Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Billing, 2. Gottfrid - Billing, 3. Herman - Billing, 4. Einar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Billing
42
Gottfrid Billing.
1902 års riksdag samlade han Första kammarens
majoritet kring sitt skrivelseförslag om en från
alla synpunkter fullständig utredning, vilket ock
i realiteten blev riksdagens beslut. I unionsfrågan
hörde han till dem, som ansågo, att utgångspunkten
borde tagas ej i gamla historiska bestämmelser
utan i den närvarande tidens, föreliggande behov.
Som kyrkopolitiker ivrade B. för att åt
kyrkan bevara dess organiska självständighet, men
lika bestämt höll han på betydelsen av att det
kyrkliga samfundet såsom en med staten
förbunden kyrka medverkar i det statliga
kulturarbetet. Så uppträdde han konsekvent mot
försöken att slita sambandet mellan stat och kyrka
samt sökte ofta under svåra situationer hejda
moderna sekulariseringstendenser.
På det rent kyrkliga området fick B. redan
tidigt en inflytelserik ställning. Hans
verksamhet vid prästutbildningen tryckte sin stämpel
på flera generationer av präster. Därtill kom,
att han under 1870-talets religiösa strider med
kraft och klarhet företrädde en konservativ,
närmast högkyrklig ståndpunkt. Sin uppgift såg han
i att värna det luterska arvet i lära och
församlingsliv. I sådan avsikt satte han in hela
sin auktoritet, när frågan om Konkordiebokens
ställning i svenska kyrkans bekännelseskrifter var
före vid kyrkomötet 1893. Den seger han då
vann ville han icke utnyttja i intransigent
riktning, varom hans av kyrkomötet 1903 antagna
motion om prästlöftets formulering i mera
evangelisk anda bär vittne. I själva verket sökte B.
med bibehållande av sin konservativa ståndpunkt
och förmådde även att som en av kyrkans ledande
personligheter utöva ett försonande och
utjämnande inflytande till förekommande av splittring
på församlingslivets område. Han gjorde därvid
bruk av sin från det politiska livet förvärvade
förmåga att finna en enande kompromissformel.
Såsom en i hög grad karaktärsfull predikant har
B. till den nya tiden överfört den luterska
pre-dikotradition han mottagit som arv. Genom sina
uppbyggelseskrifter, som vunnit stor spridning,
har han avsevärt stärkt den luterska
fromhets-typen i vårt land. På församlingslivets område
sökte B. även värna gammal tradition men
ställde sig också förstående och främjande inför
nya ansatser. Eminent duglighet på det kyrkligt
administrativa området kännetecknade hans
sällsynt långa verksamhet som biskop. B.
utövade också en flitig skriftställarverksamhet av
kyrkligt och teologiskt innehåll. Bland hans
skrifter må nämnas, utom två predikosamlingar (1887
och 1921), ”Lutherska kyrkans bekännelse” (1876
—78), ”Betraktelser för hvar dag i kyrkoåret”
(1906—07), ”För de gamla” (1915; I2:e uppl.
1944), ”Ett år” (1916, flera nya uppl.),
”Bönbok för gamla” (1925, flera nya uppl.). B:s
”Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten
1893—1906” utgåvos av Carl Hallendorff 1928.
3) Herman B., den föreg:s bror, jurist
(1849—1917). Han blev fil. kand, i Lund 1872,
jur. kand. 1875, anställdes i Stockholms
rådhusrätt 1878, avancerade där till stadsnotarie 1886
och till rådman 1891, blev justitieråd 1897 och
jur. hedersdr vid Lunds univ. 1900. Sin främsta
insats i svenskt rättsliv gjorde B. som
lagförfattare. Han var 1885—87 Nya lagberedningens
sekr. vid revisionen av strafflagen, blev 1891 led.
av Nya lagberedningen och 1894 led. av Lagbyrån
samt anlitades vid en mängd kommittéuppdrag.
B:s namn är knutet vid ett flertal lagförslag
från 1880- och 1890-talet.
4) Einar Magnus B., son till B.2), biskop
(1871—1939). Han blev student i Uppsala 1889,
fil. kand. 1891, teol. kand. 1898, doc. i dogmatik
och moralteologi 1900 samt 1908 e. o. och 1909
ord. prof, i dessa ämnen. 1911 blev han teol. dr.
B. utnämndes 1920 till biskop i Västerås. B.
framträdde som biskop som en av den nutida
svenska kyrkans mest betydande och
inflytelserika ledare. I kyrkomötet fick han 1929 till
stånd en av alla biskoparna undertecknad och av
mötet antagen motion
om utredning ang. rätt
till fritt utträde ur
kyrkan; med
upphörande av all
tvångs-anslutning borde följa
ett större mått av
inre frihet för kyrkan.
Folkkyrkoidealet är
framlagt i B:s skrift
”Den svenska
folkkyrkan” (1930). B:s
insats som
universitetslärare var sj
älvständig och nyskapande;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
