Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Curculigo - Curculionidae - Curcuma - Curel, François - Curia - Curiatierna - Curicó - Curie (enhet) - Curie, 1. Pierre - Curie, 2. Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Curculigo—Curie
196
Curcu’ligo, se Narcissväxter.
Curculiönidae, se Vivlar.
Cu’rcuma, släkte bland kryddliljorna
(fam. Zingiberaceae), med 54 arter i Gamla
världens och Australiens tropiska delar. De äro
högvuxna, fleråriga örter med stora, lansettlika
blad, axlik blomställning och knölformig
jordstam. Sedan urminnes tid har i Indien och
Sydkina odlats C. longa, vars jordstammar
utgöra gurkmeja (rhizoma Curcumae; ”rund
gurkmeja”, huvudknölen; ”lång gurkmeja”,
sido-knölarna). Gurkmejan liknar till lukt och smak
ingefäran men är svagare och något bitter;
innehåller jämte stärkelse en flyktig olja,
kurku-m a o 1 j a, och ett gult färgämne, k u r k u m i n.
Den nyttjas dels som krydda, dels som
färgmedel (för färgning av ost och smör m. m.). -—
Av den i Indien odlade C. Zedoaria erhålles
zittverrot (rhizoma Zedoariae), som har
medicinsk användning. Den har skarp,
kryddar-tad smak och innehåller jämte stärkelse en
kam-ferartat luktande olja. — Andra arter, t. ex.
C. leiicorrhiza, lämna ostindisk arrow el.
tikorm j öl.
Curel [kyrä’l], Fran^ois, vicomte de C.,
fransk dramatisk författare (1854—1928). Han
utbildade sig till ingenjör men ägnade sig snart
uteslutande åt
skriftställen. Han började
med romaner, ”L’été
des fruits secs” (1885)
och ”Le sauvetage du
grand-duc” (1889),
men övergick snart till
dramatiskt
författarskap. Hans förnämsta
skådespel äro
”L’en-vers d’une sainte”
(1892), ”Les fossiles”
(s. å.), ”L’invitée”
(1893), ”L’amour
brode” (s. å.;
sedermera omarbetad under
ti
teln ”La danse devant le miroir”, 1914),
”La figurante” (1896), ”Le repas du lion” (1897),
”La nouvelle idole” (1899), ”La fille sauvage”
(1902), ”Le coup d’aile” (1906), ”L’åme en folie”
(1920, ”La comédie du genie” (1921), ”L’ivresse
du sage” (s. å.), ”Terre inhumaine” (1923), ”La
viveuse et le moribond” (1926) och ”Orage
mystique” (1927). C. intar en bemärkt plats
genom sin originella, komplicerade begåvning, sin
analytiska och moraliserande läggning. Hans
dramatik är naturalistisk problemdiktning; i ”Les
fossiles” är det ättens konflikter, i ”Le repas
du lion” moderna samhällsspörsmål, som
behandlas. Ehuru ojämn och schematisk i psykologien,
därtill starkt oratorisk i tonen, har hans alstring,
först uppmärksammad och framförd av Antoine
på Théåtre libre, avsevärt bidragit att vidga
den franska scenens motivkrets. 1919—24 utkom
”Theåtre complet” i 6 bd med utförliga
inledningar av C. — Litt: Biogr. av P. Blanchart
(1924) och E. Pronier G934).
Cüria, lat, kuria. 1) Avdelning av borger-
skapet i det äldsta Rom. Romulus skall ha
indelat folket i 30 curior. Varje c. bildade en
enhet, dels sakral, med en prästerlig föreståndare,
curio, dels politisk, i det att man i comitia röstade
efter curior. — 2) Samlingslokal, särskilt
romerska senatens, C. Hostilia, på Comitium intill
Forum i n. Caesar påbörjade en ny, den av
Augus-tus fullbordade C. lulia. — 3) Domstol,
rådplä-gande församling, medeltida furstehov (t. ex. c.
gener älis, riksdag, c. regis, riksdomstol, riksråd).
I betydelsen ämbetsverk brukas c. numera främst
om den romerska kurian,
sammanfattningen av de centrala organen för utövandet av den
påvliga myndigheten; se härom Kuria.
Curiätierna, se Horatierna.
Curicö [korikå’], stad i prov. Talca i mellersta
Chile, 180 km s. om Santiago, vid järnväg;
20,000 inv. Garverier, kvarn- och spritindustri.
Curie [kyri’], radioaktiv enhet.
Curie [kyri’]. 1) Pierre C., fransk fysiker
(1859—1906). C. studerade vid Sorbonne och
blev 1882 laborator och 1895 lärare vid École
de physique et de chimie industrielle i Paris. Han
blev fil. dr 1895, 1900 doc. och 1904 prof, i
fysik vid Sorbonne. Tills, m. sin broder
Jacques upptäckte och utförde C. synnerligen
ingående undersökningar över piezoelektricitet hos
kristaller. Sedan hans
hustru, Marie C.,
upptäckt pechblendes
starka radioaktivitet,
övergick han 1898 till
detta område. Vid
framställning av de olika
aktiva preparaten
studerade han särskilt
deras fysiska
egenskaper, ss. de olika
strålslagen, radiums
förmåga att meddela
aktivitet åt kroppar i
dess närhet, dess
egenskap att utveckla
vär
me etc. För dessa betydelsefulla undersökningar
erhöll han 1903 tills, m. sin hustru halva
nobelpriset i fysik.
2) Marie C., f. Sklodowska, den föreg:s
maka (från 1895), polsk-fransk fysiker och
kemist (1867—1934). Hon studerade först i sin
födelsestad, Warszawa, sedan vid Sorbonne i
Paris, där hon 1903 promoverades till doktor.
Hon blev 1900 lärarinna vid högre
lärarinneseminariet i Sèvres, 1904 laborator vid Sorbonne samt
efterträdde sin man först som docent 1906,
därefter som prof, i fysik vid Sorbonne (1909).
Efter undersökningar av stålets magnetiska
egenskaper övergick hon till det arbetsområde,
radioaktiviteten, genom vilket namnet C. skulle få
världsrykte.
Sedan Henri Becquerel 1896 upptäckt urans
förmåga att utsända strålar, påbörjade C. 1897
en utredning om övriga ämnens strålningsförmåga
och fann, såväl att torium var radioaktivt som
att uranpechblende hade större aktivitet, än som
kunde förklaras av dess uranhalt. En i samarbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
