Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarne - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Dalarne
300
Veckad dalasandsten i närheten av Limedsforsen.
Foto A. Sandell.
samt i s. ö. över Rättviken och omsluter en
central urbergshorst, under det att den ringformiga
sänkan har silurbildningar. S. om älvarnas
förening vidtar Bergslagen, ett mera småkuperat
område på gränsen mellan Nordsverige och
Mellansveriges slättbygder. Bergshöjderna nå här
endast sällan över 500 m, de väl utbildade
dalgångarna ligga under 200 m. Trakten är rik på
sjöar och vattendrag. Flerstädes, särsk. vid
Dalälven, ligga stora, bördiga slättbygder,
Tuna-slätten, Skedvislätten, Folkarebygden m. fl.
Landskapet tillhör till större delen Dalälvens
vattenområde. Den ö. av dess källfloder,
öster-dalälven, börjar i Våndsjön (773 m ö. h.) på
gränsen till Norge och Härjedalen, flyter under
namnet Storån mot s. ö., upptar i Idre Grövlån
från Grövelsjön och Sörälven samt i Särna
Fjät-älven från Härjedalsgränsen ö. om Städj an, i
Älvdalen Rotälven samt kommer vid Mora in i
Siljansbäckenet (161 m ö. h.), där den mottar
tillflödet från Orsasjön. I österviken, Siljans
sydligaste vik, lämnar den sjön, genom flyter
Insjön och förenar sig i Gagnef med
Västerdalälven. Till Orsasjön samlas vattnet från n. ö.
D. genom Våmån och Oreälven med dess biflod
Ämån. — Västerdalälven bildas genom
samman-flödet av Fuluälven ö. om Fulufjället och
Gör-älven, i Norge benämnd Löra, v. om detsamma.
Från Äppelbo går den mot ö. och upptar bl. a.
Vanån, utlopp för Venjan m. fl. sjöar. — Efter
sammanflödet går Dalälven mot ö. och s. ö., ofta
omgiven av breda, uppodlade bygder, stundom
i sin gamla, före istiden bildade fåra, stundom
avvikande från denna under bildande av fall
och stora flodkrökar, tills den nedanför Krylbo
definitivt lämnar sin preglaciala bädd och dess
lopp nu mot n. ö. förvandlas till en serie av
breda, grunda sjöar, förbundna med varandra av
kortare flodsträckor. Av dessa sjöar ligga Bä-
singen (67 m), Bysjön (59 m) och österviken
(57 m) inom D. I sitt nedre lopp mottar älven
bl. a. avloppet från sjön Runn (106 m), till
vilken Svärdsjöån från Amungen (227 m) m. fl.
sjöar rinner. — I gränsområdet i v. och s. v.
avvattnas smärre delar av D. till Klarälven och
Svartälven; en del av Västerbergslagen med
sjöarna Väsman (155 m) och Barken (99 m)
avrinner genom Kolbäcksån, smärre områden längs
ö. gränsen till Ljusnan och Gavleån.
Geologi. D. företer geologiskt rik omväxling
med såväl urberg och prekambrium som
ordo-vicium och silur. Urberget, omkr. 3/4 av
D:s areal, utgöres dels av gnejs och urgranit
(gnejsgranit), tillhörande äldre urberget, dels av
porfyrer samt leptiter och graniter, tillhörande
det yngre. De i s. ö. delen av D. förekommande
smala bältena av leptit innesluta landskapets
malmfyndigheter. N. hälften av D. upptages
övervägande av porfyrer samt den prekambriska
dalasandstenen. N. v. om Siljan upp till Särna
finnas porfyrer, vilka under överlagrande
prekambriska bergarter sträcka sig in i Härjedalen
samt in i Norge. Dalaporfyrerna förekomma
i ett stort antal varieteter av olika färg och
utseende, såväl felsitporfyrer, oftast mörka, av
bruna el. violetta nyanser, som granitporfyrer.
Dalaporfyrerna äro karakteristiska ledblock
inom den nordeuropeiska inlandsisens område. —
I s. delen av D. förekomma flera slags yngre
serarkeiska graniter, däribland en röd
ögongranit, lik Filipstadsgraniten, och en grå,
jämnkornig granit, Järnagraniten, som intager
ett stort område från Järna socken upp till
Siljan. En mycket egendomlig eruptivbergart,
särnait, finnes i Siksj Öberget, 15 km v. n. v.
om Särna kyrka. — I provinsens nordvästligaste
hörn förekomma även sparagmiter samt
Vem-dalskvartsit och en obetydlig förekomst av
fossilförande kambrium. De vid riksgränsen belägna
Fröbergen intaga en särställning i D:s geologi
därutinnan, att dessa, som bestå av ögongranit
och sparagmit, med fjällkedjan blivit
överskjutna västerifrån. — Ordovicium och silur
finnas i D. endast i Siljanstrakten och äro
endast obetydliga rester av urspr. vitt utbredda
avlagringar, vilka bevarats från denudationen
genom att de blivit nedsänkta genom
förkastningar. D :s ordoviciska och siluriska lager
intaga numera ett ringformigt område, i vars
s. v. del Siljan med utgreningar ligger, omkring
ett centralparti av urberg, väsentligen
Järna-granit. I Siljansområdet saknas kambrium helt
och hållet, och det äldsta till ordovicium hörande
lagret är oboluskonglomeratet, rikt på skal av
Obolus. Härpå följa mäktiga lager av
ortocer-kalk, chasmopskalk och trinucleusskiffer, i stort
sett överensstämmande med det övriga Sveriges
ordovicium. I översta delen av ordovicium
förekommer däremot en bildning, som saknar sitt
motstycke i Sverige, nämligen en vit kalksten,
leptaenakalken, vilken bör uppfattas som en
revbildning, motsvarande huvudsakligen
trinucleus-skiffern och brachiopodskiffern. översiluren är
väsentligen utbildad som graptolitskiffer, och ovan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
