Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandväsen - Historik - Nuvarande organisation - Brandstation - Brandalarmering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Brandväsen
724
Engelsk ångbrandspruta från omkr. 1880.
vittomfattande brandolyckor, och allmän värnplikt
mot eldfara började därför snart nog under
1700-talet införas. Ännu i början av 1800-talet, då
städerna i Sverige fingo av K. m:t fastställda
brandanordningar, skulle varje i stad
mantalsskriven mansperson vara skyldig att vid behov
biträda vid eldsvåda, och brandordningen
föreskrev även övningar med redskapen. Chef för
eldsläckningen var då vanligen någon av
samhällets högre ämbetsmän, landshövdingen,
borgmästaren, äldste närvarande rådmannen o. s. v. Man
insåg emellertid snart nödvändigheten av att
åtminstone till sprutorna ha lämpliga personer, som
ständigt kunde påräknas. För detta ändamål
utvaldes då av magistraten särskilt passande och
därtill villiga arbetskarlar, såsom timmer- och
murargesäller. Frivillig brandkår jämte allmän
värnplikt blev då normen för ett ordnat b. Bland
denna värnpliktiga befolkning uttogs på
frivillighetens väg ett visst antal personer, som blevo
rull-förda i brandkårens journaler. Brandkåren fick
nu egen avlönad chef och befäl för de olika
avdelningar, på vilka personalen fördelades,
nämligen släcknings-, bärgnings-, redskaps-, rivnings-,
livräddnings- och vattenservisavdelningarna o. s. v.
Det visade sig snart lämpligt att ha till hands en
om än aldrig så liten fast anställd styrka, som
vid behov genast kunde utrycka. Särskild
brandvakt jämte frivillig brandkår började sålunda mer
och mer införas. I mitten av 1800-talet inträdde
en betydelsefull utveckling, dels genom viktiga
uppfinningar på brandredskapens område, dels
genom införandet av en kasernerad yrkesbrandkår,
som varje ögonblick var beredd att rycka ut.
Denna organisationsform leder sitt upphov från
Amerikas större städer men överfördes snart till
Europa. 1851 fick Berlin en fast anställd,
kasernerad och på militärisk grund ordnad brandkår,
som blev ett mönster för Europas större städer.
I Stockholm organiserades yrkesb randkår under
ledning av kommendörkapten E. B. Hollstén,
varefter dylika brandkårer så småningom började
organiseras i de flesta större och medelstora
svenska städer. Oftast var brandkåren en självständig
kommunal organisation, men 1891 infördes i
Karlstad ett kombinerat brand- och polisväsen, som
under namnet ”Karlstadssystemet” efterföljdes i
några andra städer men ej tillämpas numera.
Nuvarande organisation. På landsbygden
kom-munaliseras brandförsvaret efter hand, och de
s. k. frivilliga brandkårerna ersättas av el. uppgå
i de kommunala borgarbrandkårerna. Enl.
Brandlagen av 1945 skall i stad brandstyrkan utgöras
antingen av heltidsanställd personal,
yrkes-brandkår, el. av personal, som förbundit sig
att vid sidan av annan sysselsättning fullgöra
brandtjänst, borgarbrandkår, samt i
annan kommun av borgarbrandkår el. av brandkår
under ledning av enskild sammanslutning el.
företag, frivillig brandkår, som i så fall
åtagit sig att svara för släckningen inom
kommunen. Dessutom skall såväl i stad som på
landsbygd finnas en erforderlig reserv, grundad på
t j änsteplikt, s. k. reservbrandstyrka.
Yrkesbrandkår finnes numera i de flesta städer
med över 10,000 inv., och antalet anställda växlar
från ett par man i de mindre upp till 300 i de
största städerna. Den tidigare s. k. allmänna
brandkåren, grundad på medborgerlig plikt
och avsedd att biträda vid större
brandkatastrofer, har helt försvunnit. — De flesta större
industriföretag ha dessutom sina egna brandkårer,
vilka äro sammansatta av utvalt folk bland
arbetarna. — Genom brandkårerna handhaves i regel
även ambulans- och sjuktransportväsendet å
landet, varjämte de ofta stå beredda att biträda vid
sådana livräddnings- och bärgningsarbeten, vilka
icke bedrivas i samband med eldsläckningsarbete.
— Närmaste inseendet över en kommuns b. utövas
av en för sådant ändamål utsedd brandchef.
Kommunal brandchef tillsättes av den myndighet,
som handhar b:s förvaltning; valet skall
fastställas av länsstyrelse. Till högre brandbefäl
räknas även brandkapten och
brandingenjör. — Utbildning till brandman sker
vid brandkårerna. Brandbefäl utbildas vid Statens
brandskola.
Brandstation kallas en byggnad, som är avsedd
såväl för brandstyrkans förläggning som för
inrymmande av brand- och livräddningsredskap,
verkstäder o. dyl. De större moderna
brandstationer, som uppförts i Sverige sedan 1940,
inrymma förläggningsrum för personalen med 1—4 man
i varje rum, särskilda samlingslokaler, skriv- och
läsrum samt hobbyrum. För övningar finnas
öv-ningshus och övningstorn samt för slangarnas
vård speciella tvättrännor, torkningstorn och
lag-ningsrum. Verkstäderna inrymma lokaler för t. ex.
smides-, målnings-, snickeri-, mekaniska- och
elektriska arbeten.
Brandalarmering. Äldre bestämmelser stadgade,
att vid eldens utbrott alarm skulle göras dels
genom rop, dels genom klämtning av tornväktare,
vilka hade att hålla ständig utkik, dels genom
vaktpatrullernas blåsande i sina horn och senare
även genom signal å trumma el. medelst
skottlossning. En avgjord förbättring i alarmeringen
av brandstyrkan inträdde under senare delen av
1800-talet, då brandtelegrafen infördes. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
