Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demos - Demosthenes (fältherre) - Demosthenes (statsman) - Demotika - Demotisk skrift el. demotiskan - Dempsey, Jack (William Harrison) - Dempsey, Sir Miles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Demos—Dempsey
586
Demos, grek. (sv. plur. dèmer), folk, i
synnerhet suveränt folk; distrikt, kommun. I
Ättika gavs namnet åt de små kommuner, i vilka
hela landet var indelat och som av Kleisthenes
nyorganiserades som grundval för statslivet.
Demo’sthenes (grek. Dèmosthe’nès), atensk
fältherre under peloponnesiska kriget (d. 413 f.
Kr.). Under D:s kraftiga ledning togo atenarna
426 till offensiven. På en expedition till Sicilien
besatte D. 425 den strategiskt viktiga udden
Pylos i Messenien för att därifrån hota Sparta.
413 sändes han med en flotta till Sicilien för att
undsätta Nikias och blev liksom denne efter den
grekiska härens kapitulation avrättad av
syra-kusanerna.
Demo’sthenes (grek. Dèmosthe’nès), atensk
talare och statsman (384—322 f. Kr.). Han
tillhörde en förmögen familj, men fadern, som var
vapenfabrikant, dog under D:s barndom, och
förmyndarna gjorde av med förmögenheten. D.
ägnade sig åt studier i talkonst, närmast för
verksamhet som advokat. Anekdoter berätta om den
energi, med vilken D. övervann vissa naturliga
hinder i uttal och stämma. D. ägnade sig sedan
åt att avfatta tal, med vilka hans klienter
uppträdde inför rätta. I det politiska livet uppträdde
han först 354 och blev där framgent en
dominerande personlighet.
Bakgrunden till D:s politiska verksamhet bildas
av motsatsen mellan Makedoniens under Filip
tillväxande makt och Atens gamla anspråk på
ledande ställning och fotfäste på n. kusten av
Egeiska havet. D. insåg tidigare än andra den
från Filip hotande faran och manade till
energiskt ingripande (första filippiska talet 351),
och då Filip vände sig mot staden Olynthos på
halvön Chalkidike, sökte D. i sina tre olynthiska
tal (det sista 348 f. Kr.) åstadkomma ett kraftigt
understöd, men Atens hjälpsändning kom för
sent. D:s motparti under Aischines och
Filo-krates genomdrev nu fred med Makedonien (346).
Det uppgivande av gamla anspråk, som freden
medförde, var ovälkommet för atenarna, och
oviljan förstärktes därav, att fokerna, som Aten
sökte skydda, nu blevo kuvade av Filip (andra
”heliga kriget”). Så blev Filokrates’ fred
utgångspunkt för en rad processer, i vilka D.
sökte tillintetgöra anhängarna av en fredlig
politik mot Makedonien. Det första slaget, en
anklagelse mot Aischines för oredlighet vid
fredsunderhandlingarna, lyckades denne parera genom
en pikant skandalprocess. Därefter sökte D.
draga flera stater på Peloponnesos över på Atens
sida; då Filip besvärade sig, höll D. andra
filippiska talet (343)- Då Filip nu började
underlägga sig Trakien, där Aten hade besittningar
och viktiga handelsintressen, blev D. den ledande
(talet om Chersonnesos; det tredje filippiska 341,
program för omfattande rustningar och
propaganda) ; han lyckades också bilda ett förbund
av grekiska stater. I Trakien kom det till öppet
krig. Aten understödde framgångsrikt
Bysan-tion mot Filip. Tebe anslöt sig till atenska
förbundet. Det invecklade händelseförloppet — i
Aten bragte D. oppositionen till tystnad och
framdrev avgörandet — avslöts med slaget vid
Chaironeia 338, där Filip segrade men
behandlade Aten milt. Då Filip blev mördad 336 f. Kr.,
trodde grekerna tiden vara kommen att befria
sig från beroendet av Makedonien. D.
underskattade starkt Alexander den store; Tebe blev
förstört, men Aten och D. sluppo lindrigt undan.
Under Alexander måste Aten hålla sig stilla.
Till denna tid hör den berömda processen ”om
kransen”, en uppgörelse mellan de två stora
talarna D. och Aischines om deras politiska
verksamhet; den ändade i ett förkrossande
nederlag för Aischines, som måste gå i landsflykt.
Då Alexanders skattmästare, Harpalos, rymde
till Aten med en väldig penningsumma, blev D.
invecklad i en undersökning om vart Harpalos’
penningar tagit vägen och, då han icke kunde
tillfredsställande redogöra för sin befattning med
dem, dömd till dryga böter. Han gick nu i
landsflykt men blev efter Alexanders död 323
återkallad. Då Makedonien under Antipatros intog
Aten, sökte D. tillflykt i templet vid Kalaureia
och tog gift, då han slets bort från altaret, 322.
Som talare är D. forntidens främste ej blott på
grund av sin mästerliga behandling av språket
utan också på grund av den inre lidelse, som
genomglödgar hans ord. Det finnes dock mindre
sympatiska sidor hos honom: han skyr ej
förvanskning av sakförhållanden och personliga
smädelser. — 60 tal under D:s namn äro
bevarade, därav åtskilliga oäkta. — Litt.: A.
Schäfer, ”D. und seine Zeit” (2:a uppl. 1885); F.
Blass, ”Attische Beredsamkeit”, III (2:a uppl.
1893); G. Clemenceau, ”Demosthène” (1926); C.
Lindskog, ”Grekiska hjältar och ideal” (1925);
N. Valmin, ”D.” (1946).
Demotika [-må’-], stad, se Dimotika.
Demotisk skrift [-må’-] el. d e m ö t i s k a n
(grek. demotiko’s, av dèmos, folk), fornegyptisk
”folklig skrift”, i motsats till hieroglyfer och
hieratisk skrift.
Dempsey [de’mpsi], Jack, eg. William
H a r r i s o n D., amerikansk boxare av
skotskirländsk härkomst (f. 1895). Han började sin
karriär omkr. 1918 med en serie snabba
knock-outsegrar, erövrad.e världsmästartiteln i tungvikt
genom en knockoutseger över Jess Willard 1919,
vann en uppmärksammad knockoutseger över G.
Carpentier 1921 och förlorade slutligen 1926
titeln till amerikanen Gene Tunney, som efter
hårda ronder vann på poäng. Revanschmatchen
mellan D. och Tunney 1927, som vanns av den
senare på poäng, gav rekordbeloppet 2,658,660
doll. i biljettintäkter. D. blev senare
restaurangchef i New York.
Dempsey [de’mpsi], Sir Miles Christopher,
brittisk militär (f. 1896), officer 1915, deltog
med utmärkelse i 1 :a världskriget från 1917,
var vid 2:a världskrigets utbrott överstelöjtnant,
förde brigad i Frankrike 1940, blev överste 1941
och generalmajor 1942, deltog i invasionen av
Sicilien och Italien 1943 samt återkallades till
hemlandet 1944 för att, nu som generallöjtnant,
övertaga befälet över 2:a brittiska armén, som
inledde invasionen i Normandie i juni s.å. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
