Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baccarat el. baccara (spel) - Baccarat (stad) - Baccelli, Guido - Bacchelli, Riccardo - Bacchius - Bacchus - Bacchylides - Bacciocchi, Felice Pasquale - Baccio della Porta - Bach, 1. Johann Sebastian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Baccarat—Bach
204
Slipad kristallurna från
Baccarat. 1800-talets slut.
Baccarat [bakara’] el. b a c c a r a, ett franskt
hasardspel, spelas med sex lekar. Målarna gälla
io, de andra efter antalet ögon. De spelande få
av den, som håller banken, två kort. Antalet
poäng är avgörande.
Baccarat [bakara’], stad i n. ö. Frankrike;
6,ooo inv. B. har
Frankrikes största
kristallglasbruk
(baocaratglas).
Baccelli [-[batja’-li],-] {+[batja’-
li],+} Gu i do,
italiensk läkare och
politiker (1832—
1916). Urspr. prof,
i rättsmedicin i
Rom gjorde sig
B. som minister
högt förtjänt om
det italienska
undervisningsväsendet och riktade den
medicinska
litteraturen med talrika
arbeten.
Bacchelli [-[bakä’-li],-] {+[bakä’-
li],+} Riccardo,
italiensk författare
(f. 1891), en av
ledarna inom den
klassicerande
riktning, som bildar
front framför allt
mot futurismen.
Som romanförf.
har B. lärt av
Manzoni och
Fo-gazzaro men är
dock samtidigt en
äkta nutidstyp med fantasifull satir och
nervös sensiblitet. Icke sällan spela politiska
syften in i B:s romaner; ”11 diavolo al
Ponte-lunga” (2 bd, 1927) behandlar den socialistiska
propagandans högperiod i Italien, ”Mal d’Africa”
(1935) är ett bidrag till fascismens koloniala
propaganda. Den stora trilogien ”11 mulino del
Po” (1938—40; sv. övers, av d. 1 ”Floderna
flyter mot havet, 1812—1848”, d. 2 ”Nöden
kommer i båt, 1849—1872”, d. 3 ”Gammal värld
är alltid ny, 1873—1918”) är en folklivskildring,
som ger en inblick i italienskt liv från
napoleon-tiden till 1 :a världskrigets slut. 1946 utkom ”11
pianto del figlio di Lais” (sv. övers. ”Lais’ son”,
1948), en roman från Sauls och Davids tid.
Bacchius, antik versfot, består av en kort och
två långa stavelser ( ^ - - ).
Ba’cchus, lat., se Dionysos.
Bacchylides, se Bakchylides.
Bacciocchi [batJå’ki], Felice Pasquale,
italiensk furste (1762—1841), Napoleon I:s
svåger. Han var fransk officer och gifte sig 1797
med Napoleons äldsta syster, Élise. 1805 blev
han furste av Lucca och Piombino. Efter
Napoleons fall levde han som privatman.
Baccio della Porta [ba’tjå], florentinsk
målare, se Bartolommeo.
Bach. 1) Joh ann Sebastian B., frejdad
tysk musiker (1685 21/a—1750 28/?). Han
härstammade från en urtysk, i Thüringen bosatt
musikersläkt. Född i Eisenach och vid knappt 10 års ålder
faderlös, upptogs han av sin broder, som var
organist i Ohrdruf, lämnade denne redan 1700
och begav sig till Lüneburg, där han blev
dis-kantist vid Michaelisskolan, och lärde därvid
känna den äldre vokalmusiken. 1703 blev han
violinist i Weimar, 1704 organist i Arnstadt,
1707 organist i Mühlhausen och följ, år
hovorganist i Weimar. Där gjorde han bekantskap
med den italienska kammarmusiken, och där skrev
han några av sina bästa kantater samt utvecklade
hela glansen av sin orgelkonst så i komposition
som spel. 1717 blev han hovkapellmästare i
Köthen, och nu tillkommo till stor del B:s violin-,
cello-, flöjt- och orkesterkompositioner. Efter
1723, då han blev kantor vid Thomasskolan i
Leipzig, skapade han sina större körverk. Med
undantag av ett besök i Potsdam (1747), dit han
blev inbjuden av Fredrik den store, levde B. i
Leipzig i sträng tillbakadragenhet. Han var 2
gånger gift och hade 20 barn. På sista tiden
var han blind. Han avled i Leipzig.
B:s tonsättningar äro präglade av en så
häpnadsväckande kombinationsförmåga, innerlighet
och universalitet, att de för alla tider skola stå
som i sitt slag oöverträffliga uppenbarelser av
den musikaliska konstens ideal. Ingen
tonkonstnär har i samma grad som B. bildat på en gång
kulmen för den äldre musiken och grundvalen
för den nyare. Han bragte den stränga stilen,
vars spets är fugan, till dess högsta möjliga
fulländning och stadgade tillika det moderna
harmoniska systemet. Den tematiska konsten
behärskar han som få, i motivisk konsekvens är
han oöverträffad.
En uppräkning av alla de B:s kompositioner,
som bevarats åt eftervärlden (en stor del har
sannolikt för alltid gått förlorad), är här icke
möjlig, endast några av de viktigaste kunna
antecknas. Till dem höra bland de vokala verken
de många kyrkokantaterna, vilka äro att räkna
bland B:s friskaste och yppersta skapelser.
Vidare hans ”passioner”, av vilka endast två äro
i behåll: Matteuspassionen (utförd
1729) samt den något tidigare och mindre
fullkomliga Johannespassionen. Denna
pas-sionsmusik är att anse som en idealiserad form
för de inom den kristna kyrkan sedan gammalt
vanliga kvasi-dramatiska framställningarna ur
Kristi lidandes historia. I anläggningen besläktad
är det älskliga Weihnachtsoratorium
(1734). Magnificat, som utmärker sig för
en hos B. mindre vanlig koncentration, samt
h-m o 11-m ä s s a n (1733) höra även till hans
sublimaste alster, särskilt genom de storslagna
körerna. Inom instrumentalmusiken är det i
synnerhet orgeln, som är B:s centrum och
utgångspunkt, och orgelkoraler äro måhända det
mest egenartade han skrivit. Å andra sidan vittna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
