Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Australasiatiska medelhavet - Australasien - Australien (världsdel) - Australien el. Australkontinenten - Kuster, höjdförhållanden och vattendrag - Geologiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Australasiatiska medelhavet—Australien
100
Australasiatiska medelhavet, havet mellan
Asien och Australien.
Austrälasien, eng. Australasia, namn på
över-gångsområdet mellan Asien och Australien,
användes i växlande betydelse. Engelsmännen
beteckna med A. dels Australien, Tasminien och
Nya Zeeland, dels de Ostindiska öarnå samt
Australien och Oceanien, under det tyskarna med
A. vanl. förstå blott den Ostindiska arkipelagen.
Australien (av lat. austrälis, sydlig),
”Sydlandet”, den femte och minsta av världsdelarna,
s. ö. om Asien, omfattar dels Australkontinenten
(se följ.) med Tasmanien och dels de under
namnet Oceanien sammanfattade öarna i Stora
oceanen. I inskränktare bemärkelse användes
namnet A. för Australkontinenten.
Australien el. Australkontinenten om
ges på alla sidor av vatten, i ö. av Stora oceanen,
på de tre andra sidorna av Indiska oceanen.
Areal med Tasmanien 7,7 mill. km2. Beräknad
folkmängd (31/s 1950) 8,1 mill., därav på
Tasmanien 270,000. — A. utgör politiskt ett statsförbund
Australiska statsförbundet (C o
m-monwealth of Australia), ingående i
Britt, samväldet. Se även sp. no ff.
Kuster, höjdförhållanden och vattendrag. Från
Asien skiljes A. genom Timorsjön, från Nya
Guinea genom Al furasjön och Torres sund. I n.
skjuter Yorkhalvön upp mot Nya Guinea, i s.
utgör på andra sidan Bass sund ön Tasmanien
en fortsättning av själva kontinenten. Kustlinjen
visar i övrigt föga oregelbundenhet. Den stora
flacka inbuktningen i s. kallas Stora
Austral-bukten. ö. därom märkes Spencergolfen, mellan
Eyre- och Yorkhalvöarna. ö. om sistnämnda
halvö intränger S:t Vincentgolfen, utanför vilken
Känguruön ligger, och ännu längre åt ö. den
viktiga Port Phillip Bay (vid Melbourne), ö.
kusten, där bergen flerstädes gå ut till havet,
äger många små fjordliknande vikar med goda
hamnar. Från s. vändkretsen norrut längs ö.
kusten går Stora Barriärrevet, för sjöfarten
hinderliga korallrev. P. n. kusten tränger den
breda Carpentariaviken in mellan Kap
Yorkhalvön och Arnhemsland. I n. v. och v. ligger en
del större och mindre öar. A:s nordpunkt är
Kap York (io°4i’ s. br.), Tasmaniens sydligaste
udde är Sydkap (43039’), fastlandets östligaste
punkt Kap Byron (i53°39’ ö. Igd) och dess
västligaste Steep Point (ii3°9). De omgivande
haven nå nära intill kusterna flerstädes 4,000—
5,000 m djup. A. har en medelhöjd av 350 m
ö. h. Dess större, v. del är lågland el. platåland.
Längs ö. kusten däremot går en 3,000 km lång
paleozoisk bergskedja, vilken har sina
fortsättningar i Tasmaniens och Nya Guineas berg. Mot
ö. stupar den vanl. brant mot havet men sänker
sig långsamt mot v. De olika partierna ha
skilda namn. Längst i s. höjer sig Victorias
bergland med på gränsen mellan Victoria och
Nya Syd-Wales Australalperna, i vilka M:t
Townsend i Kosciuskogruppen, A:s högsta berg,
når 2,196 m ö. h. N. härom vidtaga i Nya
Syd-Wales Blue Mountains, Liverpoolkedj an och New
Englandskedj an, vilka i allm. ej nå över 1,000 m,
ehuru enstaka berg nå 1,500 och t. 0. m. 1,800 m
ö. h. I Queensland breder bergskedjan ut sig
och upplöses i talrika berg- och kullsträckningar,
mellan vilka fruktbara bäcken (downs) ligga.
Bergskedjan utgör i sin helhet vattendelare
mellan de korta, vattenrika ö. floderna och de
större, vattenfattiga floder, som rinna mot v., av
vilka de förnämsta äro Murray med dess bifloder
samt Cooper, Diamantina och Eyre Creeks, som
flyta mot Eyredepressionen, samt Flinders River,
som utfaller i Carpentariaviken. Kring dessa
floder utbreder sig ett slättland, vilket när lägst
i den av loppslösa Eyesjön (12 m under havets
yta). A:s v. del upptages av en i medeltal 300—
500 m hög peneplanslätt med enstaka gamla
rest-berg, till större delen täckt av ökensandsten.
På ökentaffelns ö. rand höja sig branta
väst-östliga bergskedjor, såsom Musgravekedjan (i
M:t Woodroffe 1,594 m hög) och
MacDonnell-kedjan (1,470 m.). — A. är fattigt på floder och
sjöar. I själva verket finnes blott en enda större
flod, Murray, som med sina bifloder
Murrum-bidgee med Lachlan och Darling avvattnar en stor
del av området i s. ö. Den har talrika smärre
tillflöden från de vattenrika ö. bergen men för
i sitt nedre lopp tidtals en jämförelsevis
obetydlig vattenmängd. I övrigt äro A:s floder dels
smärre men vattenrika kustfloder, dels i det inre
talrika torrbäddar (creeks), som vid regntid för
några korta dagar kunna fyllas av forsande
vatten. De framträda mot den ödsliga
omgivningen genom åtföljande rader av träd och en
friskare växtlighet. Sjöarna äro saltsjöar, oftast
endast saltbottnar. Den stora vattenbrist, som
råder, har man sökt systematiskt avhjälpa dels
genom upptagande av artesiska brunnar, dels
genom bevattningsanläggningar.
Geologiska förhållanden. Den australiska
kontinenten uppbygges till större delen av
horisontalt liggande sedimentformationer, vilande på det
här och var, särsk. i s. v. inom större områden,
i dagen gående urberget. Kontinentens ö. rand
bildar däremot en paleozoisk veckzon av
ansenlig bredd. I denna ingå även i stor utsträckning
vulkaniska bergarter av tertiär ålder, i
synnerhet basalter. Under slutet av den paleozoiska
och början av den mesozoiska tiden d. v. s. under
perm, trias och jura, var A. huvudsaki. fastland,
som stod i samband med den indisk-afrikanska
Gondwanakontinenten och genomgick ungefär
samma geologiska historia som denna, med
nedisning under permo-karbonperioden. Under denna
fastlandstid bildades betydande stenkolslager i
kontinentens ö. och s. ö. del, under permo-karbon
i Tasmanien och Nya Syd-Wales och under
trias-jura i Queensland och Nya Syd-Wales. I
det inre av kontinenten ha sandstenar
(”ökensandsten”), tillhörande krit- och tertiär
formationerna, stor utbredning. Kvartära avlagringar
finnas flerstädes i floddalar och längs kusten; i
Australalperna spår av en kvartär nedisning. —
A. är mycket rikt på metaller. Flera av de
sedimentära formationerna konglomerat och
sandstenar äro, liksom de yngre tuff avlagringarna,
guldförande. Även uppträder guldet i kvarts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
