Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bleking el. Blekinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Blekinge
218
dälder. Även djurvärlden är av sydlig prägel:
näktergalen och den hökfärgade sångaren häcka
i snåren. Av fiskar märkas, förutom
strömming och torsk, lax och ål.
Bygden är inom B. tätast i kustlandet, där
givande åkerbruk, fiske och stenindustri samlat
befolkningen, medan skogslandet är glest
befolkat. Huvudnäringen är jordbruket, som med sin
stora potatis- och betodling även lämnar
råmaterial till socker-, stärkelse- och spritindustri. En
annan huvudnäring är i s. fisket, där B. kommer
närmast efter Bohuslän. Stenindustrien fick tidigt
ett betydande omfång, då landskapet har den
ur-bergskust, som ligger närmast den tyska
marknaden, och kustgnejsen samt diabasen tillgodogöras
överallt, där de nå ut till havet. Den övriga
industrien är mest bunden till vattenfallen.
Landskapets viktigaste industriorter äro, frånsett
städerna Karlshamn, Ronneby och Karlskrona,
Olof-ström, Svängsta, Kallinge—Djupafors, Strömma,
Mörrum och Granefors.
B. i förhistorisk tid. De äldsta spåren av
människor i B. tillhöra tiden före de danska
kjökkenmöddingarna och bestå av benverktyg,
funna företrädesvis i mossar, de flesta på
Lister-halvön. Sammanhanget med Skånes
kustbebyggelse är mycket påtagligt. Under den yngre
stenålderns första period spreds bebyggelsen över hela
strandbygden, och då många fynd även gjorts
utefter ådalarna ända upp emot Smålandsgränsen,
måste befolkningen även ha sökt sig norrut.
Under gånggriftstiden vidgades bebyggelsen
ytterligare, men boplatserna vid kusten fortsatte att
blomstra. Den senare delen av gånggriftstiden
karakteriseras av att bebyggelsen tätnar i
kustområdet kring Karlskrona. Först under
hällkist-tiden blevo mellanbygden och den bördigare delen
av skogsbygden mera utnyttjade. Alltjämt
förblev dock strandbygden tätast befolkad. Även
fynden från bronsåldern visa en utpräglad
kustbebyggelse, som endast vid floderna sträcker sig
uppåt landet. Fyndmaterialet är dock jämförelsevis
fattigt och vår kunskap om bebyggelsens
utbredning under denna tid därför ringa. Talrika
bronsålder sgravar förekomma.
De intressantaste minnena från B:s järnålder
äro de med äldre runor ristade stenarna på
Lister- och Listerbyhalvöarna. Man har satt dem
i förbindelse med de återinvandrande herulerna.
Om förbindelser med de kontinentala germanska
folken vittna även olika fynd från denna tid. I
Augerums socken ha påträffats husgrunder från
vikingatiden. Bautastenar, ofta synnerligen höga,
förekomma i hela landskapet.
Kyrklig konst. B. kristnades enligt Adam av
Bremen av Egino (biskop 1060—72). Alla de
äldre kyrkorna byggdes vid kusten; endast fyra
inlandssocknar tillkommo under medeltiden. B.
tillhörde sedan missionstiden Lunds stift, och ett
starkt skånskt inflytande på kyrkoarkitekturen är
tydligt (Bräkne-Hoby rivna kyrka, Ronneby), men
också öländska former förekomma (Ramdala).
Sölvesborgs kyrka representerar den baltiska
tegelgotiken. En dopfunt i Bräkne-Hoby (omkr.
Domarring vid Johannishus.
Foto K. O. Sjöström.
1200) är av östskånsk typ; alla övriga kända
funtar äro importerade från Gotland. Den
figu-rala träskulpturen följer under medeltiden i stort
sett samma linjer som den skånska.
Etnografi. Bebyggelsen i B. hade under
1600-talet i viss mån samma utbredning som vid
stenålderns slut. Nästan alla större byar lågo
sålunda nere i strandbygden. Under föregående
sekler hade emellertid även landskapets inre delar
översållats med mindre bosättningar i form av
torp och smågårdar, vilka dock så småningom
utvuxit till glesa byar. Byformerna erinrade,
innan de genom skiftena under 1800-talet började
upplösas, närmast om Skånes. Den ledande
hustypen har varit den ”sydgötiska”, som också
präglat n. Skåne och s. v. Småland. Denna
består av en lägre stuga och ett högre ”härbre”
el. loft vid vardera husgaveln el. åtm. vid den
ena. över Småland inträngde dock de
mellansvenska hustyperna så småningom, särsk. i ö.
Husgeråd och möbler äro ofta konstnärligt
utformade och delvis också originella.
Förbindelsen tvärs över Östersjön är dock ofta mycket
påtaglig. Bland textilierna äro de vita, broderade
hängklädena samt vävnaderna i opphämta mycket
typiska. Genom det rika inslaget av siden ha de
kvinnliga allmogedräkterna i B. fått en särsk.
elegans.
Vapen. B. förde under medeltiden ett för de
olika häraderna gemensamt sigill. Detta visade
som vapen i rött fält en med bladverk smyckad
kulle, som höjde sig ur växelvis blå och vita
böljor och överst kröntes
av en gyllene krona. B :s
nuv. vapen är ”i blått fält
en ek med tre kronor
uppträdda på stammen, allt
utav guld”.
Om allmogemålet i B. se
Svenska språket.
Historia. Vid 800-talets
mitt, då B. första
gången nämnes i historien, till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
