Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhardt, Sarah (eg. Rosine) - Bernheim, Ernst - Berni, Francesco - Bernina, Berninoalperna - Bernini, Giovanni Lorenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
811
Bernheim—Bernini
812
Sarah Bernhardt.
smärta gestalten, den fina, nervösa, exotiska
profilen och den underbara stämman höll under mer
än ett halvt sekel världen fången i nyfiken
beundran. Temperament och geni, bundna och burna
av en fulländad teknik, en talkonst utan vank, den
ädlaste plastiska behärskning, en arbetskraft och
energi, som inga gränser kände, voro hennes
vapen. Ännu på ålderdomen kunde hon hålla
åskådaren gripen av den hänsynslösa realismen i
någon dödsscen el. det storvulna patos hon kunde
förläna sina klassiska hjältinnor.
Be’rnheim [-halm], Ernst, tysk historiker
(1850—1922), 1883—1921 prof, i Greifswald.
Bland B:s skrifter märkas ”Zur Geschichte des
Wormser Konkordats” (1876) och den högt
skattade metodologiska handboken ”Lehrbuch der
historischen Methode” (1889). B. har även verkat
som urkundsutgivare.
Be’rni, Francesco, italiensk skald (1497—
1535)- Han odlade främst burlesken och detta
med sådan framgång, att denna diktart i Italien
efter honom blev kallad b e r n e s k, ”poesia
bernesca”. Mest bekant är dock hans omarbetning
(1541) av Bojardos ”Orlando innamorato”, vars
språk han polerat med ändringar i Ariostos stil.
Bernina, Berninoalperna, bergsparti i
Alperna på gränsen mellan Schweiz (Graubünden)
och Italien, n. ö. om Lago di Como; når i Piz
B. 4,052 m ö. h. över Berninapasset (2,330 m)
gå landsväg och, sedan 1910, en elektrisk
bergbana, förbindande Övre Engadin med Val Tellina.
Berni’ni, Giovanni Lorenzo,
bildhuggare och arkitekt, den romerska barockens
ledande konstnär (1598—1680). Redan i
tjugoårsåldern utförde han marmorstatyer (”David” i
Villa Borghese, ”Pluto rövar Proserpina”). 1629
blev B. ledare för arbetet på Peterskyrkan. Han
utförde marmorbyster (Bellarmin, Scipione,
Borghese) och statyer (Urban VIII) med dittills osedd
livfullhet, restaurerade antika skulpturverk och
arbetade som arkitekt. 1633 fullbordade han
Peterskyrkans altarciborium, som med sina fyra
spiralvridna kolonner tycks statt i våldsam
rörelse uppåt och därigenom lyckats undgå att se
för oansenligt ut under den väldiga kupolen;
1628—47 arbetade han på Urban VIII:s
gravmonument, som genom det dramatiska samspelet
mellan figurerna (bl. a. ett skelett) och den
måleriska grupperingen i en absidial nisch skapade
en ny monumentstil. Efter Urbans död (1644)
utförde han familjen Cornaros kapell i kyrkan
Santa Maria della Vittoria, en praktfull, rikt
smyckad interiör, vars måleriska hållning
kulminerar i altargruppen, ”Santa Teresas
hänryckning”, med dess två skenbart fritt svävande
figurer. 1647 tilldrog han sig Innocentius X:s
uppmärksamhet genom sitt förslag till
monumentalbrunn (med talrika figurer och bärande en
egyptisk obelisk) på Piazza Navona, vilket han
under de följande fem åren fick utföra. Med
sina klippblock och kaskader är denna brunn
typisk för de av B. skapade ”realistiska”
fontänerna; en annan sådan är tritonfontänen på
Piazza Barberini (1640). Under Alexander VII
ökades hans verksamhet ytterligare; nu utfördes
den påvliga tronen (”cattedra di San Pietro”)
i Peterskyrkan, kolonnaderna kring Petersplatsen
med deras 96 kolossalstatyer och dekorationen av
”Scala regia” i Vatikanen. Palats, kyrkor och
monument byggdes i växande antal efter B :s
ritningar. 1665 kallades han till Paris för att lämna
förslag till Louvrens ombyggnad; hans ritningar
följdes icke men utövade dock ett starkt
inflytande på samtidens arkitektur. Också under
Cle-mens IX, Clemens X och Innocentius XI utförde
B. talrika skulpturer och byggnader (bl. a.
Alexander VH:s gravmonument och
sakramentskapel-lets ciborium, båda i Peterskyrkan).
B. fullbordar den omvandling äv
byggnadskonsten och skulpturen, som inletts av
Michel-angelo, varigenom det klassiska formidealet med
sin jämvikt och regelbundenhet avsättes till
förmån för en mera målerisk stil, som syftar till
mera omfattande och enhetliga effekter. I
arkitekturen rör han sig med kraftfulla
massverk-ningar och storslagna rums- och
platskompositioner, vilkas verkan ofta höjes av perspektiviska
skeneffekter; hans skulptur är till ytterlighet
rörlig och illusionistiskt livfull. Ofta uppnår han
genom införande av överljus från ett dolt fönster
(så vid den nyssnämnda Teresagruppen) en
visionär el., om man så vill, tablåartad effekt.
Häftiga rörelsemotiv, fladdrande draperier, patetiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
