Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Australiska statsförbundet el. Commonwealth of Australia - Historia - Australnegrer - Austrasien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Australnegrer—Austrasien
115
nett upptog flera av förbundsrörelsens ledare. Han
avlöstes av A. Deakin 1903. Redan det första
parlamentet var delat i tre partier, ett
protektionistiskt regeringsparti, ett moderat frihandelsparti
under Sir George Reid och arbetarpartiet under
J. C. Watson. De två första partierna voro
ungefär jämnstarka, vilket gjorde, att arbetarpartiet,
som i tullfrågan var delat, kom att öva stort
inflytande. Dess framgång vid parlamentsvalen
dec. 1903 ledde till att Deakin avgick och
efterträddes av Watson som premiärminister. I följd
av arbetarpartiets nederlag i aug. 1904 fick
Watson ge plats för en borgerlig koalitionsministär
med Sir G. Reid som premiärminister. Men
dennes ministär störtades redan juli 1905 av
protektionisterna med hjälp av arbetarpartiet, och
Deakins nya ministär kunde med arbetarpartiets
understöd hålla sig kvar till juli 1908, då den
fick vika för arbetarpartiet under dess nye ledare,
A. Fisher. Dennes ministär måste redan juni
1909 vika för en sammanslutning av de
borgerliga partierna under ledning av Deakin och J.
Cook. Parlamentsvalen 1911 gåvo arbetarpartiet
majoritet både i senaten och i representanthuset
och förde en ny ministär Fisher till makten.
Denna återupptog det av Deakin redan 1905
framställda förslaget om ett modernt australiskt
lant- och sjöförsvar och genomförde det i
huvudsak 1911. Värnplikt infördes, och 1913 fick A.
egen flotta. Åren före 1 :a världskriget präglas
av en intensiv sociallagstiftning. Obligatorisk
skiljedom infördes, 1904 inrättades en federativ
domstol för lösande av arbetstvister, 1907
fastställdes minimilöner, 1908 genomfördes allmän
folkpensionering. I samband därmed stod A:s
restriktiva immigrationspolitik och
protektionistiska tullpolitik, vilka särsk. avsågo att förhindra
invandring av främmande, särsk. färgade arbetare,
till det rent anglosaxiska A. samt att skydda den
framväxande inhemska industrien mot japansk
konkurrens. De allmänna valen 1913 voro
ogynnsamma för Fisher, men J. Cook, som avlöste
honom, hade ringa maktunderlag. Nyval efter
parlamentets upplösning, juli 1914, gåvo
arbetarpartiet majoritet i båda kamrarna, och Fisher
bildade nu sin fjärde ministär i sept. 1914. Han
utbytte okt. 1915 premiärministerposten mot
befattningen som ”high commissioner” i London
och efterträddes av W. M. Hughes.
Hughes igångsatte en energisk kampanj för
frivillig rekrytering — kårer på 400,000 man
uppsattes, vilka gjorde stora insatser på de
europeiska krigsskådeplatserna — och höll i England
1916 imperialistiska programtal om allmän
värnplikt m. m., vilka ogillades av många partivänner i
A., så att han nödgades utgå ur arbetarpartiets
styrelse. Dettas flertal började nu en livlig
opposition mot regeringen, särsk. i värnpliktsfrågan.
Hughes’ anhängare sammansmälte med
liberalerna till nationalistpartiet, medan hans motståndare
fortfarande behärskade arbetarpartiet och i två
folkomröstningar lyckades förhindra
värnpliktslagens ändring. Som ledare för nationalistpartiet
förblev Hughes regeringschef till 1923, då han
efter nyval måste ge plats för S. M. Bruce, som
116
trädde i spetsen för en koalitionsregering, stödd
av nationalistpartiet och ett på dess bekostnad
framvuxet agrarparti, Country Party. Vid den
tiden utbröto svåra strejker, och den obligatoriska
skiljedomen visade sig ineffektiv. 1929 vann
arbetarpartiet åter majoritet och bildade regering
under J. H. Scullin. A. fick även känna den
ekonomiska världskrisen 1930, som där ledde till en
utveckling liknande den i England. Inom
arbetarpartiet inträffade en brytning, och en
minoritet under ledning av finansminister Lyons
förenade sig med nationalistpartiet till United
Australia Party, som vann en stor
parlaments-seger 1931. J. A. Lyons bildade nu regering
och satt som regeringschef till sin död 1939.
Han efterträddes för en kort tid av agrarpartiets
ledare E. Page, sedan av R. G. Menzies, som
bildade en regering ur United Australia Party.
Vid krigsutbrottet 1939 förklarade A. Tyskland
genast krig. Det ingick i kriget med
lantstrids-krafter av miliskaraktär samt vissa mindre
värvade styrkor. Då milisen ej fick användas
utanför landets gränser, tillgreps frivillig värvning
för utrikestj änst, och australiska trupper
överfördes till orienten, där de deltogo i
operationerna i Nordafrika, Syrien och Grekland.
Menzies försökte förgäves bilda en koalitionsregering,
i vilken även arbetarpartiet ingick. Ej heller A.
W. Fadden, som efterträdde honom 1941,
lyckades därmed. I okt. s. å. fick han vika för J.
Curtin, som bildade en arbetarregering.
Med Japans inträde i kriget dec. 1941 fick A.
direkt känning av detta. A. blev nu tvingat att
ingå för fullt i krigföringen, och Curtin
framträdde som en ivrig talesman härför. Han
vädjade om hjälp hos U.S.A., och en kraftig
upprustning tog vid. Omkr. 900,000 man utbildades
under kriget, och smärre örlogsfartyg byggdes i
stort antal. Ett intimt samarbete etablerades med
U.S.A., och detta fick sitt synliga uttryck i att
MacArthur april 1942 blev överbefälhavare även
för de australiska stridskrafterna och förläde
sitt högkvarter till Brisbane. A. uppladdades till
en stor bas för de amerikanska styrkorna.
Genom sjösegern i Korallhavet maj 1942 avvärjdes
det japanska invasionshotet. Senare insattes
australiska trupper för att rensa upp japanska
motståndsområden på Nya Guinea m. m.
Därjämte användes australiska trupper under
krigets slutskede för offensiver på Borneo.
Sjöstridskrafter ingingo under kriget i de allierade
flottstyrkor, som kämpade mot japanerna i
stilla-havsområdet. U.S.A. fick rätt att även efter
fredsslutet förfoga över vissa baser i A.
Efter Curtins död i juli 1945 blev J. B.
Chief-ley regeringschef. Vid valen 1949 led
arbetarpartiet ett svårt nederlag och fråntogs majoriteten
i parlamentet, och R. G. Menzies bildade nu en
borgerlig koalitionsregering.
Australnegrer, se Australien.
Austrasien (”östriket”), kallades den östra,
rent germanska delen av det frankiska riket i
motsats till det övervägande romanska västriket,
Neustrien. På merovingernas tid var A. ofta
ett eget rike med egen konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
