Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cannon, Annie Jump - Cannon, Walter Bradford - Cano, Alonso - Cano, Sebastian del - Canon - Cañón - Canon, Hans - Canonicus - Canopus - Canosa - Canossa - Canova, Antonio - Cánovas del Castillo, don Antonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Cannon—Cånovas del Castillo
406
len och upptagna på över 2,000 plåtar. C.
utgav sedermera en utvidgning av denna katalog.
Cannon [kä’nan], Walter Bradford,
amerikansk fysiolog (1871—1945), med. dr 1900,
prof, vid Harvard Univ. 1906. Bland C:s
vetenskapliga produktion märkas särsk. hans
arbeten över mekaniska faktorers betydelse för
matsmältningen, sinnesrörelsers inverkan på
organismen, traumatisk chock samt inre sekretionen.
Ca’no [-å], Alonso, spansk arkitekt,
skulptör och målare (1601—67), verksam i Sevilla,
Madrid och Granada samt i andra spanska städer.
Hans måleri utmärker sig för varm kolorit och
mjuk linjeföring. Hans skulpturarbeten, utförda
i trä och polykromerade, förena märgfull
realism och extatiskt religiöst patos. Som arkitekt
visar C. utomordentlig djärvhet och säkerhet
både i konstruktivt och konstnärligt avseende.
Hans byggnader kunna endast genom sin
teatra-liskt-måleriska hållning sättas i samband med
samtida barockarkitektur; deras detaljformer äro
fritt uppfunna, oberoende av förebilder, skapade
av en flödande formfantasi. Till C:s
märkligaste byggnadsverk räknas fasaden å
katedralen i Granada och kupolkyrkan Santa Maria
Magdalena i samma stad. — Litt.: O. Schubert,
”Geschichte des Barock in Spanien” (1908).
Ca’no, Sebastian del, spansk
världsom-seglare, se Del Cano.
Ca’non (lat., grek. kano’n), regel, rättesnöre,
se Kanon. — Canon [kä’nan], eng., är
beteckning för domkapitelsmedlem (canonicus).
Canon [kanjå’n], sp., se Kanjon.
Canon, Hans, österrikisk målare (1829—85).
Han var elev i målning av Waldmüller, reste
i Orienten och uppehöll sig i olika länder, till
dess han slog sig ned i sin födelsestad Wien.
Han utarbetade sin stil främst efter Rubens men
även efter Tizian och van Dyck. C. ansågs näst
Makart vara den främste företrädaren för Wiens
koloristiska måleri.
Canönicus, lat., se Domkapitel.
Canöpus, stjärnan a i stjärnbilden Carina
(Kölen), är näst Sirius den ljusstarkaste
stjärnan på himlen.
Canosa [kanå’za], stad i Apulien, s. ö. Italien,
forntidens Canusium, nära Ofanto (Aufidus),
omkr. 20 km från dess mynning i Adriatiska
havet; 28,000 inv. Jordbrukscentrum.
Canossa [-å’-], ort i ital. prov. Reggio
nell’-Emilia, 19 km s. v. om Reggio. Ruiner efter ett
berömt medeltidsslott, som 1255 förstördes av
Reggios invånare. På dess borggård
underkastade sig kejsar Henrik IV 25—28 jan. 1077 en
kyrklig botgöring inför påven Gregorius VII.
Med anspelning härpå yttrade Bismarck i tyska
riksdagen 14 maj 1872 under ”kulturkampen”
med romerska kurian: ”Till C. gå vi icke”,
vilket sedan blev ett bevingat ord.
Canova [kanå’va], Antonio, italiensk
skulptör (1757—1822). Han var vid sekelskiftet sitt
lands mest beundrade konstär. Sin första
utbildning fick han i Venedig, kom till Rom 1779
och hade stor framgång med statyer av än
heroisk, än behagfull karaktär (”Theseus i strid
Antonio Canova: Italiska
Venus, 1812. Galleria Pitti,
Florens.
med centauren”,
”Herkules krossar
Lichas mot en
klippa”, ”Två
knyt-nävskämpar”,
”Amor och Psyke”,
”Hebe”, ”De tre
gracerna”) samt
med två
påvemonument; Clemens
XIII:s i Peter
s-kyrkan har som
bifigur Tron i
gestalt av en
drömmande, bevingad,
naken yngling,
sittande utanför
gravkammarens dörr.
C:s verk beteckna
övergången mellan
den äldre italienska
skulpturskolan och
den frambrytande
nyklassicismen. I
sina kvinnobilder
med mjuka, smärta
former fasthåller
han 1700-talets
skönhetsideal,
medan han i
ynglingagestalter söker
antikt behag. Han
utförde statyer av
Napoleon (naken, tänkt som världens
härskare), dennes moder (sittande) och syster
Pauline Borghese (framställd som Venus,
halvliggande, endast benen höljda av ett lätt
draperi). Hans skicklighet i marmorbehandling var
överlägsen, hans verksamhet var högst frodig.
Pius VI i knäböjande ställning vid trappan ned
till Petrus’ grav i Peterskyrkan, 1820, är ett
av C:s sista alster. Han hedrades av sin samtid
långt utom Italiens gränser som världens främste
bildhuggare, i Rom mottogs han som en
trium-fator, då han återkom från Paris 1816 efter
att ha lyckats återbörda till Italien större delen
av de av Napoleon bortförda konstverken. —
C. var även målare och uppskattad också som
sådan. Hans memoarer utkommo 1864. Monogr.
av A. G. Meyer (1898) och V. Malamani (1911).
Canovas del Castillo [ka’nåæas-Öäl [-kasti’l-jå],-] {+kasti’l-
jå],+} don Antonio, spansk statsman (1828—
97). Han invaldes 1854 i cortes, blev 1864
inrikesminister, 1865 kolonialminister, landsförvisades
1868 och blev sedermera själen i det parti, som
sökte uppsätta Alfonso av Bourbon på Spaniens
tron. Då detta dec. 1874 lyckats, övertog C. posten
som kabinettets chef, avgick i sept. 1875,
återkom i dec. s. å. och lyckades 1876 göra slut
på karlistupproret och 1878 på resningen på
Cuba. C. nedlade i mars 1879 sitt ämbete,
återtog det i dec. s. å. men gav i febr. 1881 rum
för en liberal ministär under Sagasta. Efter
att ha varit konseljpresident 1884—85 och
sedan president i deputeradekammaren blev C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
