Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cromwell, 2. Oliver - Cromwell, 3. Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Cromwell
158
skottarna framkallade 1648 det s. k. andra
medborgarkriget, varunder C. småningom vanns för
de oförsonligaste independentiska officerarnas
beslut att ställa konungen inför rätta. På
sommaren och hösten 1648 nedslog C. den
rojalistiska resningen i Wales och kastade skottarna
tillbaka; när han återvände till London, höllo
just hans vänner bland officerarna på att med
våld ur parlamentet utdriva de konungadömet
ännu tillgivna medlemmarna. C. gillade
åtgärden och såg i rättegången mot Karl inför
parlamentet en försynens skickelse. Den fällda
dödsdomen verkställdes 30 jan. 1649.
C. blev den mest inflytelserike i det statsråd,
som nu efter konungadömets och överhusets
avskaffande fick sig den verkställande makten
anförtrodd. Hans närmaste uppgift blev att krossa
de resningar irländare och skottar nu gjorde
till förmån för den avrättade konungens son
Karl. Som lordlöjtnant och härens högste
befälhavare landsteg C. 15 aug. 1649 på Irland, och
med fruktansvärd hårdhet gick han sedan fram
och bröt irländarnas motstånd. Genom
protestantisk kolonisering hoppades han åstadkomma
massomvändelse bland öns katolska befolkning.
Han återvände maj 1650 till London för att
omedelbart draga i härnad mot Skottland, där
han 3 sept. s. å. besegrade David Leslie vid
Dunbar. Han följde efter Karl H:s nyuppsatta
här och slog den vid Worcester (3 sept. 1651).
Genom denna ”krönande nåd” var allt motstånd
jrutet, Karl flydde till Frankrike; Skottland
och Irland införlivades fullständigt med den nya
engelska fristaten (”the Commonwealth”).
Snart inträdde en ny konflikt mellan den
segrande hären och det maktlystna underhuset.
Slutet blev, att C. på officersrådets ivriga
tillstyrkan med våld upplöste parlamentet (20 april
1653), varefter han som härens befälhavare
betraktade sig som provisorisk innehavare av all
återstående laglig myndighet i staten. Efter ett
misslyckat försök att av representanter för skilda
puritanska riktningar skapa ett arbetsdugligt
parlament mottog C. ställningen som republikens
högste styresman med titeln ”lord protector”, och
en ny författning antogs, som gjorde honom
tämligen oberoende av det nya parlamentet (dec.
1653).
Som protektor åsyftade C. med sin yttre
politik en sammanslutning mellan de protestantiska
rikena emot de katolska. Han slöt därför 1654
fred med Holland, trädde i nära förbindelse med
de skandinaviska rikena, framför allt Karl X
Gustavs Sverige, och anföll Spanien,
återupptagande erövringsplanerna i Västindien från
Eli-sabets tid. Med Frankrike ingick han förbund.
Grundtanken i hans utrikespolitik kunde ej
förverkligas; nationella och ekonomiska motsatser
hade i makternas inbördes förhållande efterträtt
de religiösa, men C. gjorde det länge av inre
strider förlamade Englands namn åter
respekterat i makternas råd. Den stora inrikespolitiska
uppgörelsen uteblev emellertid. Protektoratets
första parlament vägrade godkänna den av of-
ficersrådet uppgjorda författningen och måste
därför upplösas (jan. 1655). Oroligheter,
framkallade av roj alister och religiösa svärmare,
ut-bröto, och den följande militärdiktaturen kändes
av befolkningens breda lager som ett olidligt
tryck. Ett nytt parlament erbjöd C.
konunganamnet, men härens motvilja mot planen
nödgade honom att avböja anbudet. 26 juni 1657
installerades han under en ny författning för
andra gången som lordprotektor, nu med ökad
befogenhet. Fortsatta tvister med parlamentet,
som upplöstes 4 febr. 1658, och husliga sorger
fördystrade protektorns sista levnadsår. Han
avled i Whitehall 3 sept. 1658, årsdagen av
segrarna vid Dunbar och Worcester.
Hela sin offentliga bana igenom betraktade sig
C. som ”ett verktyg för att göra Guds barn
något gott och tjänst åt Gud”, en inställning, som
stundom övergick till fanatism och yttrade sig
som hårdhet, ja, grymhet mot hans egna och
Guds fiender. Med denna djupa och
egendomligt färgade religiositet förenade han en
engelsk lantadelsmans praktiskt nyktra blick och
starka sinne för laglig ordning samt den borna
härskarnaturens förmåga av välde över
människor.
Litt.: Carlyle ”O. C:s letters and speeches”
(många ggr omtr.); S. R. Gardiner ”History of
the great civil war 1642—1649” (4 bd, ny uppl.
1893), ”History of the commonwealth and
protec-torate” 1649—1660” (4 bd, ny uppl. 1903); biogr.
av W. Michael (2 bd, 1907), J. Buchan (1934),
H. Oncken (1935), M. Ashley (1937). C:s tal
och skrifter äro utg. av W. C. Abbott m. fl.
(1937 ff.). På sv. föreligger en populär biografi
över C. av S. Wikberg (1943).
3) Richard C., den föreg:s son, protektor
i engelska republiken, ”the Commonwealth” (1626
—1712). Han var en tid officer i
parlaments-hären samt led. av
1654 och 1656 års
parlament men hölls länge
i bakgrunden av
fadern, som ej hade
höga tankar om sonens
politiska egenskaper.
1657 insattes han i
statsrådet och i det
nya överhuset. Oliver
C. synes omedelbart
före sin död ha enl.
sin författningsenliga
befogenhet utnämnt
Richard till sin
efterträdare, och som sådan
proklamerades han omedelbart efter faderns död.
Han fick redan från början hären emot sig och
lyckades ej heller i längden vinna parlamentets
förtroende. Vid konflikten mellan här och
parlament våren 1659 tog C. efter någon tvekan
härens parti och upplöste parlamentet. Den starka
republikanska stämningen bland de lägre
officerarna och i city föranledde (7 maj) ”långa
parlamentets” återkallande, varefter C. nedlade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
