Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bimanuell undersökning - Bimetall, ”termostatmetall” - Bimetallism - Bimåne - Bin - Samhällsmedlemmarna och deras uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Bimetall—Bin
50
tidigt, så ställda, att den kroppsdel, som skall
undersökas, befinner sig mellan dem.
Bimetall, ”termostatmetal 1”, ett
plåtmaterial vilket är sammansatt av två metallskikt
med väsentligt olika
temperaturutvidgningskoeffi-cient (t. ex. mässing-invar, nickel-invar el. för
högre temp. järnnickelmangan-invar). En
metallstrimla av b. ändrar krökning vid
temperaturändringar. Materialet användes bl. a. till
termostater (t. ex. i strykjärn) och som vätskefri
termometer, varvid b. vanl. är böjd i spiral; dessutom
som ”trögt” elektriskt relä (varvid b. uppvärmes
medelst en motståndslindning), till brandalarm och
som motorisk beståndsdel i andra utlösningsorgan.
— För en bimetallstrimla av i mm tjocklek och
i dm längd utgör nedböjningen c:a 0,15 mm per
°C, om materialet är mässing-invar.
Bimetalli’sm, dubbel myntfot (både guld och
silver), se Myntfot.
Bimåne, se Halo fenomen.
Bin, A’pis, ett släkte av bifamiljen (se d. o.;
Anthophild), med tre arter: honungsbiet (Apis
mellifica), jättebiet (Apis dorsata) och dvärgbiet
(Apis flored). De båda senare förekomma blott
i indisk-malaj iska området, honungsbiet numera
över hela världen, i Sverige ända till 64° n. br.
Av dessa är jättebiet ursprungligast. Det
bygger från undersidan av en gren en enstaka,
stor, halvcirkel formig kaka av ända till 1 m2
yta. Dess celler äro regelbundet sexkantiga och
lika stora, varför arbetare, visar och drönare
uppfödas i likartade celler. Det är ett nomadbi,
som bygger sitt bo, där blommor överflöda, och
drager vidare, när dessa äro utblommade.
Dvärgbiet är den minsta arten och bildar
med avseende på sin bobyggnad en intressant
övergång mellan jättebiet och tambiet. I likhet
med det förra gör dvärgbiet blott en hängande
kaka, men denna är mycket mindre och består
av fyra olika slags celler. Närmast trädgrenen
äro cellerna sexkantiga, stora och djupa och
nyttjas till förvaringsrum för honung. Nedanför
dessa är en bred zon av små, sexkantiga celler
för arbetsbina, i den nedre fjärdedelen finnas
stora, likaledes sexkantiga celler för drönarna
och slutligen längst ned flera långa, koniska celler
för viselarverna, hängande ned från kakans fria
kant likt stalaktiter. — T a m b i e t och dess
raser avvika från de andra arterna genom sin
vana att bo i håligheter, ss. trädstammar, grottor
och bikupor, samt bygga flera hängande kakor
sida vid sida, vilka bestå av samma slags celler
som hos dvärgbiet, med undantag av att särskilda
celler för honungsförrådet saknas, enär detta
förvaras i celler liknande arbetarnas, varjämte
drottningcellerna aldrig byggas på drönarceller utan
blott på arbetarceller. Drottningcellernas
egendomliga form, och det förhållandet, att de äro
de enda, som rivas ned av arbetarna, sedan de
använts, tyder på att de äro ålderdomliga
cellformer av stor fylogenetisk betydelse.
Honungsbiet har så länge hållits tamt, att dess hemland
är fullständigt okänt. Det har flera underarter
(indica i Indien, unicolor i Afrika och mellifica
i Europa), vilka i sin tur äro uppdelade i talrika
Arbetsbiets anatomi. Ao aorta, G gadd, Gl ganglier, H
hjärta, Hb honungsblåsa, M munhåla, Ma malpighiska
rör, Mt mellantarm, Si, Ss, Ss salivkörtlar, Tt
tunntarm, U och ö undre, resp, övre svalgganglion
(”hjärnan”), Ät ändtarm.
raser. Av det europeiska biet märkas följ, raser:
italienska biet (var. ligusticd), det mörka
europeiska biet (var. mellifica), som har den
vidsträcktaste utbredningen, samt hedbiet (var.
Lehzeni), som finnes i trakter med ljung och
bovete i n. v. Tyskland och Holland.
Samhällsmedlemmarna och deras uppgifter. Ett
bisamhälle utgöres av en hona, kallad vise el.
drottning, ett par hundra drönare och 10—40,000
arbetsbin, som äro outvecklade, sterila honor.
Visen igenkännes, förutom genom sin storlek,
på sin mot spetsen avsmalnande bakkropp. I
likhet med arbetsbina har hon brutna (i vinkel
böjda) antenner samt ögon, som ej sammanstöta i
pannan. Drönarna ha trubbig bakkropp, raka
antenner och stora fasettögon, som sammanstöta
i pannan. Visen och arbetsbina äro i
bakkropps-spetsen försedda med en gadd, som ligger
indragen och dold, när den ej användes; drönarna
däremot sakna gadd. Gadden är försedd med
hullingar och står i förbindelse med en
giftkörtel. Hos arbetsbina äro mundelarna väl
utvecklade och bestå av en kort överläpp, ett par
korta men starka överkäkar, m a n d i b 1 e r, som
dock sakna tänder, samt ett par långa, smala
underkäkar, m a x i 11 e r, och en underläpp, som
är utdragen till en lång tunga. I och för
insamling av frömjöl är hos arbetsbiet det bakersta
benpartiets första fotled stor och tätt hårig,
bildande den s. k. borsten; skenbenets välvda
yttersida kantas av kraftiga hår, som omgärda
den s. k. korgen, där frömjölet uppsamlas
och bäres.
Drottningen deltager ej i arbetet utan är blott
en äggläggningsmaskin. De av henne lagda äggen
Huvud och mundelar av vise (a), arbetsbi (b) och
drönare (c). P punktögon, N fasettögon, Ce
munsköld, Lbr överläpp, F antenner, M mandibler,
Mx maxiller, Lt underläppsbihang, G tunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
