- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 2. Asura - Bidz /
753-754

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergshantering - Bergshanteringens vänner - Bergshauptman - Bergshögskolan - Bergsimpa - Bergsingenjör - Bergsjuka - Bergsjö - Bergskedjebildning - Bergskedjor - Bergskemi - Bergskollegium

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

753 Bergshanteringens vänner—Bergskollegium 754

Karl den stores tid, och på 900-talet omtalas
bergverken på Harz såsom betydande. I Frankrike
och Skandinavien, kanske även i England, synes
b. därefter ha utvecklats efter Tysklands
föredöme och med biträde av tyska arbetare.

De för framställning av järn tidigast i Sverige
använda hyttgroparna förlädes i
backsluttningar vid sådana myrar och sjöar, som
inne-höllo sjö- och myrmalm. Senare började
hand-bläster- och trampbälgugnar av olika typer att
användas och därefter o s m u n d s- och
vargugnarna samt de äldsta masugnarna,
vilkas bälgar drevos med vattenkraft.

Under medeltiden skildes på 1 u p p j ä r n och
osmundjärn, säkerligen till följd av två
olika beredningssätt. Det förra smältes i
härdliknande ugnar, det senare i låga
schaktugnar. Dessa senare bonde- el. osmundugnar,
vilka i Sverige tidigt kommo i bruk, voro
uppfunna av skandinaver och användes i avlägsnare
trakter, t. ex. i övre Dalarna, ännu så sent som
i början av 1800-talet. De bergverk, som under
äldre perioder gåvo kronan största avkastningen,
voro koppar- och silverbergverken.
Koppartillverkningen synes också vara den äldsta grenen av
Sveriges b. I slutet av 1700-talet var Sverige
världens största järnproducent. När man lärt sig
att använda koks i masugnen, övergick denna roll
till England, som sedan i sin tur måst vika för
U.S.A.

I närvarande tid är det förnämligast
stenkols-och järnproduktionerna, som taga i anspråk de
största krafterna inom b. Medan
världsproduk-tionen av stenkol 1865 var 182 mill. ton, steg
den 1940 till nära 1 V2 milliard. Motsvarande
siffror för tackjärn voro 9 och 106,3 mill. och
för stål 420,000 och 146 mill.

Bergshanteringens vänner, se
Bergshandte-ringens vänner.

Bergshauptman, förr titel å tjänsteman i vissa
svenska bergslag, främst i Falun och Sala, en
motsvarighet till nutidens bergmästare.

Bergshögskolan, ofta använd benämning på
fackavd. för bergsvetenskap vid Tekniska högsk.

Bergsimpa, se Simpor.

Bergsingenjör, titel, använd huvudsaki. för att
angiva, att innehavaren genomgått någon av
avdelningarna vid Tekniska högskolans fackskola
för bergsvetenskap och där avlagt
bergsingenjörsexamen.

Bergsjuka. Vid bergbestigningar el. tillfällig
vistelse å högt belägna orter (t. ex. vid flygning)
inställa sig ofta en del rubbningar i organismen,
såsom hjärtklappning, andnöd, matthet ända till
svimning, allmänt illamående och kräkningar.
Särsk. karakteristisk är oförmågan att utföra
kroppsarbete. Orsaken till dessa under namnet b.
sammanfattade symtom är väsentligen att söka
i syrebrist.

Bergsjö, socken i n. ö. Hälsingland, intill
Storsjön; Norra Hälsinglands domsagas tingslag,
Gävleborgs län; 348,70 km2, 3,775 inv. (1950).
Vacker och storslagen natur med betydande
höjder och sjöar. 1,313 har åker. Vid Storsjöns
n. v. vik ligger Bergsjö industri- och
stations

samhälle, ändpunkt för statsbanelinj en från
Harmånger på Ostkustbanan. Ett 90-tal
järnål-dersgravhögar finnas. Nuv. kyrkan är uppförd
efter en brand 1842. Pastorat i ärkestiftet,
Nordanstigs kontrakt; utgör storkommunen Bergsjö.

Bergskedjebildning. Alltifrån jordens äldsta
tider har jordskorpan varit utsatt för starka
tryckpåverkningar, som resultera i att vissa
zoner utsatts för en mer el. mindre intensiv
veck-ning, varvid berglagren sammanpressats och
upptornats, ofta till ansenlig höjd. Brista därvid
vecken, kunna hela lagerkomplex skjutas fram över
varandra (överskj utningar).

B. är i viss mån periodisk, i det vissa epoker
under jordens utveckling karakteriserats av
intensiva veckningsprocesser, andra av relativ vila.
Under jordens äldsta tider synas bergskedjorna
ha lupit tämligen regellöst; i och med
jordskorpans konsolidering ha allt större områden
utvecklat sig till ”resistensområden”, kring vilka de
mera labila zonerna veckats och förskjutits. I
senare geologisk tid synes den bergskedj ebildande
verksamheten ha lokaliserats till ett brett bälte
från Gibraltar över medelhavsländerna—Kaukasus
—Himalaja—Sundaöarna runt Stilla oceanens
kuster till den antarktiska kontinenten. — I
samband med bergskedj eveckningen äger oftast en
livlig vulkanisk verksamhet rum, så att
vulkanism och b. i stort äro bundna till samma
områden.

Numera vill man i b. och i de åtföljande
vulkaniska och seismiska störningarna se ett uttryck
för jordskorpans strävan att återvinna ett genom
yttre el. inre krafter rubbat jämviktsläge.
Mass-förskjutningar antagas försiggå huvudsaki. på ett
djup av 80—100 km, och b. och alla dess
åtföljande företeelser kunna anses som en mer el.
mindre ytlig reflex av på djupet timade
rubbningar.

Vårt eget urberg lämnar vackra exempel på
nu genom erosion fullt nivellerade uråldriga
bergskedjor (Stockholms skärgård, s. v. Sveriges
gnejsregion). I den s. k. dalformationen i
Dalsland återfinnas resterna av en annan presilurisk
bergskedja av väsentligt yngre ålder.
Kaledo-niska bergskedjan är av silurisk ålder och i
jämförelse med de förut nämnda ännu föga
utjämnad av erosionen. Alperna och hela
vecknings-zonen från medelhavsländerna österut äro av
tertiär ålder, jordskorpans yngsta och av erosionen
naturligtvis minst påverkade veckningszon, och
därför också innehållande våra högsta
bergspartier.

Bergskedjor, se Berg och Bergskedjebildning.

Bergskemi, se Metallurgi.

Bergskollegium. 1630 utfärdade Gustav II
Adolf fullmakt för ett under Kammaren
(Kammarkollegium) lydande bergsamt, som 1637 blev
ett självständigt ämbetsverk under namn av
Generalbergsamtet. Till dess chef,
(general-) guvernör, utsågs riksrådet Karl Bonde,
som fick 4 assessorer till bisittare. 1644 fick det
namnet Bergskollegium, och det
bestämdes, att detta kollegium skulle bestå av en
guvernör och 6 assessorer. 1651 ändrades chefens titel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:13:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffb/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free