Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck, 1. Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Bismarck
114
sydtyska staternas anslutning genom militära
avtal med dessa stater.
Sedan Napoleon grundligt överlistats 1866, hade
förhållandet till Frankrike blivit kritiskt, och B.
var förberedd på och rent av önskade
konfliktens utbrott. Den hohenzollernska kandidaturen
till Spaniens tron ledde till utbrottet. Spanska
regeringen hade nämligen i hemlighet erbjudit den
lediga kronan åt prins Leopold av Hohenzollern,
som dock med gillande av konung Vilhelm tvenne
gånger gav avböjande svar. Genom hemliga
agenter förmådde dock B. spanska regeringen att
återupptaga förhandlingarna, och sedan han vunnit
kronprins Fredrik Vilhelm för sin mening,
brag-tes prins Leopold (maj 1870) att ändra beslut och
acceptera anbudet. Den franska regeringen
begärde då i utmanande ton, att prinsens kandidatur
skulle formligen återtagas, och lät sin
ambassadör Benedetti uppsöka konung Vilhelm vid baden
i Ems för att till honom framställa fordran på
att denne aldrig i framtiden skulle gilla en
hohen-zollernsk tronkandidatur i Spanien. Konungen
skyndade att delgiva Benedetti prinsens förnyade
avsägelse samt sitt eget gillande av denna, i
samband varmed han lät hälsa Benedetti, att han ej
hade något vidare att säga honom. Det telegram
(”Emsdepeschen”), i vilket konungen lät
underrätta B. i Berlin om denna underhandling med
Benedetti, publicerades av B. genom tidningarna i
förkortad form, varigenom allmänheten fick det
intrycket, att konungen tämligen snävt avvisat
ambassadörens fordran. Denna framställning
väckte en storm av chauvinistisk ovilja i Paris.
Napoleon III rycktes med av den franska
natio-nalstämningen, och 19 juli bekantgjordes
Frankrikes krigsförklaring.
De första snabba framgångarna för Tyskland
avkylde Österrike, som gärna velat inblanda sig
till Frankrikes fördel; därjämte hade B:s politik
ett säkert stöd i vänskapen med Ryssland. Så
kunde kriget fullföljas till ett för Tyskland segerrikt
resultat. Under kriget hade B. fört livliga
underhandlingar med de sydtyska staterna om
anslutning till de redan förenade nordtyska. I nov. 1870
lyckades han bringa till stånd de nödiga
fördragen, och genom konung Vilhelms högtidliga
utropande till tysk kejsare (i Versailles 18 jan.
1871) blev det nya Tyska riket formligen
proklamerat.
Som tysk rikskansler verkade nu B. i
ytterligare nära 20 år (till 1890) för rikets yttre och
inre konsolidering. För att trygga sig mot
franska revanschplaner ingick han omedelbart efter
fransk-tyska kriget med Ryssland och Österrike
ett trekejsarförbund. Genom B:s hållning på
Ber linkongressen 1878 blev förhållandet mellan
Ryssland och Tyska riket emellertid skäligen
spänt. B. sökte då skydd genom ett nära
defen-sivförbund med Österrike (1879), vilket några
år senare (1883) genom Italiens anslutning
utvecklades till en defensiv trippelallians.
För att skapa en bärande grund för sin
konstfulla diplomati var B. oavlåtligt verksam för det
Tyska rikets inre stärkande. Detta hans arbete
stötte emellertid på betydande svårigheter.
Oppo
sitionen kom framför allt från det katolska
centerpartiet samt från socialdemokraterna. B. beslöt
att väsentligt försvaga katolikernas politiska
inflytande och började, understödd av de
national-liberala, 1872 den lagstiftning (de preussiska
”majlagarna”), som inledde ”kulturkampen”. Ju
tyngre statens hand föll på den romerska kyrkan
och dess representanter, dess högre steg
katolikernas harm. Vid varje ny allmän valkampanj
tillkämpade sig den katolska centern allt flera
riksdagsmandat, och den blev tyska riksdagens
manstarkaste och bäst sammanhållna parti.
Vålds-politiken var förfelad. B. började jämväl behöva
centerns välvilja för kamp mot den med varje år
starkare socialdemokratien. Han utnyttjade därför
kurians försonligare hållning efter valet av Leo
XIII till påve (1878) för att åvägabringa en
uppgörelse och började successivt mildra el.
upphäva maj lagarna.
Kulturkampens avveckling sammanföll med en
betydelsefull vändning i B :s inre politik. B. hade
nämligen från år 1877 planerat en övergång från
frihandelssystemet till tullskydd. Efter nyvalen
till riksdagen 1878 genomförde han småningom
Tyska rikets övergång till fullständig
protektio-nism. I samma drag upptog B. även kampen mot
socialdemokraterna, sedan tvenne farliga attentat
mot kejsar Vilhelms liv väckt en allmän
opinions-storm mot ”omstörtningsmännen”. B. begagnade
denna för att upplösa riksdagen och ernådde vid
valen en majoritet, som i okt. s. å. antog den
s. k. ”socialistlagen”, en undantagslag med
allehanda förbud. Samtidigt trodde sig B. kunna
genom positiva reformer till kroppsarbetarnas
förmån vrida de bästa agitationsmedlen ur de
socialistiska ledarnas händer; år 1883 började
ock hans arbetarskyddslagstiftning, då han
genomförde lagen om sjukförsäkring, senare följd
av lagar om olycksfalls- och
invaliditetsförsäk-ring (1884 och 1889). Trots reformerna följde
dock allt starkare välj arskaror de
socialdemokratiska fanorna.
Sedan början av 1880-talet hade B. mer än
någonsin varit ensambestämmande över den tyska
politikens riktning. Kejsar Vilhelms död, 9 mars
1888, gjorde härvid ingen förändring, ty den
liberalt sinnade kejsar Fredrik III var vid sin
tronbestigning dödssjuk. T. o. m. efter kejsar
Vilhelm II :s tronbestigning, 18 juni 1888, syntes
till en tid B :s välde mer befästat än någonsin.
Men den unge, äregirige och självmedvetne
härskaren fann sig snart illa tillfreds med B:s allt
dominerande inflytande. Slutligen blev konflikten
så stark, att B. efter anmaning måste 18 mars
1890 inge sin avskedsansökan, vilken 20 mars
beviljades under yttre hedersbetygelser (B.
upphöjdes bl. a. till hertig av Lauenburg; furste
hade han blivit 1871).
Sina sista år tillbragte B. vanligen på sitt
gods Friedrichsruh (nära Hamburg). Genom
tidningspressen gav han ofta nog luft åt sin
bittra opposition mot ”den nya kursen” samt
dikterade för förtrogna sina memoarer. Under titeln
”Gedanken und Erinnerungen” (sv. övers.
”Tankar och minnen”, 1899) blevo de två första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
