241 D—Dabrowski 242 Där fjärde bokstaven i de flesta europeiska språks alfabet. I de flesta nyeuropeiska språk har d samma ljudvärde som i svenskan; i nygrekiskan och, då det står efter vokal, i danskan uttalas d nästan med samma ljud som det tonande eng. t/j-ljudet; i tyskan uttalas d i slutet av ord som t. — Som musikterm betecknar D andra tonen i den diatoniska skalan (i romanska länder kallas tonen re). Som förk. betyder d högra handen (dextra manus) el. diskantstämman (discantus). Som romerskt taltecken är D = 500, D = 5,000. D nyttjas vidare i åtskilliga förkortningar. I rom. inskrifter betyder det Deus (gud), förnamnet Decimus, dominus (herre), datum, dies (dag) m. m. Vidare är D el. d förk. för den (datum), debet, penny el. pence, för Södermanlands län (å bilskyltar), internationellt för Tyskland, vidare för iltelegram (fr. dépéche), inom kemin för deuterium. D/A, förk. för handelstermen documents against acceptance, som innebär, att skeppnings-dokument (konossement) utlämnas till varumot-tagaren, sedan säljarens växel accepterats. Daa [då], dansk adelssläkt, känd från 1300-talet. Bland dess medl. märkas riksamiralen Claus D. (1579—1641) och amiralen Jörgen D. (d. 1619), som under Kalmarkriget utmärkte sig vid operationerna utanför Älvsborg. Ätten utslocknade på svärdssidan med generalmajor Gregers D. (1658—1712), som stupade i slaget vid Gadebusch. Daa el. D a a e [då], norsk släkt, känd sedan 1600-talets mitt. 1) Ludvig Kristensen Daa, publicist, politiker och lärd (1809—77). Han var 1835—37 doc. i historia vid univ. i Kristiania, 1839—51 var han statsrevisor och 1845—71 stortingets arkivarie. Som lärare vid katedralskolan i Kristiania (fr. o. m. 1850) utgav han flera läroböcker i historia och geografi. 1862 blev han lektor och 1867 prof, i historia vid univ. Tidigt förtrogen med engelsk liberal politik, tog D. själv en framträdande del i norsk politik. 1840—43 utgav han tidningen Granskeren, som arbetade för liberala reformer. D. valdes 1842, 1845 och 1854 till led. av stortinget, närmade sig en tid bondegruppen men var för självständig för att underordna sig något parti. D. var en av sitt lands bästa publicister. 2) Ludvig Daae, den föreg:s kusins son, ämbetsman och politiker (1829—93). Han blev 1856 overretssakförer och 1876 sorenskriver i Söndmör samt 1889 tullkassör i Kristiansand. D. tillhörde 1859—79 och 1886—88 stortinget, var 1871—79 president i lagtinget och stod i politiskt avseende Johan Sverdrup nära. I dennes ministär var han juni 1884—april 1885 försvarsminister. D:s ”Politiske dagböker og minner” äro utg. i 3 bd 1930—45. 3) Ludvig Ludvigsen Daae, den föreg :s syssling, historiker (1834—1910). Han blev 1869 universitetsbibliotekarie och 1876 prof, i historia vid univ. i Kristiania. D. bedrev omfattande arkivstudier i in- och utlandet och utmärkte sig för en fängslande framställning i både tal och skrift. Särsk. studerade han Norges historia under 1400- och 1500-talen, unionen med Danmark och reformationens införande, därjämte kyrko-och stadshistoria. Bland hans arbeten märkas ”Det gamle Christiania” (2:a uppl. 1891), ”Norges helgener” (1879) och ”Kong Christiern den förstes norske historie 1448—58”. D. förfäktade som talare och i pressen med stor iver konservativa synpunkter. — Litt.: W. Munthe, ”Prof. L. D. En minnesbok” (1944). Daalder [dä'l-] el. rijksdaalder [räjks-], holl., ”daler”, nederländskt från 1600-talet till 1816 präglat silvermynt av 1V2 guldens värde (= 30 stuivers = 150 cent). D’Abernon [dä'banan], Edgar Vincent, Viscount of Stoke D’A.; engelsk diplomat, finansman (1857—1941). Han var 1883—89 finansrådgivare åt egyptiska regeringen, på vilken post han bl. a. genomförde en egyptisk myntreform. 1889—97 var han ledande direktör för Ottomanska banken i Konstantinopel. Han var 1899—1906 medlem av underhuset (konservativ) och 1912—17 ordf, i kommissionen för handeln med dominions. Som ambassadör i Berlin 1920—26 hade han stor andel i Dawesplanen 1924 och påverkade i synnerhet Stresemann till den samförståndspoli-tik, som inleddes med Locarnokonferensen 1925 och bekräftades med Tysklands upptagande i N. F. 1926. Skrifter: ”An ambassadör of peace” (3 bd, 1929—30), ”The economic crisis—its causes and the cure” (1930), ”Portraits and appreciations” (1931). Dabit [dabi'], Eugène, fransk författare (1898—1936). D., är den mest betydande företrädaren för ”populismen”, en riktning inom fransk mellankrigslitteratur, som ville skildra det utpräglat folkliga i den franska huvudstaden. Han blev beaktad för sin debutbok, romanen ”L’hötel du Nord” (1929), en skildring av ett parisiskt arbetarhotell. Han fortsatte sina skildringar ur parisiskt arbetarliv i romanerna ”Petit Louis” (1930), ”Villa Oasis, ou les faux bour-geois” (1932), ”Faubourgs de Paris”(i933), ”Un mort tout neuf” (1934), ”L’ile” (s. å.) och ”La zone verte” (1935). ”Train de vies” (1936) är en saml. noveller med ett förord, där D. framlägger sina estetiska idéer. Postumt utkommo ”Les maitres de la peinture espagnole” (1937), en studie över El Greco, Velåzquez och Goya, ”Le mal de vivre” (s. å.), en roman, och ”Journal intime 1928—1936” (1939). Dabo [déi'båu], Leon, amerikansk målare (f. 1868). Utbildad i Paris och Italien, gjorde sig D. på 1890-talet känd genom monumentalmålningar (freskocykeln ”Kristi liv” i Johannes dö-parens kyrka i Brooklyn m. m.), ägnade sig efter sekelskiftet åt landskapsmåleriet. Dqbrowa Gornicza [dåbrå'va gornji't/a], ty. Dombrau, stad i s. v. Polen, vojevodskapet Kielce, ö. om Bqdzin. Huvudort i D q b r o w a s t e n-kolsdistrikt. Dabrowski [dåbrå/skji], I g n a c y, polsk författare (1869—1932). D :s mästerverk är den