403 Danmark 404 iakttog D. en strikt neutralitetspolitik. Samförståndet med Sverige och Norge utvecklades genom flera kunga- och ministermöten. Oppositionen höll borgfred, och 1916—18 sutto medlemmar av vänstern och högern (från 1915 kallad ”det konservative folkeparti”) som ”kontrollministrar” i ministären. Av viktiga reformer genomfördes bl. a. ”retsplejeloven” (processlag) 1916, lag om läns och stamhus’ övergång till fri egendom 1919 och flera jordlagar. 1917 såldes Dansk-västindiska öarna till U.S.A., och 1918 blev Island ett självständigt rike i personalunion med Danmark. Då vid Tysklands sammanbrott 1918 frågan om återförvärvande av Sönderjylland blev aktuell, sökte ministären först lösa denna fråga i samförstånd med Tyskland, och då detta icke kunde genomföras, fasthöll den självbestämmelseprincipen och den s. k. Clausen-linjen (norr om Flensburg, söder om Tönder) emot strävandena att jämväl vinna Flensburg el. t. o. m. nå fram till Ejder. Oviljan häröver framkallade mars 1920 en situation, varunder konungen (29 mars) krävde, att folketinget skulle upplösas; då Zahle avböjde detta, innan ny vallag antagits, avskedades ministären. Det bildades en ministär Liebe av icke-politiker, men då arbetarna hotade med storstrejk och Köpenhamns kommunalstyrelse riktade en hänvändelse till konungen, avlöstes ministären ett par dagar därefter av en om riksdagsmajoritet förvissad expeditionsministär M. P. Friis, som anställde nya val till folketinget. Neergaard bildade nu en vänsterministär, stödd av högern. Återför-eningsfrågan var då redan avgjord i överensstämmelse med ministären Zahles politik; sommaren 1920 skedde återföreningen. Ministären Neergaards uppgift var svår; samtidigt med att den skulle lösa de kostsamma återföreningsuppgifterna, skulle krigets otaliga restriktioner mildras och det allmänna konjunkturfallets olyckor avhjälpas. 1922 antogs en försvarsplan med stora besparingar. En katastrof av riksomfattande natur var Landmandsbankens sammanbrott s. å. Det ledde till att staten övertog garantien för banken. Kronkursens nedgång, som började 1919 och kulminerade 1924 med ett guldvärde av 60 öre, vållade mycket bekymmer. De oroliga arbets- och industriförhållandena skapade starkt motsatta intressen mellan vänstern och högerns lant- och stadsgrupper, och dessa svårigheter voro delvis orsak till att regeringen vid folketingsvalen 1924 kom i minoritet. Socialdemokraterna bildade nu regering under Stauning. Regeringen hade icke majoritet i landstinget och måste stödja sig på de radikala i folketinget. Huvudproblemet var valutakrisen. För att höja kronans värde gav regeringen Nationalbanken en kredit på 40 mill. S, utskrev en engångsskatt för att begränsa sedelmängden och föreslog avskrivning av försvarsmakten och i stället skapandet av en frivilligt rekryterad vaktkår till lands och sjöss. Vidare föreslogs priskontroll, begränsning av varuutbytet och utvidgning av socialhjälpen. Venstre och de konservativa bromsade denna politik tills. m. de radikala, och då kronan hastigt steg till pari 1926, drabbades näringslivet av omfattande prisfall, till vilket det icke hastigt nog kunde omställas. Arbetslösheten steg och medförde arbetsinställelser, bl. a. storlockout 1925. Regeringen föreslog då statslån och subsidier till näringslivet, moratorium för småbrukare och en speciell förmögenhetsskatt. Dessa förslag väckte förbittrat motstånd på borgerligt håll, och vid folketingsvalet 2/i2 1926 miste socialdemokrater och radikala tillsammans 6 mandat, medan Venstre och de konservativa åter gingo fram. Med konservativt stöd övertog Venstre regeringen under godsägare Madsen-Mygdal med Neergaard som finansminister. Den nya regeringen upplöste socialministeriet, nedskar väsentligt de allmänna utgifterna, sänkte förmögenhetsskatten men höjde konsumtionsskatterna. Denna politik framkallade snart oenighet mellan de olika borgerliga grupperna, och det radikala partiet närmade sig åter socialdemokraterna. Också de konservativa blevo betänksamma. 1928 fingo dessa en ny ledare, juristen John Christinas Möller, som var besluten att vidhålla partiets försvarsvänliga linje men i övrigt var beredd till en utvidgad socialpolitik. I riksdagen kämpade nu landsbygd mot stad, och Möller beslöt att bryta med Venstre och återvinna sitt partis självständighet. I mars 1929 förkastades finanslagen, och Venstre måste avgå. Folketingsvalet 24/< 1929 gav socialdemokraterna en framgång från 53 till 61 mandat, Venstre och konservativa miste tillsammans 9 mandat. Därefter bildades den socialdemokratiskradikala koalitionsregering med Stauning som chef och P. Munch som utrikesminister, som med inre förändringar satt till 10/4 1940. Man möttes i fråga om den socialradikala och för-svarsfientliga politiken, i fråga om avrustning, allmän neutralitet, bekämpande av arbetslösheten, sociala reformer och avskaffande ay landstinget, där Venstre och konservativa hade majoritet. Socialdemokraternas socialiseringsprogram lades åt sidan av hänsyn till de radikalas principiella liberalism. Det dröjde icke länge efter regeringens tillträde, förrän den nya världskrisen med omfattande prisfall närmade sig. På hösten 1931 gick England från guldmyntfoten, och D. följde strax efter i sept. s. å. En våldsam strid utbröt om medlen att möta krisen, som först drabbade jordbruket, och kampen koncentrerades om valutacentralen, som skulle reglera utrikeshandeln och som regeringen ville använda som avgörande faktor för att möta krisen. Vid valen 1932 förlorade Venstre emellertid ytterligare terräng, och händelserna på D:s största exportmarknad, England, bidrogo snart till att dämpa Venstres motstånd. I nov. s. å. blev landet tvunget till en första nedskärning av englandsexporten, och omfattande handelsförhandlingar måste upptagas. Krisen hade redan hårt drabbat de skuldsatta gårdarna. Nu stod man inför tvånget att nedskära landets huvudnäring. I april 1933 avslutades det nya handelsavtalet med England,