Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Bohuslän
368
Av havet uteroderad ränna utanför Lysekil.
Ur N. J. Nilsson ”Från havsbandet till inlandet”.
B. är fattigt på sjöar. Störst äro N. och S.
Bullaren, tills. 30 km långa men högst 1,5 km
breda, som avflyta till Idefjorden, samt
Kornsjöarna på Dalslandsgränsen. Även floderna äro
i allm. små. Bullarens och Göta älvs dalgångar
isolera landskapet från tillflöden inifrån landet,
blott Kvistrumälven (örekilsälven) avvattnar en
del av s. v. Dalsland och utfaller i
Gullmarsfjorden. F. ö. märkes Uddevallaån från örsjön. Göta
älv är ett stycke gränsflod, dess n. arm, Nordre
älv, faller helt inom landskapet.
Geologi. Berggrunden i ö. delen är
gnejsgranit samt grå och röd järngnejs. Strykningen är
i allm. n.—s. Gnejsgraniten är röd till rödgrå,
ganska ofta utbildad som ögongnejs samt
stundom starkt flasrig. IB:sö. gränsområde kommer
från Dalsland in ett stråk av dels gnejsgranit
och dels leptit, som utgöres av omvandlad
porfyr och porfyrtuff. N. v. delen av B., längs
kusten från Lysekil till Svinesund och Idefjorden,
intages av till yngre urberget hörande graniter
av något olika beskaffenhet. B:s graniter
utnyttjas i talrika stenbrott från Gullmarsfjorden
i s. till Idefjorden i n. Huvudorter för
stenindustrien äro Lysekil, Malmön utanför Lysekil,
Hunnebostrand och Strömstad. I B. äro dioriter
och diabaser ganska sällsynta. I kustbandet inom
granitområdet samt över Kosteröarna och v.
Orust löper ett stråk av rombporfyrgångar med
en bredd av upp till 45 m. — B:s ytformer
bestämmas så gott som helt och hållet av
berggrunden. I B. spela de lösa jordlagren relativt
obetydlig roll för de stora dragen i
ytkonfigura-tionen. Morängrus är relativt sällsynt och
förekommer mest vid foten av klipphällarna. Några
få rester av moränvallar, med stora avbrott, låta
inordna sig till israndslinjer av gotiglacial ålder.
Glacifluviala bildningar spela i B. föga roll.
Rull-stensåsar äro sällsynta, och mest finner man
randplatåer el. randdeltan. Här märkes särsk.
randplatån vid Backamo. Den senkvartära
landhöjningen har i B. varit mycket stor och stiger
från omkr. 70 m i den yttersta skärgården till
omkr. 170 m i n. ö. Vid inlandsisens
avsmältning var största delen av B. täckt av havet,
och betydande sediment, såväl senglaciala som
postglaciala, avlagrades här, på djupare vatten
lera, på grundare sand, strandgrus och skalgrus.
Karakteristiskt för B. är den rikliga förekomsten
av skalgrusbankar av sen- och postglacial ålder,
vilka i stor omfattning exploaterats till
hönsfoder. Vid Bräcke i Uddevalla finns världens
mäktigaste kvartära skalgrusbank (12,9 m),
vilken fridlysts som naturminnesmärke.
Torvmossarna utgöra endast en obetydlig del av
totalarealen.
Klimat. Fjordarna och skärgården förete det
milda västkustklimatet, där endast sällan fast
havsis hindrar trafiken; det inre landet har
strängare klimat. 7°-isotermen går genom yttre
skärgården. Nederbörden är rätt hög, särsk. på
sensommaren och hösten (medelnederbörd för
året 738 mm). — Växtvärlden har västsvensk
typ. Det inre har barrskogar, där granen
dominerar, i kustlandet förhärska ljunghedar och
klippvegetation, under det att tidigare även dessa
delar varit mera skogbärande. Ek och i s. bok
förekomma rätt rikligt. Saltvattensfloran är den
rikaste i Sverige. — Djurlivet på land avviker
föga från det i angränsande trakter i ö.; havets
djurliv är det rikaste vid svensk kust. Föremål
för fiske äro bl. a. torsk, kolja, vitling, gråsej,
Kustångare i Smögens hamn.
Foto K. O. Sjöström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
