Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delfi, Delphi - Delfin - Delfinen (stjärnbild) - Delfoi - Delfrukt - Delft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Delfin—Delft
558
tog Spartas parti, märker man ett starkt
avtagande av respekten. Delfiska amfiktyonien,
som hade att sörja för D:s yttre angelägenheter,
blev under 300-talets mitt ett redskap i de
politiska stridigheterna. D. förlorade härigenom
återstoden av sin prestige och blev dessutom
utplundrat av fokerna, som förde det andra
”heliga kriget” (357—346) på bekostnad av templets
skatter, vilka de nedsmälte för att betala sina
legosoldater. För att kuva dem måste man
tillkalla Filip av Makedonien, som därigenom vann
övervägande inflytande i Grekland. Det tredje
”heliga kriget” ledde direkt till slaget vid
Chaironeia (338). Under den hellenistiska tiden
var D. en medelpunkt för Etoliska förbundet.
Under romerska kejsartiden upplevde oraklet en
efterblomstring; någon verklig betydelse hade
det emellertid ej mer. Konstantin bortförde
ormkolonnen och andra minnesmärken för att
smycka den nybyggda huvudstaden, Konstantinopel
(330 e. Kr.); Theodosius den store gjorde slut
på de sista resterna av kulten. Därefter förföll
orten fullständigt.
Helgedomen ligger på en starkt sluttande
terräng under två höga, lodräta klippväggar, som
åtskiljas av en smal rämna. En dalgång leder
förbi det gamla Krisa ned till slätten vid
Korintiska viken. Det heliga området är omgivet av
en mur, och vägen stiger i sicksack uppför
branten. Nedre delen av vägen kantades av
statygrupper, som de grekiska städerna uppställt
för att förhärliga sina segrar över varandra.
Därefter komma de s. k. skattehusen, byggnader
i tempel form, uppförda av olika grekiska städer
för att bevara votivgåvor, som ej fingo plats
i det stora templet. De märkligaste äro
atenarnas skattehus och det, som tillskrives sifnierna.
Det heliga området var fyllt av votivgåvor och
konstverk, t. ex. den på en av tre
sammanslingrade ormar bildad kolonn vilande trefot av
guld, som grekerna uppställde efter segern
över perserna (kolonnen står nu i stympat
skick på Atmeidan i Konstantinopel). Dessutom
funnos hallar och samlingslokaler, bland vilka
knidiernas lesche var berömd på grund av
Po-lygnotos’ målningar (”Tröjas intagande”,
”Underjorden”). Högst uppe ligger teatern. I
mitten ligger templet, av vilket blott fundamenten
äro kvar. I dess inre stod o’mfalos (navelsten),
som sades beteckna D. som världens medelpunkt.
Det gamla templet brann ned 548 f. Kr.; ett
nytt uppfördes med hjälp av bidrag från hela
den grekiska världen i slutet av 500-talet.
Uppbyggandet övertogs av den atenska adelssläkten
alkmaioniderna. Fragment av dess skulpturer
äro bevarade. Det brann ned 373 f. Kr.
Återuppbyggandet skedde efter den gamla planen.
Utgrävningen av D., den franska
arkeologskolans i Aten förnämsta företag, utfördes i
huvudsak 1892—1901, men efterundersökningar
och konserveringsarbeten fortsätta alltjämt.
Fynden äro arkitekturrester, inskrifter i stort antal
samt skulpturverk och småkonst. Några av den
arkaiska grekiska konstens allra främsta verk
äro funna i D., bl. a. den berömda frisen från
Delfiner.
sifniernas skattehus. D. har riktat vår
kännedom även om den högklassiska tidens konst,
exempelvis med ”körsvennen”, en rest av en större
votivgrupp från c:a 460 f. Kr., ett av de främsta
grekiska originalverk i brons, som bevarats. —•
Litt.: ”Fouilles de Delphes” (1902 ff.); E.
Bourguet, ”Les ruines de Delphes” (1914); F.
Poulsen, ”Oraklet i D.” (1919), ”Den delfiske
Apollon och hans helgedom” (1925); W.
Wun-derer, ”Delphi” (1933).
Delfin, Delphmus de’lphis, en i Medelhavet
allmän tandval, som i antikens saga och poesi
spelar en större roll än något annat havsdjur
och som blivit ett klassiskt djurmotiv för
konsten. D., som blir över 2 m lång, har en lång,
spetsig nos och 40—50 tänder på var sida i
både över- och underkäken. Ryggen är svart,
buken vit, sidorna gråa med ljusare
längsstrim-mor. Uppträder vanl. i stim och kan följa även
de snabbaste fartyg långa sträckor. Livnär sig
av fisk och bläckfisk. Bebor även Atlanten, i
n. till England; enstaka exemplar ha förirrat
sig till Skandinaviens kuster. — Som d. i
vidsträckt bemärkelse betecknas en hel familj av
tandvalar (Delphimdaé), främst utmärkt av att
ha likformiga tänder i bägge käkarna och åtm.
delvis sammanvuxna halskotor; den omfattar det
största antalet av nu levande valdiur. Utom
delfinen räknas hit bl. a. vitnossläktet,
späck-huggaren, grindvalen och tumlaren, oftast även
vitfisken och narvalen.
Delfinen, stjärnbild på norra stjärnhimmeln,
i Vintergatan, mellan stjärnbilderna Aquila
(örnen) och Pegasus.
Delfoi [-fåi’], se Delfi.
Delfrukt, se Frukt.
Delft, stad i nederl. prov. Zuid-Holland, vid
Schie, 9 km s. ö. om Haag; 60,000 inv. D:s
huvudgator äro genomdragna av kanaler.
Stadshuset ombyggdes 1618 av H. de Keyser men
har bibehållit sitt medeltida vårdtorn. Palatset
Prinsenhof har blivit sorgligt ryktbart genom
mordet där på Vilhelm I av Oranien 1584. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
