Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde, 15. Carl - Bonde, 16. Knut - Bondefred - Bondeförbundet, Landsbygdspartiet - Bondekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Bondefred—Bondekrig
468
15) Carl Gustaf B., brorson till B. 13), greve,
hovstallmästare, tävlingsryttare (f. 1872 28/4).
B. innehar bl. a. Hörningsholms fideikommiss.
Han blev ryttmästare i Livreg:tets husarers
reserv 1910 och hovstallmästare 1916. Han har
nedlagt ett intresserat arbete för hästsporten.
Han var 1925—31 ordf, i Svenska travsportens
centralförbund samt var 1933—38 och är sedan
1948 åter ordf, i Svenska ridsportens
centralförbund. Han var segrare i prisridning vid
olympiska spelen i Stockholm 1912. B. har utg.
”Jag berättar för Jan” (1943) och ”Farväl gamla
tider” (1945)-
16) Knut Corfitz B., son till B.14),
friherre, diplomat, författare (f. 1884 31/7), attaché
i Utrikesdep. 1908, legationssekr. 1918, i
dispo-nibilitet 1920, legationsråds titel 1940. Han har
utg. flera böcker, mer el. mindre av
memoarkaraktär, bl. a. ”Sant och intressant” (1934), ”Tro
mig om Ni vill” (1936), ”Tiderna förändras”
(i939)> ”Hit och dit” (1941), ”Pinntorpafruns
minnen” (1944), ”1 skuggan av San Michele”
(1946) och ”Fasters underbara resa” (1948).
Bondefred kallades en överenskommelse om
upprätthållande av grannsämja och vänskaplig
samfärdsel, som emellanåt ingicks mellan
bönderna i de nordiska rikenas gränsländer, fastän
staterna voro i strid mot varandra. De flesta
sådana freder tillhöra egentligen unionstidens
historia, men ännu så sent som 1676 slöts en b.
mellan Göinge härad i Skåne och några socknar
i Småland.
Bondeförbundet, från 1943 off.
Landsbygd s p ar t i e t B., politiskt parti i Sverige,
som främst har anknytning till
jordbrukarbefolkningen och särsk. vill tillvarataga dess intressen.
Rörelsen uppkom i Skaraborgs län på initiativ av
lantbrukaren Carl Berglund, som dec. 1910
började utge veckotidningen Landsbygden och de
första åren var förbundets självvalde ledare. I
mars 1913 hölls i Falköping konstituerande möte,
varvid en riksorganisation bildades.
Under häftiga meningsbrytningar och strider
uppstod s. å. genom agitation av redaktör E.
Dü-rango en rivaliserande sammanslutning, Svenska
bondeförbundet, med tidningen Jorden och
folket till organ. Denna sammanslutning gick
emellertid senare upp i det 6 febr. 1915 bildade
Jordbrukarnas riksförbund. Även B. hade inbjudits
ingå i detta men avböjt, enär det ansåg den nya
riksorganisationen alltför högerfärgad,
storkapitalistisk och försvarsvänlig. Jordbrukarnas
riksförbund utgav Vårt land och folk. B. var starkast
i Västergötland, Dalarna och Hälsingland men
Riksförbundet i Skåne, Östergötland, Jämtland,
Värmland och på Gotland. De nya partierna voro
representerade i riksdagen fr. o. m. 1918. Här
inriktade de sig på en skarp kritik av
myndigheternas sätt att sköta krisregleringarna.
Kritiken vann genklang ute i landet, och 1920 vunno
de båda organisationerna en betydande framgång.
Följ, års val betecknade dock ett nederlag. Det
mera utpräglat klassbetonade B:s ledande män
inom riksdagen voro E. G. Nilsson i Vibberbo och
J. Johansson i Kälkebo, Riksförbundets
professorerna N. Wohlin och K. G. Westman samt O.
Olsson i Kullenbergstorp.
Av Riksförbundet gjordes förgäves upprepade
gånger förslag till samarbete el. sammanslagning,
men först på möten i jan. och juni 1921 beslöts
en sammanslutning av de båda förbunden, och i
juni 1922 fullbordades även formellt
sammanslagningen. Den nya organisationen behöll enligt
överenskommelse B:s både namn och program men
övertog Riksförbundets organ, Vårt land och folk.
Partiledare blev Johan Johansson i Kälkebo,
vilken vid sitt frånfälle 1928 efterträddes av Olof
Olsson i Kullenbergstorp. Partiet kom att under
1920-talet intaga ställningen som mellanparti
mellan högern och de borgerliga vänsterpartierna.
Under den ekonomiska krisen i början av
1930-talet inledde B. samverkan med det
socialdemokratiska partiet och enskilda medlemmar av den
borgerliga vänstern. Resultatet blev den s. k.
krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933. Denna gick
framför allt ut på igångsättandet av allmänna
arbeten för att häva arbetslösheten och samtidigt
ett utbyggande av den tidigare påbörjade
jord-bruksregleringen, varigenom jordbrukets priser
kunde höjas. 1936 bröts emellertid det nämnda
samarbetet på gr. av meningsskiljaktigheter i
försvars- och folkpensioneringsfrågorna. Då den
socialdemokratiska ministären s. å. avgick, bildade
B. regering under ledning av A.
Pehrsson-Bram-storp, som hade blivit partiledare 1934. Denna
avgick dock redan på hösten s. å., då
socialdemokraterna vunnit framgångar vid valen till A.
K., och en koalitionsministär trädde nu till, bildad
av socialdemokratiska partiet och B. I denna
blev Pehrsson-Bramstorp jordbruksminister och
K. G. Westman justitieminister. När en
samlingsregering bildades på hösten 1939, ingick B. i
denna.
Under senare år har B. strävat efter att vidga
ramen för sin verksamhet genom att söka kontakt
med även andra grupper på landsbygden, och det
framträder nu som förespråkare för en aktiv
socialpolitik med särskilt tillgodoseende av
landsbygdsbefolkningens intresse. 1949 blev dr G.
Hedlund i Rådom partistyrelsens ordf., 1 :e vice
ordf. E. von Heland och 2:e vice ordf. Hj. R.
Nilsson. Medlemsantalet är drygt 110,000.
Partiet är uppbyggt på lokalavd. i kommunerna,
vilka äro sammanförda i distrikt. Högsta
beslutande organ är riksstämman, som utgöres av på
distriktsstämmorna valda ombud. Partiet har dels
en ungdomsorganisation, Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, med omkr.
115,000 medl., dels en kvinnoorganisation,
Svenska landsbygdens
kvinnoförbund, med omkr. 30,000 medl. Partiet förfogar
över ett 20-tal tidn., bl. a. Svenska landsbygden
och Skånska Dagbladet. — Litt.: O. Nyman,
”Krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna och
B.” (1944); E. Eriksson, ”Bonderörelsen”, 1
(1946).
Bondekrig. Under senare delen av medeltiden
och vid början av nyare tiden grepo bönderna i
flera av Europas länder till vapen för att skaffa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
