Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Conrad, Joseph (Korzeniowski) - Conrad, Michael Georg - Conradi, Gottfried - Conrad von Hötzendorf, Franz - Conring, Hermann - Consalvi, Ercole
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Conrad—Consalvi
48
i exotisk genre. Men efter hand framträdde
hans starka egenart. Hans ovanliga erfarenheter
ha utan tvivel präglat författarskapet; före
honom har ingen modern författare så sett och
känt och skildrat de stora elementära dragen i
den stora världen — havet, livet ombord, de
tropiska skogarna, stormen och orkanen. Typiska
för denna tidigare stil äro sådana kortare och
längre noveller som ”The Nigger of the
Nar-cissus” (1897), ”Tales of unrest” (1898;
”Fredlösa historier”, 1903), ”Lord Jim” (1900),
”Youth” (1902), ”Typhoon” (1903; ”Taifun”,
1918), fulla av praktfulla skildringar från alla
världens hörn. Som en slutsummering ligger
den icke romantiserade boken ”Mirror of the
sea” (1906), där han sakligt och fackligt men i
en storslagen komposition och glänsande stil
framlägger sina erfarenheter som sjöman. I den
väldiga romanen ”Nostromo” (1904) grep C. sig
an med mera invecklade problem och sökte ge
en bild av ett vildväxande samhälle i
Sydamerika. I några av sina senaste böcker
lämnade han helt de främmande luftstrecken och
havet för att ge psykologiska studier av
revolutionära personer och deras tragiska öden i
England och Ryssland (”The secret agent”,
1907; ”Provokatören”, 1910, och ”Under western
eyes”, 1911). — Litt.: G. Jean-Aubry, ”Life
and letters of J. C.” (2 bd, 1927); F. G.
Bengtsson, ”Litteratörer och militärer” (1929).
Conrad [kå’nrät], M i c h a e 1 Georg, tysk
författare (1846—1927). Han var en
sammanhållande kraft inom den vid 1880-talets mitt
framträdande naturalistiska författargruppen,
skrev ivriga agitationsskrifter och kraftiga
Mün-chenromaner, ss. ”Totentanz der Liebe” (1884),
”Was die Isar rauscht” (3 bd, 1888—93), m. m.
Conrädi, Johan Gottfried, norsk musiker
(1820—96). Han verkade i många städer som
musikledare och slog sig slutl. ned i Oslo som
dirigent och lärare. C. komponerade manskörer
m. m. och utgav Norges första musikhistoria
(1878).
Conrad von Hötzendorf [kå’nrät fån [-höT-sandårf],-] {+höT-
sandårf],+} Franz, greve, österrikisk-ungersk
fältmarskalk, militärskriftställare (1852—1925).
C. blev officer vid infanteriet 1871, anställdes
vid generalstaben, utmärkte sig under striderna
i Bosnien och Hercegovina 1878 och 1881, var
föreläsare i taktik vid krigsskolan i Wien samt
arbetade som författare på taktikens område och
vann som sådan stort anseende. Han blev 1899
generalmajor och brigadchef samt 1903
fältmarskalklöjtnant och divisionschef. 1906 utsågs
han till chef för generalstaben. Han utvecklade
som sådan en rastlös verksamhet för att höja
arméns styrka och krigsberedskap. Till följd av
en konflikt med utrikesministern greve
Aehren-thal avgick C. från sin befattning som
general-stabschef 1911, varvid han utnämndes till
arméinspektör. Han hade 1908 befordrats till
general. C. blev emellertid redan i slutet av 1912
åter chef för generalstaben, varvid han
upphöjdes i friherrligt stånd. Han var den verklige
ledaren av de österrikisk-ungerska arméerna från
1 :a världskrigets utbrott till mars 1917.
Planläggningen av genombrottet vid Gorlice maj 1915
får huvudsakligen skrivas på C:s konto. Kraft
och beslutsamhet präglade onekligen hans beslut,
men måhända tog han ej tillräcklig hänsyn till
att hans planer skulle bringas i verket av
arméer, i vilka efter hand upplösande faktorer
börjat verka. Han leddes dessutom för mycket
av tanken på
Österrikes prestige för att
vilj a underkasta sig
tysk överledning. —
Ej långt efter kejsar
Karls tronbestigning
föranleddes C. (mars
1917) att avgå som
generalstabschef och
mottog då befälet
över armégruppen på
fronten mot
Sydtyro-len. Efter slaget vid
Piave juni 1918 drog
sig C. månaden
därefter tillbaka från
aktiv tjänst; han utnämndes då till greve och
fältmarskalk. — Bland C:s arbeten må nämnas
”Zum Studium der Taktik” (3 :e uppl. 1898—99)
och ”Die Gefechtsausbildung der Infanterie” (6:e
uppl. 1917). Efter sitt avskedstagande sysslade
han med ett omfattande arbete, ”Aus meiner
Dienstzeit 1906—1918” (5 bd, 1922—25). 1925
utkom ”Mein Anfang”.
Conring [kå’n-], Herm ann, tysk lärd (1606
—81). Han blev 1636 samtidigt med. och fil.
dr och dog som prof, i filosofi, medicin och
politik i Helmstedt. Genom sitt klassiska arbete
”De origine juris germanici liber unus” (1643)
blev C. den tyska rättsvetenskapens
grundläg-gare; som medicinsk skriftställare bidrog han att
sprida kännedomen om Harveys upptäckt av
blodomloppet. Han anlitades ofta av sin tids furstar
som läkare (utnämndes bl. a. av Kristina och
Karl X Gustav till livmedikus) och politisk
rådgivare.
Consa’lvi, E r c 0 1 e, kardinal, italiensk
statsman (1757—1824). Efter en snabb karriär inom
kyrkan lyckades C. 1800 genomdriva Pius VH:s
val till påve samt blev s. å. kardinal och
statssekreterare. Genom C:s skickliga förhandlingar
i Paris kom 1801 års konkordat till stånd. Hans
fasta politik väckte Napoleons ovilja, och 1806
måste C. avgå. Han vägrade närvara vid
Napoleons bröllop 1810 och förvisades till Reims,
där han skrev sina memoarer. Efter konkordatet
i Fontainebleau 1813 lösgavs C., förmådde Pius
VII att återkalla konkordatet, kom 1814 med
påven till Rom och blev åter statssekreterare.
På Wienkongressen 1814—15 bevakade C. kurians
intressen och fick Kyrkostatens område återställt
utom Avignon, Venaissin och en del av Ferrara.
Efter franskt mönster genomdrev C. reformer
i rättskipningen och en centraliserande
förvalt-ningsreform. Med Pius VH:s död 1823 var C:s
makt förbi. Hans ”Mémoires” ha senast utgivits
1895-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
