Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beerstraaten - Beethoven, Ludwig van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Beethoven
542
kes Jan Abrahamsz B. (1622—66). Han
målade stadsbilder från Amsterdam, där han var
bosatt, samt sjöslag och kuststycken, helst i
vinterstämning.
Beethoven [bé’täfan], Ludwig van, tysk
tonsättare, föddes i Bonn 1770, sannolikt 16 dec.,
och dog i Wien 26 mars 1827. Hans farfader,
Ludwig B., en belgier från Antwerpen,
var kurfurstlig kapellmästare i Bonn, fadern,
J o h a n n B., var tenorsångare i kapellet. Av
denne fick han första undervisningen i musik, men
i övrigt försummades hans uppfostran betydligt.
Däremot hade han mycken nytta av
hovorganisten Neefes musikundervisning, varjämte greve
Waldstein och familjen Breuning voro honom till
gagn i både moraliskt och ekonomiskt avseende.
Även det förträffliga hovkapellet, vari han
spelade altfiol, och den framstående operan inverkade
på hans konstnärliga utveckling. Genom sitt
kla-verspel och framför allt sitt fria fantiserande
väckte B. redan tidigt den största beundran. 1783
trycktes han första kompositioner, och 1784 blev
den trettonårige gossen anställd som andre
hovorganist. 1787 fick han tillfälle att resa till Wien
och spela för Mozart. 1792 bosatte han sig på
allvar i Wien, studerade under Haydn mera för
syns skull men i verkligheten under Schenk,
Älbrechtsberger och Salieri, och 1795 uppträdde
han såsom mogen
tonsättare med tre
pianotrior, till
vilka snart kommo
nya verk i organisk
följd: sonater,
kvartetter och
symfonier. Han var
särsk. uppburen av
humana och
finbil-dade aristokrater,
umgicks ogenerat i
de högsta kretsar,
där man översåg
med hans
kantigheter, och då han
1809 kallades till
kapellmästare i
Kassel, förenade
sig några av hans
gynnare, däribland hans lärjunge ärkehertig
Rudolf, om att hålla honom kvar i Wien
medelst en livränta. Under Wienkongressen
1814 stod han på höjden av sitt anseende.
Därefter drog han sig tillbaka i allt djupare
ensamhet. Hans beslut att åtaga sig förmynderskapet
över en brorson invecklade honom i en förarglig
process med dennes mor, och brorsonen själv
vållade honom många sorger genom sitt ovärdiga
uppförande. B:s värsta prövning var dock
dövheten, som redan omkr. 1800 gjorde honom
svårigheter och sedermera synes ha ömsevis till- och
avtagit, till dess den småningom blev alldeles
obotlig och tvang honom försaka virtuosens triumfer
men å andra sidan ock bidrog att fördjupa hans
inre liv och uteslutande hänvisa honom till
fantasiens värld.
Man har indelat B:s utveckling i tre perioder,
varvid dock märkes, att ingen bestämd gräns
finnes och att egenskaper från den ena perioden
kunna spela in i den andra. I första perioden (till
omkr. 1800) bibehålies i det hela det
Haydn-Mo-zartska stilarvet, ehuru B. redan nu börjar
göra epok i synnerhet i pianomusiken. Denna
period omfattar ungefär opus 1—25 el. något
mera, däribland en mängd sonater, några trior,
de första stråkkvartetterna och konserterna,
septetten, första symfonien, sången ”Adelaide” m. m.
Andra perioden (1800—15) utmärkes av full
självständighet, storslagen kraft och jämvikt
mellan innehåll och form; innehållet blir rikare och
bestämdare, formen på en gång mera omfattande
och mera koncentrerad. Av de dithörande verken
(opus 26—100) märkas främst de sju
symfonierna : den livsglada i D-d u r, som dock kanske
snarare bör räknas till första perioden, den h
e-r o i s k a, i Ess-dur, urspr. tillägnad Napoleon, den
lugnt humoristiska i B-d u r, den mäktiga
Faust-artade i c-m o 11, den idylliska pastoralen,
den dityrambiska i A-d u r samt den graciösa i
F-d u r. Vidare fem fantasirika kvartetter, ”s p ö
k-t r i o n”, B-d ur-trion, åtskilliga sonater med
violin, såsom Alexandersonaten och
Kreutzersonaten, och med violincell, de
glänsande konserterna, en mängd pianosonater,
däribland den i c i s s-m o 11, om vars
sammanhang med B:s kärlek till grevinnan Guicciardi
så mycket fantiserats, pastoralen, sonaterna
i d-m o 11 och c-m o 11, den stora W a 1
d-steinsonaten och Appassionatan,
L e s A d i e u x o. s. v. Fantasien för piano,
orkester och kör är i viss mån en föregångare
till nionde symfonien. Dit höra även mässan i
C-d u r ävensom det mera flacka oratoriet
Christus am ölberg. B:s enda opera,
F i d e 1 i o (Leonora), uppfördes i Wien i tre
olika bearbetningar 1805, 1806 och 1814 och hör
i synnerhet i andra akten och i den tredje av
de fyra uvertyrerna till hans djupaste verk. Slutl.
må nämnas musiken till Egmont, C o r i
o-lanuvertyren och en del sånger. Tredje
perioden kännetecknas av ett ända till visionärt
drömmeri förandligat innehåll, en obändig
subjektivitet, som ofta spränger den traditionella
formen men just därigenom frambringar verk av
utomordentlig nyhet och storhet, samt en ej
sällan till djupsinnigt grubblande utsträckt
förkärlek för den polyfona stilen. Till denna period
höra bl. a. de sista sonaterna och
stråkkvartetterna samt framför allt de båda jätteverken
Missa solemnis och Nionde sy
m-f o n i e n. Den förra, som icke är traditionellt
kyrklig men överjordiskt storslagen och
genomträngd av den djupaste religiositet, ansågs av
B. själv som hans mest fulländade verk. Den
senare är besläktad med c-moll-symfonien, men
själsstriden är starkare; i formen är den ett
mellanting mellan symfoni och kantat, i det finalen
utgöres av en korsats till Schillers ”Ode an
die Freude”.
B. är universell, icke i samma mening som
Mozart, vilken behandlar alla konstformer med
Beethovens dödsmask.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
