471 Daug—Dauphiné 472 1930, då han benådades av republikens president, vistades han i Bryssel. Under 1930-talet fullföljde D. sin kritik av de franska förhållandena, samtidigt som han uttalade sin sympati för de under mellankrigstiden framväxande antidemokratiska rörelserna i och utanför Frankrike. D. utvecklade en frodig produktivitet. Bland hans övriga politiska och litteraturkritiska arbeten märkas ”Etudes et milieux littéraires” (1927), ”Ec-rivains et artistes” (8 bd, 1927—29), ”Flam-beaux” (1929), ”Les nouveaux chåtiments” (3 bd, 1930), ”Les effondrements sociaux” (4 bd, 1930 —31), ”Panorama de la HIe république” (1936) och ”Le drame franco-allemand” (1940), där han försökte utreda orsakerna till 2:a världskriget. — Litt.: E. Mas, ”L. D.; son oeuvre” (1928); M. Clavière, ”L. D., ou le contre-courant d’une décadence” (1943). Daug, Herman Theodor, matematiker (1828—88), från 1867 prof, i matematik i Uppsala. I sina skrifter behandlade han företrädesvis geometriska frågor. Däü'gaard-Jensen [-går-], Jens, dansk ämbetsman (1871—1938). Han inträdde i Den kgl. grönlandske handel 1894, blev 1900 inspektör för Nordgrönland och 1912 dir. för Grönlands styrelse med ledning av landets förvaltning, handel, kyrka, skola och rättsväsen. Med hänsyn till den infödda befolkningens intressen försvarade han handelsmonopolet och landets avstängning från allmän samfärdsel. Dåu'gava, Dåu'gavgnva, Dåu'gavpils, lettiska namnformer för resp. Düna, Dünamünde, Dünaburg. Daumier [dåmje'], H o n o r é, fransk konstnär (1808—79). D. var en av den franska 1800-talskonstens främsta och mest inflytelserika märkesmän, i livstiden erkänd uteslutande som satirisk tecknare, medan hans målningar först under det nya seklet blivit tillbörligt uppskattade. ”Karikatyrens Michelangelo”, som han blivit kallad, förföljde i en mängd litografiska teckningar samhällets väktare, de politiska ledarna i parlamentet, domare, advokater, jurymän samt envar, som för honom representerade dumhet, feghet, hyckleri, egoism och skurkaktighet. Utförandet av teckningarna var storslaget, i monumentala linjer. 1900 och 1902 slog D. fullt igenom även som målare och vann rykte som en av det gångna seklets heroer inom det franska måleriet. I linjernas storhet äro de ej underlägsna hans teckningar, och här tillkommer dessutom en målerisk styrka av rent av monumental art. Även helt små målningar — t. ex. ”Tvätterskan”, som leder sitt barn uppför en trappa vid Seinekajen — utmärkas av linjernas kraft och av storhet i massornas fördelning. I bilder som ”Marknads-brottarna” el. ”Dramat” (åskådarna på en folklig teater) är f igurkar akter istik liksom totalstämning uttryckt med genialisk styrka. Småbilder som ”Le malade imaginaire”, ”Don Quijote på även-tyrsjakt” (flera olika), ”De båda tjuvarna i slagsmål om åsnan” äro både som typskildring och som målning utsökta. Advokatscenerna ”Oskuldens försvarare” och ”De båda augurema” äro mästerverk av frän uttrycksfullhet. D. utförde även en och annan skulptur: reliefen ”Flyktingarnas tåg”, statyetten ”Ratapoil” — en hånbild av den återuppståndna bonapartismen. Förutom i Louvren är D. väl representerad som målare i Glyptoteket i Köpenhamn. — Litt.: R. Escholier, ”D.” (1923, 1934); E. Fuchs, ”Der Maler D.” (1927). Om D:s arbeten i nordisk ägo se R. Hoppe, ”H. D., Gustave Courbet, två mästare” (1929)- Daumont [dåmå'], se å la Daumont. Dåun, Leopold Joseph, greve von, österrikisk fältmarskalk (1705—66). Han deltog i fälttågen mellan 1718 och 1739 samt därefter i österrikiska tron följdskriget 1741—48. D. blev 1745 fälttygmästare och 1754 fältmarskalk. Efter freden 1748 arbetade han ivrigt på att höja soldaternas krigsduglighet och grundade militärakademien i Wiener-Neustadt. Under sjuåriga kriget blev han efter slaget vid Prag 1757 befälhavare för de österrikiska trupperna och besegrade s. å. Fredrik II vid Kolin. Senare s. å. blev han slagen vid Leuthen. 1758 undsatte D. Ol-mütz, tvang Fredrik till återtåg och utförde det ryktbara överfallet vid Hochkirch. 1759 inneslöt han general Fincks kår vid Maxen och tvang den att giva sig. 1760 blev han slagen vid Torgau. — D:s krigföringssätt har bedömts mycket olika, men han torde få anses som Fredrik II :s skickligaste motståndare. Daunou [dåno'], Pierre Claude Fran-q o i s, fransk författare och politiker (1761— 1840). Led. av nationalkonventet 1792, var han den, som (1795) främst utarbetade direktorial-författningen. Efter Napoleons tillträde till makten drog sig D. tillbaka från politiken samt blev prof, vid Collège de France och riksarkivarie. Städse verksam som författare i filosofiska, politiska och litterära ämnen, var D. särskilt känd som fiende till nyromantiken. Dauphin [dåfä'], fr., titel, urspr. buren av härskarna över Dauphiné. Humbert II sålde 1349 Dauphiné till Karl av Valois (sedermera Karl V), som vid sin tronbestigning 1364 överlät det till sin son. Sedan bars titeln d. av franske tronföljaren. D:s gemål kallades dauphiné. Delfinen (fr. dauphin) i d:s vapen hade urspr. antagits som vapenbild av Dauphin, greve av Clermont, och upptogs sedan av grevarna av Viennois. Efter julirevolutionen 1830 upphörde förlänandet av titeln d. Dauphiné [dåfine'], landskap i s. ö. Frankrike mellan Rhöne och ital. gränsen, avvattnas av Rhönes bifloder Isère, Dröme och Durance, motsvarar dep. Isère, Dröme (största delen) och Hautes-Alpes; c:a 20,400 km2, 925,000 inv. D.