303 Dalarne 304 direkta anledningen är ett starkt nordtyskt inflytande, förmedlat genom Stora Kopparberget. Den äldsta kända kyrka av denna typ, som bevarats till våra dagar, Torsång, har rektangulär grundplan med sakristia i n. och v. därom ett litet kapell, som står i förbindelse med långhuset genom en spetsbåge. Sakristian har varit delad i två våningar, av vilka den övre öppnat sig mot koret och bildat läge för en läktare, där kören haft sin plats. I D. kallas dylika korläktare flerstädes ”gapskulle”. Samtida med Torsång äro en tillbyggnad av Mora kyrka samt nybyggnader el. större ombyggnader av Svärdsjö och Orsa kyrkor. Arkitektur riktningen höll sig kvar till medeltidens slut och utvecklades till stor prakt och originalitet, bl. a. genom de impulser de stora kyrkobyggena vid Stora Tuna och på Stora Kopparberget gåvo byggmästarna på platsen. Från och med 1400-talets mitt började de platta trätaken ersättas av stjärnvalv av tegel, och i dessa upptogos tegelfigurer som dekorativa element. Av kalkmålningar har på senare tid framtagits rik dekor i St. Skedvi och Svärdsjö; från 1500-talets mitt äro de märkliga kalkmålningarna i Vika. Den förnämsta byggnaden från renässanstiden är Kristine kyrka i Falun; det ståtliga tornet i Mora tillkom 1672 efter ritning av Nikodemus Tessin d. ä. Omkr. 1700 gjorde den italianiserande barocken sitt inträde i dalakyrkorna. Den gamla korinredningen slopades i de flesta fall och ersattes av stora altartavlor med pompösa, snidade ramar, och färgskalan i interiören omstämdes till marmorering i ljusgrått el. grågrönt med förgyllda detaljer; denna bleka målning i marmorimitation omtolkades av bygdemålarna till prunkande yt-mönster i blått, grönt och rött. Under 1700-talets lopp blevo också allmogeartade målningar av bibliska motiv allt vanligare i kyrkorna. Etnologi. D :s folkkultur är sedan länge uppmärksammad för sin ålderdomlighet, skiftesrikedom och konstnärliga uttrycksfullhet, vari den i många fall överträffar andra skandinaviska bygder. Befolkningen har envist fasthållit vid fädrens seder och framgångsrikt hävdat sin egenart. De under nyare tidens äldre skeden invandrade finnarna äro ej särdeles talrika och ha endast i skogsbygderna i n. ö. och s. v. bibehållit vissa sidor av sin fäderneärvda kultur fram till nutiden. Längst i n. v. beröres D. också av lapsk kultur. Bergsbruket har haft stor betydelse i landskapets historia sedan tidig medeltid och även givit sin prägel åt kulturen i dess s. ö. del ända upp i Falubygden. De äldsta idkar na av bergshanteringen synas ha varit tyskar, och både då och senare har tydligen bergsbruket varit ganska starkt påverkat från Tyskland. Det övriga D. har däremot genuin bondekultur, och denna företer många intressanta skiftningar. Sålunda ha olika socknar el. ännu mindre bygdeområden mer och mer differentierats från varandra. Denna starka bygdeindividualisering är ett av de mest framträdande dragen i landskapets kultur. Byarna, vilka ofta vuxit ut till ganska stora sam hällen, finnas alltjämt bibehållna. Det genom skiftesstadgan av 1827 påbjudna s. k. laga skiftet har icke berört provinsen. Däremot har storskiftet, som i allm. genomförts i D. under 1800-talet, undanröjt de värsta olägenheterna av ägosplittringen inom byarna. D. har på detta sätt undgått bestämmelserna om utflyttning ur byarna, varigenom den kulturella kontinuiteten bevarats på ett helt annat sätt än i Sverige för övrigt. Sedan gammalt har inom dessa byar en mycket stark klyvning av hemman och hemmans-delar pågått, och jorden har på detta sätt utportionerats i små delar. Stora delar av befolkningen ha sålunda ägnat sig åt hantverk och slöjd av olika slag, varvid ofta olika byar el. socknar inriktat sig på särskilda specialiteter. Dessutom har befolkningen för att avyttra sina produkter el. för att söka förvärvsarbete lärt sig göra omfattande vandringar dels till grann-provinserna, dels till längre bort liggande orter. Den ålderdomligaste och mest genuina allmogekulturen tillhör övre D. och Västerdalarna. Detta är t. ex. mycket framträdande i byggnadskulturen, bostadsinredningen, redskapstyperna och ornamentiken. Sålunda ha här åtskilliga byggnader och föremål bevarats med snidad ornering i tidig medeltidsstil. Dryckeskärlen, skurna el. laggade, äro de ålderdomligaste i landet. Inom de centrala dalasocknarna, där folkdräkterna ganska allmänt bibehållits ända fram till vår tid, har en utomordentligt rik dräktritual utvecklats med de mest detaljerade föreskrifter icke blott för olika åldrar och högtider utan även för alla upptänkliga tillfällen under årets olika dagar. Västerdalarna visar i flera fall en nära beröring med Värmland och Norge, särsk. i byggnader, möbelformer och redskapstyper. En betydande handel med Norge har här avsatt sina spår. I Bergslagen och i Falubygden utbildades tidigt i bergsmansklassen ett nytt socialt skikt, vilket stod i livlig kontakt med rikets huvudbygder och vars kultur visar starka inflytanden särsk. från herrgårds- och stadskulturen i Mälar-provinserna under renässansen och den karolinska tiden samt senare även under gustaviansk tid. Redan under 1700-talet började emellertid en ny utveckling, varvid de i hyttelag samverkande bergsmännen fingo vika för brukspatroner med större ekonomiska resurser och en mera stånds-mässig kultur. Bergslagens folkkultur visar f. ö. många anknytningar till Västmanlands och Upplands. Sålunda når den centralsvenska gårdstypen långt upp i D., och de ålderdomligaste byggnadstyperna saknas el. äro sällsynta i Bergslagen. Här har i stället den för Götaland och bergsmanskulturen typiska stuguplanen med köket i förstukammaren fått utbredning även bland allmogen, något som även gör sig gällande i ö. Dalarna. Sistnämnda område är i etnografiskt hänseende delvis ganska nära besläktat med Bergslagen men utgör samtidigt ett övergångs-område till Gästrikland och s. Hälsingland, varifrån en tydlig påverkan gjort sig gällande,