441 Danvikspenningar—Danzig 442 huset, S:t Görans hospital, Själagården, Söndags-allmosan, Fredagsallmosan och sjukstugan vid Munkbron—Gråmunkegränd under gemensam förvaltning. I enlighet med k.br. 1531 flyttades dessa anstalters sjuka och fattiga till Gråbrödra-klostrets hus på Gråmunkeholmen (Riddarhol-men). Detta och S:ta Clara kloster med egendomar tillföllo stiftelsen. Närmast på gr. av pesten flyttades det på denna tid s. k. hospitalet 1551 till Danviken vid nuv. inloppet till Hammarbyleden från Saltsjön. — Enl. regi. 1533 (1553, 1626) skulle anstalten utom nödställda och sjuka även mottaga ålderstigna betalande. — Under häxprocesserna samt 1700-talets religiösa och politiska upprördhet fördes många ”irrläriga” ideologer o. a. oppositionella till dårvård på Danviken, bl. a. prästmännen Anander och J. Boè-thius. — Under 1500—1600-talen utvecklades verksamheten efter hand; småningom uppstodo dår- och kurhus, barnhem, skola, yrkesutbildning, invalidhem. Men man avskilde även de eländigastes avdelningar. Då Stockholms församlingar vid 1700-talets mitt byggde egna fattighus, upphörde Danviken att vara stadens försörjningsinrättning. Barnen skickades till Stora barnhuset 1785, de veneriskt sjuka till Nya kurhuset på Kungsholmen 1814, invaliderna till Ulriksdal 1822, de sinnessjuka till Konradsberg 1861. Kvar voro c:a 335 personer. — Sedan 1813 förvaltas stiftelsen av en sjumannadirektion under överståthållarens ordförandeskap. Stiftelsens tillgångar utgöra nu c:a 20 mkr, årliga inkomsterna ung. 800,000 kr. — Litt.: V. Sundberg och R. Hall, ”Om D. och dess verksamhet” (i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1916); G. Näsström, ”400 år på Danviken” (1951). Danvikspenningar. Från äldre tider till in på 1600-talet insamlades medel till de fattiga i utsatta bössor på fartyg, krogar och källare i Stockholm samt vid Blockhusudden. Sedermera övergick detta att bli en avgift på den utländska varu- och sjötrafiken, utgående med 1/s2°/o på alla till utrikes ort avgående varor (”fattigpenningar”) och 6 runstycken för varje läst å till utrikes ort avgående fartyg (”Danvikspenningar”). Dessa avgifter sammanfördes 1858 till en enda under benämning ”Danvikspenningar”, utgående med 2 öre per läst å alla från utrikes ort kommande fartyg. Numera är avgiften 1 öre per ton för segelfartyg och V2 öre per ton för ångfartyg. F. n. inflyta c:a 15,000 kr årl. Danville [dä'nvil]. 1) Stad i Illinois, U.S.A., 200 km s. om Chicago; 38,000 inv. Järnvägsknut med j ärnvägsverkstäder, kvarnar och sågverk; kolgruvor. — 2) Stad i Virginia, U.S.A., intill gränsen av Nord-Carolina vid floden Dan; 35,000 inv. Textil- och kvarnindustri m. m.; en av världens förnämsta tobaksmarknader. Danzay [däzä'] el. D a n c a y, Charles de, fransk diplomat (omkr. 1509—89). Han var med korta avbrott fransk resident i Köpenhamn från 1548 till sin död. Han var en lärd man, förtrolig med A. S. Vedel, Tyge Brahe m. fl. D. var på sin regerings uppdrag ivrig medlare under nordiska sjuårskriget, besökte tre gånger Sverige samt bidrog till fredsslutet i Stettin 1570. Uppsökt av missnöjda svenskar 1572, underhandlade han om att sätta Henrik av Anjou på Sveriges tron. D:s för nordisk historia värdefulla depescher äro utgivna för tiden 1567—73 av C. F. Bricka 1901, iör 1575 och 1580—86 i ”Handlingar rörande Skandinaviens historia,” XI (1824). Biogr. i ”Historiske samlinger”, bd 3 (1898), och (fransk) av A. Richard (1910). Danzig [da'ntsi^], po. Gdahsk, stad i Polen, belägen vid Weichsels numera av floden övergivna men kanaliserade huvudfåra, Tote Weichsel, i vojvodskapet Gdahsk (10,780 km2, 730,000 inv.); 165,000 inv. (1948). Historia. D. nämnes första gången omkr. 1000. Staden lydde omväxlande under Polen och under hertigar av Pommerellen samt kom 1308 under Tyska orden. De äldsta stadsdelarna, Alt-stadt och Rechtstadt, uppväxte v. om Mottlau med den ursprungliga hamnen och förenades snart genom den s. k. Neustadt, medan s. därom uppstod Vorstadt, samtidigt som Speicher-insel inom Mottlaus båda armar fylldes av magasin. På Mottlaus ö. sida utvecklades Nieder-stadt. 1356 blev D. medl. av hansan och snart en av de förnämsta handelsstäderna vid Östersjön. Efter stridigheter med Tyska orden ställde sig D. 1454 under polske konungens skydd och fick vidsträckta privilegier. D:s handel (mest med spannmål och trä) tog ett storartat uppsving, och staden lyckades bevara sin frihet mot polska anspråk. Åren 1629—35 ägde Sverige rätt att uppbära tullen i D. Vid Polens 2 :a delning 1793 kom D. till Preussen. 1807 erövrades D. av fransmännen och förklarades genom freden i Tilsit s. å. för fri riksstad. Efter elva månaders belägring kapitulerade D. 1813 till ryssarna och kom 1814 åter till Preussen. Genom Versaillestraktaten 1919 avträddes D. med närmaste område till de allierade för att bilda ”Fria staden D.” under N. F. :s skydd. Fristatén omfattade i huvudsak Weichsels delta inom preussiska prov. Westpreussen. Den utgjorde 1,893 km2 med ett invånarantal 1935 på 412,000, därav 91 °/o tyskar. — I de flesta avseenden var D. en fri och självständig stad, dess representation, kallad Volkstag, valdes enl. allmän rösträtt på 4 år samt handhade lagstiftningen och valde senaten, vilken utgjorde den fria stadens regering. Författningen var ställd under N. F: s kontroll och kunde endast ändras med samtycke av förbundsrådet. Förhållandet till Polen var mycket komplicerat. D. kom att tillhöra det polska tullområdet men ägde eget tullväsen; polackerna fingo dock i kontrollerande syfte hålla tulltjänstemän på D:s territorium. Dess viktigare järnvägar tillhörde Polen, dess hamn och vattenvägar stodo under en blandad polsk-danzigsk kommission. Den polska regeringen tillvaratog inför utlandet D:s intressen och var ensam företrädd i D. av en diplomatisk representant, kallad generalkommissarie. Den fria staden var principiellt obefäst, men senare erhöll Polen rätt att till skydd för ett ammuniti-onslager vid Westerplatte ute vid Danziger