Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulgarien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bulgarien
127
ställning, för vilken Stambolovs förhållande till
Ryssland stod i vägen, ledsnade i längden på
dennes förmynderskap. Stambolov avskedades
1894. Hans störtande åtföljdes av ett hastigt
närmande till Ryssland, och en fullständig
försoning skedde. Samtidigt fick Ferdinand mottaga
sultanens stadfästelse dels som furste av B., dels
som generalguvernör över östrumilien, och ingen
av stormakterna vägrade nu längre att erkänna
honom.— B:s yttre politik upptogs under tiden
alltmer av förhållandena i Makedonien. Ett 1903
hotande bulgariskt-turkiskt krig avvärjdes av
stormakterna, vilka utan varaktig framgång sökte
återställa lugnet i Makedonien genom att förmå
Turkiet till vissa reformer. Efter den ungturkiska
revolutionen 1908 införlivades formligen
östrumilien i B., och Ferdinand lät utropa sig till tsar.
B:s fulla självständighet erkändes 1909 av
Turkiet och sedan även av övriga makter.
De upprörande förhållandena i Makedonien
under den nya turkiska regimen samt
återverkningarna av Italiens angrepp mot Turkiet 1911
(Tripoliskriget) gåvo styrka åt strävandena att
närma de inbördes rivaliserande kristna
Balkan-staterna till varandra. Våren 1912 bildades det
mot Turkiet riktade Balkanförbundet. Kriget
utbröt i okt. 1912. Om dess förlopp se Balkankrigen
1912 och 1913. Genom preliminärfreden i London
30 maj 1913 avstod Turkiet åt de allierade hela
sitt europeiska område ända till
Enos—Midialin-jen. Då det gällde att dela bytet, brast enigheten
mellan segrarna. I 2:a balkankriget förlorade B.
större delen av de gjorda landvinsterna samt av
sitt eget område s. Dobrudscha, som tillföll det
intervenerande Rumänien. Som behållning
kvar-blev huvudsaki. v. Trakien med utfart till
Medelhavet i Dede Aghach. De svikna förhoppningarna
på Ryssland hänvisade B. till anslutning till
öster-rike-Ungern. Kabinettet Radoslavov, som bildats
1913, markerade denna svängning i B:s politik.
Båda de stridande lägren i 1 :a världskriget
sökte draga B. över på sin sida el. åtminstone
försäkra sig om dess neutralitet. Sommaren 1915
förmåddes Turkiet att medge en gränsreglering,
och i samband därmed anslöt sig B. till
centralmakterna. Oppositionsledarna sökte förgäves
hejda B :s inträde i kriget, varvid Stamboliiski,
ledaren för ’!agrarerna”, ett radikalt bondeparti,
uppträdde med stor energi. 12 okt. började
krigsoperationerna mot Serbien, varpå krigstillstånd
inträdde även med England, Frankrike, Italien och
Ryssland. Efter de lysande segrarna mot serberna
1915 och rumänerna 1916 syntes bulgarernas
djärvaste nationella drömmar gå i uppfyllelse,
men då Rumänien 7 maj 1918 tvingades till fred,
tilldelades B. blott södra Dobrudscha. I juni s. å.
dukade kabinettet Radoslavov under för
oppositionen och måste lämna plats för Malinov. Då i
sept. s. å. den bulgariska fronten i Makedonien
genom ententearméns offensiv blev uppriven,
begärde Malinov 25 sept. vapenstillestånd, och ett
sådant ingicks i Saloniki 29 sept. med fullständig
underkastelse under de allierades villkor.
En stark revolutionär jäsning med bolsjevikiska
tendenser yppade sig inom landet, och 4 okt.
128
lämnade konung Ferdinand Sofia efter att dagen
förut ha abdikerat till förmån för sin äldste son,
konung Boris III. Den dominerande politiska
personligheten blev Stamboliiski, vilken 1919
övertog regeringen. Kriget slöts för B:s del
genom freden i Neuilly 27 nov. 1919, vari B.
avträdde det trakiska kustområdet samt måste gå
med på smärre gränsjämkningar till förmån för
den nya staten Jugoslavien. S. Dobrudscha gick
åter förlorat, en långtgående avväpning
föreskrevs, och ett betydande krigsskadestånd
fastställdes. På det inrepolitiska området använde
agrarpartiet sin makt till radikala socialpolitiska
åtgärder, särsk. i småböndernas intresse, samt
hårda efterräkningar mot de för deltagande i kriget
ansvariga jämte andra politiska motståndare.
Stamboliiskis hänsynslösa framfart ledde
emellertid slutligen till ett bakslag, i det att borgerliga
kretsar sammanslöto sig och genom en militärkupp
9 juni 1923 störtade hans regering; själv blev
han dödad 14 juni, då hans anhängare sökte
befria honom. Den nya ministären bildades av prof.
A. Tsankov. Hämndlystnaden hos de radikala
agrarerna samt den från Sovj etryssland underblåsta
kommunistiska agitationen jämte inbördesf ej derna
inom de makedoniska ligorna underhöllo
jäsningen i landet. Denna kulminerade slutligen i ett
attentatförsök mot Boris i katedralen i Sofia
1925. Konungen undkom med livet, men många
framstående män dödades.
Det icke minst av det dryga krigsskadeståndet
vållade finansiella betrycket fortfor utan att
vinna varaktig bot genom av N. F. beviljade lån
(så 1926 till hjälp åt flyktingar från de förlorade
områdena) o. a. åtgärder från dess sida. Den
kommunistiska jäsningen upphörde icke.
Framför allt oroades B. av de makedoniska banden.
Bland stormakterna gav Italien under tydlig
inverkan av sitt motsatsförhållande till Jugoslavien
B. sitt stöd, vilket ytterligare underströks genom
giftermålet mellan konung Boris och Viktor
Emanuels dotter Giovanna 1930.
I jan. 1926 lämnade den hårdhänte
ministerpresidenten Tsankov plats för Ljaptjev, ledaren
för ”demokratiska enhetspartiet”, vilken inledde
en försonligare politik mot de oppositionella
elementen. Då nyvalen till sobranjen 1931 gåvo
majoritet åt det oppositionella ”nationella blocket”,
måste han dock i juni vika för Malinov, vilken
redan i okt. efterträddes av Musjanov. Det visade
sig emellertid omöjligt att bevara enigheten inom
regeringskoalitionen, och kommunismen började
åter resa sitt huvud.
Inom inflytelserika, särsk. militära och
intellektuella kretsar i landet framkallade det föga
effektiva partiregementet ett växande missnöje,
som koncentrerades i den nationellt
antiparlamen-tariska sammanslutningen Zveno (länk), och efter
utbrottet av en ministerkris på våren 1934
genomdrevs den 19 maj genom en kupp tillsättningen
av en oparlamentarisk regering med överste
Geor-giev som ministerpresident; sobranjen upplöstes
utan att åter sammankallas. Genom en ny
offi-cerskupp 22 jan. 1935 störtades kabinettet
Geor-giev och ersattes med en ny regering med starkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
