Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brahe, 7. Per d. y. - Brahe, 8. Margareta - Brahe, 9. Nils d. ä. - Brahe, 10. Nils d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Brahe
688
ledningen av kriget mot Polen, då han i rådet
med kraft förde konungens talan. När Danmark
sedermera skred till angrepp, fick B., som redan
tagit del i fejderna 1643—44, ledningen av
Sveriges försvar och tillbakaslog danskarna vid
Ge-nevads bro (aug. 1657) ; senare förde han befäl
å norska sidan och deltog dessutom i åtskilliga
viktiga rådsöverläggningar om lägets krav. När
konungen i sitt testamente (febr. 1660) gav
förmyndarregeringen för sin son en
sammansättning, som stred mot B :s åsikter och intresse,
grep denne in med fast hand: med hans
medverkan blev testamentet vid höstriksdagen s. å. av
adeln kullkastat; reduktionsmannen Herman
Fleming och Karl Gustavs broder Adolf Johan —
drotsens måg — uteslötos ur regeringen. Presidiet
intogs väl av änkedrottning Hedvig Eleonora,
men hon övade föga inflytande, och näst henne
var nu drotsen den främste i styrelsen. Till
ledande statsman var han likväl knappast danad.
Han framträdde först med större styrka, när
efter riksskattmästaren Bondes död finansväsendet
syntes sjunka i allt djupare förvirring; de
indrag-ningsbeslut, som då genomdrevos (dec. 1669),
inneburo en återgång till den bortgångne
riksskatt-mästarens system. Själv plägade annars B. vid
tillfälle utveckla andra tankar: kronan borde ej
bygga på sina gods och skatterna av jorden utan
på tullar och över huvud inkomster av handel och
rörelse; men möjligheterna att genomföra ett
dylikt program voro i det dåtida Sverige ganska
begränsade. I utrikespolitiken följde B. rådets
majoritet, misstrodde Ludvig XIV men gick
med på förbundet med Frankrike 1672, fastän
valet syntes honom vanskligt och ovisst.
Under de sista åren av sin levnad, efter Karl
XI :s myndighetsförklaring, gör sig B. mindre
gällande. Som innehavare av Braheättens
arvegods och förläningar, av honom själv
framgångsrikt ökade, var han på sin tid Sveriges störste
jorddrott, och han gick bort i rätta ögonblicket
för att undslippa en omvälvning, som skulle
vållat honom djup sorg. Han styrde sitt grevskap
Visingsborg och sina övriga besittningar med
faderlig omsorg om sina underlydandes båtnad.
Mod, självständighet, slagfärdighet, gott
omdöme och handlingskraft utmärkte honom i en
mångskiftande gärning, som efterlämnat
varaktiga spår, och om han ock på gamla dagar väl
mycket levde kvar i minnena av en svunnen
guldålder, måste han i det hela räknas till den
svenska stormaktstidens bästa män. — B :s
”Tän-kebok” trycktes 1806; delar av hans
korrespondens ingå i ”Axel Oxenstiernas skrifter och
brefvexling” och i finländska publikationer av
K. K. Tigerstedt och C. M. Schybergson. —
Litt.: Petrus Nordmann, ”Per B.” (1904).
8) Margareta B., den föreg :s syster,
grevinna (1603—69). Hon blev 1633 g. m. riksrådet
Bengt Oxenstierna (”Resare-Bengt”) och som
änka omgift 1648 med riksrådet Johan
Oxenstierna. 1657 åter änka, var hon genom arven
efter sina båda män ett synnerligen rikt parti.
Som friare anmälde sig den tjugusjuårige
lant
greven Fredrik av Hessen-Homburg, som i
Karl Gustavs fälttåg förlorat ena benet.
Margareta B. överraskade världen genom att välja
lantgreven 1661.
9) Nils B. d. ä., den föreg :s bror, greve,
militär (1604—32). Han var 1621 närvarande vid
Rigas belägring. Student i Leiden 1623—24,
blev B. kammarjunkare 1625 och fänrik vid
hovregementet 1625, utmärkte sig vid Mewe 1626
och Danziger Haupt 1627 samt blev s. å.
överstelöjtnant och slagen till riddare. Som överste
för Upplands fotfolk försvarade han jämte
skotten Leslie tappert Stralsund 1628; återvände till
Sverige hösten 1629. B. följde 1630 Gustav
Adolf till Tyskland, oftast tjänstgörande som
generaladjutant hos konungen, deltog i slaget vid
Breitenfeld 1631 och blev s. å. överste för
livregementet och chef för konungens livgarde
(Gula brigaden), med vilket han utmärkte sig
vid Würzburg, Lech och Alte Veste. 1632 blev
han general av infanteriet. Vid Lützen anförde
B. svenska arméns center, där vid Pappenheims
angrepp nästan hela Gula brigaden stupade. Själv
blev B. dödligt sårad och avled samma månad
i Naumburg. Han åtnjöt som militär
synnerligen stort anseende.
10) Nils B. d. y., den föreg:s son, greve,
riksråd, amiral (1633—99)- Som överste för
Upplands regemente (1657) deltog han i Karl X
Gustavs danska krig,
hade ett diplomatiskt
uppdrag i Tyskland
1658 och var som
överkammarherre
tillstädes vid konungens
död i Göteborg (febr.
1660). S. å. blev han
riksråd och utnämndes
tillika till överste för
gardet. Vid
rådsherrarnas fördelning på
ämbetsverken i dec.
1660 fick B. sin
tjänst i
Amiralitets-kollegium som amira-
litetsråd och amiral (till 1667), men någon
utbildning för denna syssla ägde han icke, och
han fick bära sin del av ansvaret för flottans
dåliga tillstånd. I rådsdebatterna både om yttre
och inre politik var B. en flitig och slagfärdig
talare; till en tid gynnade han vid 1660-talets mitt
M. G. De la Gardie men gav från 1668
spar-samhetsivrarna sitt stöd och skilde sig från
kanslern jämväl vid Sveriges allians med Ludvig
XIV :s motståndare s. å. Med flertalet av rådet
röstade han emellertid för franska förbundet
1672. Vid slutet av 1674 avgick han som
sändebud till Köpenhamn, där han träffade avtal om
Karl XI :s förlovning med danska prinsessan
Ulrika Eleonora. På flottan blev han i kriget
tagen i anspråk endast vid 1675 års korta och
misslyckade sjötåg. Genom arv efter svärfadern,
C. G. Wrangel, och farbrodern, Per Brahe, blev
han Sveriges rikaste man men miste det mesta
genom reduktionen och förmyndarräfsten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
