Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brott - Brottgräns - Brottlinjer - Brottmål - Brottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Brottgräns—Brottning
914
Omvänt livtag.
Smidjebälte.
Nacksving.
ningar av svårare beskaffenhet. Ringare lagbrott
kallas förseelser el. överträdelser.
2) Klippa el. undervattensgrund, som vågorna
brytas emot; brottsjö, bränning.
3) Det sätt, varpå mineral och bergarter låta
klyva sig och beskaffenheten hos de ytor, som
uppkomma vid delningen. B. efter släta, plana,
sinsemellan parallella ytor kallas genomgångar.
Brottgräns, se Hållfasthet.
Brottlinjer, sprickor i jordskorpan, utefter
vilka stundom en rörelse ägt rum, oftast en
sänkning. B. äro svaghetszoner, där vanl.
förkastningar försiggått. Vulkaner äro ofta belägna
på b., och ofta kan ett samband mellan
jordbävningar och b. konstateras.
Brottmål är enl. tidigare svensk rätt varje
rättegång, vars faktiska grund är ett uppgivet,
av svaranden begånget brott, oavsett om
kärandens yrkande går ut på utkrävande av straff el.
civil påföljd. I modern rätt räknas däremot som
b. endast mål, däri ansvar yrkas. Motsatsen till
b. kallas civila mål (ung. = tvistemål). I
en civilprocess anses parterna i stort sett kunna
förfoga över tvistens föremål och processens
gång. Ej så i brottmålsprocessen, där statens
intresse kräver, att, om möjligt, den verkliga
sanningen kommer i dagen och att en förvunnen
brottsling bestraffas.
Brottning (fr. lutte, eng. wrestling, ty.
Ringen) är en urgammal idrott, som varit lika
populär hos våra egna förfäder som hos antikens
folk och som av dessa utövades efter bestämda
regler. Sedan slutet av 1800-talet har
brottnings-idrotten åter kommit till heders och utövas nu
i alla kulturländer. Härvid förekomma i stort
sett tvenne variationer, fri brottning el.
catch-as-catch-can och g r e k i s k-r o m e r s k el.
fransk-finska b. Grekisk-romersk
brottning skiljer sig från den fria
brottningen huvudsaki. därigenom, att grepp nedanför
höfterna icke äro tillåtna, då däremot den fria
b., som fr. o. m. 1923 är upptagen i Svenska
brottningsförbundets tävlingsprogram, även
medger grepp om och med benen (benkoppling,
krokben m. m.). I båda slagen av b. är det förbjudet
bl. a. att fatta tag i hår, öron el. dräkt, slå,
stöta el. sparka motståndaren samt över huvud
att taga grepp, som äro livsfarliga el.
åstadkomma sådan smärta, att fortsatt kamp omöj
liggöres. Särskilda arter av b. äro den isländska
gliman och den schweiziska Schwingen
(gördelbrottningar) samt japanernas sumo. — Vid
tävlingar i amatör-b. indelas de tävlande i följande
viktklasser (sedan 1946): flugvikt (upp till 52
kg), bantamvikt (57), fjädervikt (62), lättvikt
(67), weltervikt (73), mellanvikt (79), lätt
tungvikt (87) samt tungvikt över 87 kg. Om fall
ej inträffar, fastställes segrqren genom röstning
av de tre poängdomarna (arbetsseger), varvid
varje domare är skyldig ange segrare.
Matchtiden är 15 min. (i Sverige stundom 12), och
matchen indelas i 4 perioder (64-2X3 + 3).
Om efter 1 :a perioden ingen av brottarna har
bestämt övertag, anbefaller matchledaren
parterrbrottning 2 X3 min, varvid lottas om över- och
underläge. Sista perioden går i stående. I
turneringar avgöres ordningsföljden genom
prickbelastning. Vid fall blir segraren utan belastning,
den besegrade belastas med 3 prickar. Vid
arbetsseger erhåller segraren 1 pr., den besegrade 3 el.
2 (vid 0, resp. 1 domareröst). En belastning av 5
pr. medför uteslutning ur tävlingen. Slutgiltig
segrare i en viktklass blir den, som har minsta
antalet prickar. Nedan några exempel på b.-grepp
jämte andra b.-termer (i bokstavsordning).
Arm- och huvudkoppling med brygga bakåt.
Parterrläge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
