363 Danell—Daniels bok 364 höjande i intellektuellt hänseende. För medel från donationen ha uppförts bostadshus för nära 2 mkr, lämnats betydande bidrag till J. Lund-qvists uppståndelsemonument på Skogskyrkogården, Milles’ ”Orfeus”, Eldhs Strindbergsmonu-ment i Tegnérlunden m. fl., till Stockholms stadsbibliotek, Birkagården, Daneliibadet m. fl. Fonden uppgick 1948 till 4,5 mkr. Dane'll. 1) Hjalmar D., teolog, biskop (1860—1938), e. o. prof, i dogmatik och moralteologi i Uppsala 1897, teol. dr s. å., biskop över Skara stift 1905, emeritus 1935. Han var 1893 —97 Svenska kyrkans missionsstyrelses ombud och sekreterare, inspekterade 1904—05 missionsarbetet i Östafrika och Indien samt organiserade 1920—21 i s. Indien den nybildade tamulkyrkan. 2) Gideon D., den föreg:s bror, språkman (f. 1873 21/s), fil. dr 1905 i Uppsala, rektor vid folkskoleseminariet där 1915—39. Hans arbeten (”Nuckömålet” 1905—34, ”Ordbok över Nuckö-målet” 1951, ”Svensk ljudlära”, 4:e uppl. 1937, m. fl.) röra sig om de svenska dialekterna, fone-tik och svenskarna s. ö. om Östersjön. Han har även utg. ”Svensk språklära” (1927; 2:a uppl. 1932). Daner, skandinavisk folkstam, första gången omtalad av Prokopios omkr. år 512 e. Kr. Den var då bosatt n. om ”varnerna”, sålunda i (åtminstone) s. delen av jylländska halvön. Enligt Jordanes (omkr. 550) ha d. utgått från svearnas stam och fördrivit herulerna från deras boplatser. D. synas snabbt ha gjort sig till herrar i Skåne, på öarna och i Jylland, varefter d. blev namn på hela folket, såsom bevisligen är förhållandet på 700-talet. I ”Beowulf” skildras d. som ett mäktigt folk, och deras rike sträcker sig vida i alla riktningar. Vid medeltidens slut ersättes namnet daner av danskar. — Om d:s språkliga tolkning har språkvetenskapen icke nått något säkert resultat. Sannolikt har landsnamnet Danmark bildats av folknamnet. Danevirke, se Dannevirke. Dänia, lat. namn för Danmark. Danicic [da'nit/itj], (P ropo vi c), D j u r o, serbokroatisk språkforskare (1825—82). 1873—77 var han prof, i serbiska vid högsk. i Belgrad, levde sedan som akademiker i Zagreb (Agram). D. skrev en rad värdefulla arbeten om serbokroa-tiska språket, bl. a. ”Istorija oblika” (Formlärans historia, 1874). Slutet av sitt liv ägnade D. åt den stora, mönstergilla ordbok, som fr. o. m. 1880 utges av Sydslav. akad. D. har inlagt oskattbara förtjänster om sitt språk genom sitt arbete för den nya, ypperliga rättskrivningen och genom sin omfattande språkvetenskapliga verksamhet. Daniel (hebr., ”Gud är min domare”), namn på flera i G. T. omtalade personer; mest bekant är Daniellegendernas hjälte. Redan Hesekiel känner denna gestalt. D. är hos honom en from och vis man från forntiden (Hes. 14:14, 28:3). Danielbokens D. lever däremot under babyloniska fångenskapen, upptages vid hovet i Babel, erhåller där namnet B e 11 e s a s s a r (se d. o.) och lyckas genom sin vishet under troget beva rande av den fäderneärvda religionen tolka drömmar och uppenbara framtiden, då babyloniernas egna vise komma till korta. Jfr Daniels bok. Daniel Hjort, skådespel av J. J. Wecksell. Daniéli, Sven Dagobert, ingenjör (1880— 1946), bergsingenjör 1905. Han anställdes 1908 vid Domnarvets järnverk, där han blev ledare av de elektrometallurgiska experimenten och chef för det elektriska smältverket. 1915—27 var han överingenjör vid ab. Ferrolegeringars elektriska smältverk i Trollhättan. 1928—45 var D. överingenjör och chef för ab. Metallurgisk industris anläggningar i Trollhättan. D. var en framstående elektrometallurg och har bl. a. utarbetat metoder för framställningen av ferrolegeringar, vilka varit av stor betydelse för Sveriges järnhantering. Daniell [dä'njal], John Frederic, engelsk fysiker (1790—1845), prof, i kemi vid King’s College i London. D. konstruerade ett galvaniskt element och en hygrometer samt utgav ett verk om elektrolys (1839). Daniells element [dä'njals-], av J. F. Daniell (se d. o.) 1836 konstruerat galvaniskt element. Består av en zinkelektrod, omgiven av utspädd svavelsyra el. zinksulfatlösning, och en kopparelektrod, omgiven av kopparsulfatlösning, båda skilda från varandra av en porös lercylinder; det håller rätt konstant en elektromotorisk kraft av 1,1 volt. Nyttjades förr även som normalelement och brukas särsk. inom telegrafien. Daniells hygrometer [dä'njals-], se Hygrometer. Daniel-Rops [danjä'1-rå'ps], Henry, pseud. för Charles Henri Petiot, fransk författare och kritiker (f. 1901). Han har utg. ett flertal essäsaml., noveller och studier över litterära ämnen. Hans författarskap är katolskt färgat. Daniels, C a r e 1 Edouard, nederländsk medicinsk-historisk författare (1839—1921). Han skapade Museum medico-pharmaceuticum i Amsterdam, det yppersta i sitt slag. Daniels bok, en av G. T:s böcker. Den talar dels om Daniels och hans vänners levnadsöden, dels om Daniels syner. Dessa syner förutsäga världshändelserna från Daniels tid till Guds rikes framträdande i härlighet. Detta senare skulle ske om 70 årsveckor. Jeremias tal om 70 år (Jer. 25:11) omtolkas nämligen till 70 årsveckor = 490 år, och under den tiden skulle fyra världsriken följa på varandra. De skulle ligga i strid med gudsriket, men ondskan skulle nå sin höjdpunkt, när ”den föraktlige man, åt vilken ko-nungavärdighet icke var ämnad”, lät uppställa ”förödelsens styggelse”. En halv årsvecka därefter skulle han dock förgås och Guds rike upprättas i härlighet och makt på jorden. — De fyra världsrikena äro det babyloniska, det mediska, det persiska och det grekisk-makedoniska. — Forskarna är numera överens om att D. icke skrivits under den babyloniska fångenskapen utan under Antiochos Epiphanes’ regering efter 168 f. Kr. — D. tillhör apokalyptiken, d. v. s. uppenbarelselitteraturen, som uppenbarar vad som skall ske i en kommande tidsålder. Den är den äldsta