Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Danmark
404
iakttog D. en strikt neutralitetspolitik.
Samförståndet med Sverige och Norge utvecklades
genom flera kunga- och ministermöten.
Oppositionen höll borgfred, och 1916—18 sutto
medlemmar av vänstern och högern (från 1915 kallad
”det konservative folkeparti”) som
”kontrollministrar” i ministären. Av viktiga reformer
genomfördes bl. a. ”retsplejeloven” (processlag)
1916, lag om läns och stamhus’ övergång till fri
egendom 1919 och flera jordlagar. 1917 såldes
Dansk-västindiska öarna till U.S.A., och 1918
blev Island ett självständigt rike i personalunion
med Danmark. Då vid Tysklands sammanbrott
1918 frågan om återförvärvande av
Sönderjylland blev aktuell, sökte ministären först lösa
denna fråga i samförstånd med Tyskland, och
då detta icke kunde genomföras, fasthöll den
självbestämmelseprincipen och den s. k.
Clausen-linjen (norr om Flensburg, söder om Tönder)
emot strävandena att jämväl vinna Flensburg el.
t. o. m. nå fram till Ejder. Oviljan häröver
framkallade mars 1920 en situation, varunder
konungen (29 mars) krävde, att folketinget skulle
upplösas; då Zahle avböjde detta, innan ny
vallag antagits, avskedades ministären. Det
bildades en ministär Liebe av icke-politiker, men då
arbetarna hotade med storstrejk och
Köpenhamns kommunalstyrelse riktade en hänvändelse
till konungen, avlöstes ministären ett par dagar
därefter av en om riksdagsmajoritet förvissad
expeditionsministär M. P. Friis, som anställde
nya val till folketinget. Neergaard bildade nu
en vänsterministär, stödd av högern.
Återför-eningsfrågan var då redan avgjord i
överensstämmelse med ministären Zahles politik;
sommaren 1920 skedde återföreningen.
Ministären Neergaards uppgift var svår;
samtidigt med att den skulle lösa de kostsamma
återföreningsuppgifterna, skulle krigets otaliga
restriktioner mildras och det allmänna
konjunkturfallets olyckor avhjälpas. 1922 antogs en
försvarsplan med stora besparingar. En katastrof
av riksomfattande natur var Landmandsbankens
sammanbrott s. å. Det ledde till att staten
övertog garantien för banken. Kronkursens nedgång,
som började 1919 och kulminerade 1924 med
ett guldvärde av 60 öre, vållade mycket
bekymmer. De oroliga arbets- och
industriförhållandena skapade starkt motsatta intressen mellan
vänstern och högerns lant- och stadsgrupper, och
dessa svårigheter voro delvis orsak till att
regeringen vid folketingsvalen 1924 kom i
minoritet. Socialdemokraterna bildade nu regering
under Stauning. Regeringen hade icke majoritet
i landstinget och måste stödja sig på de
radikala i folketinget. Huvudproblemet var
valutakrisen. För att höja kronans värde gav
regeringen Nationalbanken en kredit på 40 mill. S,
utskrev en engångsskatt för att begränsa
sedelmängden och föreslog avskrivning av
försvarsmakten och i stället skapandet av en frivilligt
rekryterad vaktkår till lands och sjöss. Vidare
föreslogs priskontroll, begränsning av
varuutbytet och utvidgning av socialhjälpen. Venstre
och de konservativa bromsade denna politik tills.
m. de radikala, och då kronan hastigt steg
till pari 1926, drabbades näringslivet av
omfattande prisfall, till vilket det icke hastigt nog
kunde omställas. Arbetslösheten steg och
medförde arbetsinställelser, bl. a. storlockout 1925.
Regeringen föreslog då statslån och subsidier
till näringslivet, moratorium för småbrukare och
en speciell förmögenhetsskatt. Dessa förslag
väckte förbittrat motstånd på borgerligt håll,
och vid folketingsvalet 2/i2 1926 miste
socialdemokrater och radikala tillsammans 6 mandat,
medan Venstre och de konservativa åter gingo
fram. Med konservativt stöd övertog Venstre
regeringen under godsägare Madsen-Mygdal med
Neergaard som finansminister. Den nya
regeringen upplöste socialministeriet, nedskar
väsentligt de allmänna utgifterna, sänkte
förmögenhetsskatten men höjde konsumtionsskatterna.
Denna politik framkallade snart oenighet mellan
de olika borgerliga grupperna, och det radikala
partiet närmade sig åter socialdemokraterna.
Också de konservativa blevo betänksamma. 1928
fingo dessa en ny ledare, juristen John
Christinas Möller, som var besluten att vidhålla
partiets försvarsvänliga linje men i övrigt var
beredd till en utvidgad socialpolitik. I riksdagen
kämpade nu landsbygd mot stad, och Möller
beslöt att bryta med Venstre och återvinna sitt
partis självständighet. I mars 1929 förkastades
finanslagen, och Venstre måste avgå.
Folketingsvalet 24/< 1929 gav
socialdemokraterna en framgång från 53 till 61 mandat,
Venstre och konservativa miste tillsammans 9
mandat. Därefter bildades den
socialdemokratiskradikala koalitionsregering med Stauning som
chef och P. Munch som utrikesminister, som
med inre förändringar satt till 10/4 1940. Man
möttes i fråga om den socialradikala och
för-svarsfientliga politiken, i fråga om avrustning,
allmän neutralitet, bekämpande av arbetslösheten,
sociala reformer och avskaffande ay landstinget,
där Venstre och konservativa hade majoritet.
Socialdemokraternas socialiseringsprogram lades
åt sidan av hänsyn till de radikalas principiella
liberalism.
Det dröjde icke länge efter regeringens
tillträde, förrän den nya världskrisen med
omfattande prisfall närmade sig. På hösten 1931 gick
England från guldmyntfoten, och D. följde strax
efter i sept. s. å. En våldsam strid utbröt om
medlen att möta krisen, som först drabbade
jordbruket, och kampen koncentrerades om
valutacentralen, som skulle reglera utrikeshandeln
och som regeringen ville använda som avgörande
faktor för att möta krisen. Vid valen 1932
förlorade Venstre emellertid ytterligare terräng,
och händelserna på D:s största exportmarknad,
England, bidrogo snart till att dämpa Venstres
motstånd. I nov. s. å. blev landet tvunget till
en första nedskärning av englandsexporten, och
omfattande handelsförhandlingar måste upptagas.
Krisen hade redan hårt drabbat de skuldsatta
gårdarna. Nu stod man inför tvånget att
nedskära landets huvudnäring. I april 1933
avslutades det nya handelsavtalet med England,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
