399 Danmark 400 verket, en allmän rörelse bort från äldre tiders merkantilism, fortgick efter Bernstorffs död 1797 under mera aktivt deltagande av kronprinsen-regenten, Fredrik, och avbröts icke genom det av D:s anslutning till den väpnade neutraliteten vållade engelska anfallet på Köpenhamn 1801, vilket icke heller skadade huvudstadens blomstrande handel (”den glimrende handelsperiode”). Men då England genom ett nytt anfall med bombardemang av Köpenhamn 1807 hade fråntagit D. dess flotta, för att den icke skulle användas av Frankrike, blev D. med ödesdigra följder tvunget in i Napoleonskrigen, varvid det till slut stod som Napoleons sista bundsförvant. Genom freden i Kiel 1814 gick Norge förlorat. Fredrik VI (reg. 1808—39) hade även som konung de bästa avsikter, men de ekonomiska förhållandena hade blivit mycket svåra. Kriget hade 1813 fört till en statsbankrutt, vars följder endast långsamt övervunnes, och en lantbrukskris härjade landet 1818—28. Först från omkr. 1830 började ett nytt uppsving, ekonomiskt sett, och strax följde också en ny utveckling i andra hänseenden. Sålunda infördes 1834 rådgivande pro-vinsialständerförsamlingar, och särsk. i huvudstaden framväxte en liberal rörelse, som dock först under Kristian VIII (reg. 1839—48) framställde ett klart och radikalt krav på en fri, konstitutionell författning. De liberala blevo ”nationalliberala”, då de från 1842 kraftigt togo sig an den vaknande danskheten i Nordslesvig och formade kravet på Slesvigs särskiljande från Holstein och på dess närmare förbindelse som gammalt danskt land med D. (”Ejderprogram-met”). I motsats härtill krävde den ”slesvig-holsteinska” rörelsen i hertigdömena, gynnad av hertigarna av Augustenborg, att Slesvig skulle ha en gemensam, fri författning tills, m. Holstein och jämte detta land ingå i Tyska förbundet. Samtidigt sökte de liberala kontakt med en bonderörelse, som gick ut på att skaffa bondeståndet full jämställdhet med andra samhällsklasser och på slutlig avveckling av ”fæste-væsenet”. Kristian VIH:s regering (med ministrar som P. Chr. Stemann och A. S. örsted) motsatte sig dessa nya rörelser, men så kom under Fredrik VII (reg. 1848—63) omvälvningen i anslutning till allmäneuropeiska händelser. I mars 1848 utbröt ett ”slesvig-holsteinskt” uppror och samtidigt i Köpenhamn en rörelse, som förmådde konungen att utnämna en national-liberal regering. Därefter genomfördes den mycket demokratiska grundlagen av 5 juni 1849 och senare en rad praktiska reformer i liberal anda, en lagstiftning, som emellertid icke hindrade bonderörelsens män, ”bondevennerne”, att skilja sig från de akademiskt präglade nationallibera-lerna. Upproret i hertigdömena kuvades genom första slesvigska kriget, som sönderföll i tre rätt kortvariga, för den danska hären ärofulla fälttåg 1848, 1849 och 1850. Men D. måste lova Preussen och Österrike att icke knyta Slesvig närmare till sig än Holstein. Detta program försökte den reaktionära ministären Bluhme-ör-sted att genomföra 1852—54 genom att samla D. och hertigdömena till en ”helstat” med halvt envälde. Då därefter de nationalliberala åter kommo till makten, gjordes ett försök med en ”konstitutionell” helstatsförfattning av 2 okt. 1855. Men redan 1858 nekade holsteinarna att på något sätt politiskt samarbeta med danskarna. Folkstämningen, som bl. a. kom till uttryck på ett s. k. Casinomöte, krävde allt starkare en dansk-slesvigsk författning med uteslutande av Holstein. En sådan låg färdig att underskrivas av Fredrik VII, då denne plötsligt avled 15 nov. 1863. Med honom utdog det oldenburgska husets huvudlinje. Den följdes på tronen av sidolinjen Glücksburg, som härstammade från en yngre son till Fredrik II. Kristian IX (reg. 1863 —1906) måste mycket emot sin vilja underskriva författningen av 18 nov. 1863, genom vilken Slesvig kunde sägas bli införlivat med ”konungariket”. Den framkallade därför genast en våldsam protest från tysk sida och ledde mycket snart därefter till krig med Preussen och Österrike, ”andra slesvigska kriget”, 1864. Huvudhändelserna i detta för D. olyckliga krig mot en förkrossande övermakt voro utrymmandet av Dannevirke 5 febr., förlusten av Dybbölskan-sarna 18 april och av ön Als 29 juni. Mellan de två sistnämnda händelserna låg ett vapenstillestånd, varunder på en konferens i London en medling förgäves försöktes på grundval av Slesvigs delning. Freden slöts i Wien 30 okt. 1864. I denna fred måste D. avstå hela Slesvig (det gamla danska Sönderj ylland) och dessutom de tyska hertigdömena Holstein och Lauenburg. Freden i Wien 1864 betydde för D. ett politiskt och moraliskt nederlag, som det dock överraskande fort övervann. Det dittills ledande nationalliberala borgarpartiet ansågs bära huvudansvaret för olyckan, och mot detta parti reste sig en stark rörelse dels hos de konservativa godsägarna, dels hos bondepartiet. En grundlagsändring var nödvändig efter förlusten av hertigdömena, och genom ”allians mellan de små och de stora bönderna” (oktoberföreningen) sattes den i verket 1866 på så sätt, att landstinget blev en av jordbruket väsentligen behärskad, reglerande församling. Det var män, sådana som Frijs, Estrup, Zytphen-Adeler och ”bondevännen” J. A. Hansen, som voro denna författnings fäder, men den första ministären (Frijs) upptog i sig inga bönder och fullföljde icke konsekvent allianspolitiken. Från 1870 började en ny politisk konstellation, i det att godsägarna förenade sig med de nationalliberala till en höger, under det att vänstergrupperna samlade sig till ett förenat vänsterparti, som satte parlamentarismen främst på sitt program. Under ministärerna Holstein-Holsteinborg (1870— 74) och Fonnesbech (1874—75) motsatte sig högern detta strävande. Emellertid hade ett kraftigt materiellt och andligt uppsving följt på nederlaget 1864. Stora järnvägsanläggningar i Jylland och byggandet av hamnen i Esbjerg 1868—74 banade väg för den växande utförseln av lantbruksprodukter, som blev en huvudinkomst för landet efter jordbrukets omläggning