, vilken ger en översikt
av hans regering. — Litt.: V. Gardthausen, ”A.
und seine Zeit”, 1—3 (1891—1918); M. P :n
Nilsson, ”Den romerska kejsartiden” (2 bd, 1921);
J. Bergman, ”A.” (1937); E. Fabietti, ”Kejsar
A.” (1941); E. Linkomies, ”Kejsar A. och arvet
från Rom” (övers, från finskan 1948).

August Vilhelm, prins av Preussen (1722—
1758), yngre broder till Fredrik II. Han deltog
i de båda schlesiska krigen och i sjuåriga kriget
under dess första år men tog avsked på grund
av det skarpa tadel han fick uppbära från
brodern för de genom hans bristande skicklighet
förorsakade svåra motgångarna. I Sveriges
historia är A. bekant genom det bistånd han 1756

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:13:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffb/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free