Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brittiska samväldet - Konstitution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
Brittiska samväldet
856
Område
lOOO-t. j IOOO-t.
km2 1 inv.
Australien och Oceanien:
Australiska statsförbundet
(domini-on) ................................ 7,704 7,365
Fidjiöarna (koloni) ....................... 18 241
Gilbert- och Elliceöarna (koloni) jäm-
te Tonga och Salomonöarna (pro-
tektorat) samt Pitcairn och
Phoe-nixöarna (protektorat) ............... 30 179
Nauru (mandat, styres av Australien) 0,02 3
Nya Guineaterritoriet jämte
Bismarcksarkipelagen och andra öar
(mandat under Australien) .......... 241 979
Nya Hebriderna (brittisk-franskt
kon-dominat) ........................ 15 4-2
Nya Zeeland (dominion) ................. 269 1,680
Papua, på Nya Guinea, jämte ett
antal öar (australisk
administration) ............................... 235 339
Västra Samoa (mandat under Nya
Zeeland) .............................. 2,9 66
Canada. Malta har fått självstyrelse, och Malaj
-staterna bilda nu protektoratet Malajiska
federationen.
Konstitution. Redan från början hade de
kolonier, som anlagts av brittiska utvandrare,
erhållit en viss självstyrelse. De första representativa
institutionerna bestodo av utnämnda, konsultativa
råd och folkvalda församlingar. I Amerika hade
dessa i slutet av 1700-talet uppnått avsevärda
befogenheter, men den exekutiva makten var
förbehållen guvernörerna, som hade vetorätt och voro
ansvariga inför kronan och brittiska parlamentet.
Efter Nordamerikanska frihetskriget skärptes till
en tid moderlandets kontroll över sina kolonier,
men då Canada på 1830-talet visade ansatser till
uppror, började Storbritannien bli moget för en
mera vidsynt inställning. Det parlamentariska
statsskickets regler kommo efter några år att
till-lämpas i Canada, och detsamma blev förhållandet
under de närmaste decennierna även i New
Foundland, Australien, Nya Zeeland,
Kapkolo-nien och Natal samt 1906—07 i Transvaal och
Oranjefristaten. Canada gick även i spetsen i
fråga om regional sammanslutning till större
enheter. Under namnet Dominion of Canada
upprättades 1867 en förbundsstat, vilken till
skillnad från moderlandet erhöll en skriven
författning. Australiska statsförbundet
bildades 1900, och 1909 sammanslötos Transvaal och
Oranjefristaten med Natal och Kapkolonien till
Sydafrikanska unionen. Efter ett
blodigt uppror beviljades Irland självstyrelse.
Utvecklingen gick mot allt större avsöndring från
moderlandet, och 1949 skildes staten E i r e även
formellt från B. Nordirland är fastare knutet till
moderlandet än dominierna, bl. a. genom en
tullunion.
Under 1 :a världskriget fick tanken på en
fastare organisation av B. på flera håll nytt liv,
bl. a. därigenom, att dominiernas premiärministrar
1917 togo säte i brittiska krigskabinettet som
privy councillors. Men andra tendenser blevo
utslagsgivande. Efter krigets stora offer och på
gr. av ökat ansvar begärde dominierna att bli
myndiga. Den konstitutionella frågan fick en
förberedande lösning vid 1926 års imperiekonferens,
vars principförklaringar stadfästes 1931 av
brittiska parlamentet i
Westminsterstatu-t e n.
Samväldet är varken en förbundsstat el. ett
statsförbund utan en grupp av stater, som
ömsesidigt hålla samman som likar, för vilka brittiska
kronan är den enda gemensamma rättsligt
erkända myndigheten. Deras inbördes ställning är
definierad med en formel, antagen av 1926 års
imperiekonferens, enl. vilken Storbritannien och
dominierna äro ”självstyrande samhällen inom
Brittiska imperiet, likställda och i intet avseende
underordnade varandra betr, sina yttre el. inre
angelägenheter, men förenade i gemensam tro och
lydnad mot Kronan och fritt sammanslutna som
medl. av Brittiska samväldet”.
Westminsterstatuten anger med laga kraft dominiernas
befogenhet till självständigt handlande samt berör deras
förhållande till kronan. För ändringar av
tronföljden kräves samtycke av samtliga dominiers
parlament jämte Storbritanniens. Kronan
representeras i dotterländerna av generalguvernörerna,
som i regel men numera icke alltid äro
engelsmän och som utnämnas efter anvisning av
vederbörande dominion. Brittiska regeringen
företrädes sedan 1928 i Ottawa samt från något senare
datum i Kapstaden, Canberra och Wellington av
high commissioners. Redan i slutet av 1800-talet
sände dominierna permanenta representanter, även
de kallade high commissioners, till London.
Do-minionärendena avskildes 1925 från brittiska
kolonialministeriet och underlades ett särskilt
departement, Dontinions Office. Detta departement
fick 1947 den nya benämningen Commonwealth
Relations Office i samband med beslutet att icke
längre officiellt använda termen dominion.
Ifrågavarande stater skola kallas members of the
British Commonwealth of Nations (medlemmar
av brittiska samväldet), vilket icke hindrar, att
det gamla uttrycket ännu är i bruk. I växande
utsträckning behandlas viktigare gemensamma
angelägenheter genom direkta överläggningar
mellan premiärministrarna. Enl.
Westminsterstatu-ten ha dominierna obegränsad lagstiftningsrätt,
men redan dessförinnan hade brittiska
parlamentet gentemot dominierna ofta avstått från sina
legislativa befogenheter. Då nya problem
upp-kommo, utbildades i saknad av tillämpliga lagar
icke sällan nya principer, som fingo karaktären av
konstitutionell sedvanerätt A.conventions.
Brittiska parlamentet kan numera stifta lag för
dominierna endast på deras begäran el. med deras
samtycke. Privy Council utgör fortfarande i viss grad
B:s högsta domstol, men dess jurisdiktion är icke
längre obligatorisk. Numera ha dominierna utom
Nya Zeeland speciella nationalitetsbestämmelser.
Efter uppnåendet av en principiellt suverän
ställning ha dominierna i vissa fall för sin del
reserverat sig i fråga om den brittiska utrikespolitiken,
och de ha icke uttryckligen förbundit sig att gå
i krig, om Storbritannien blir anfallet. Men reellt
och i stort sett äger moderlandet högsta ansvaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
