Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Devonsystemet, devon - Devot - Devrient, familj - Devrient, 1. Ludwig - Devrient, 2. Karl - Devrient, 3. Eduard - Devrient, 4. Emil - Devrient, 5. Otto - Devrient, 6. Max - De Vries el. de Vries - Dewsbury - Dexel, skarvyxa - Dexippos, Poplios Herennios Hermeios - Dextran - Dextrin, stärkelsegummi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
Devot—Dextrin
670
äro redan i d. företrädda genom iktyostegalierna
(stegocefaler). — Landfloran företer
utomordentliga framsteg gentemot silurfloran. Undre och
mellersta d. innehåller primitiva kärlväxter,
medan floran i övre d. med ormbunkar och
lepido-fyter nära ansluter sig till stenkolsfloran.
Devot [-å’t], (fr. dévof), gudaktig, andäktig;
fromlande; oinskränkt hängiven.
Devrient [defri’nt el. dovria’], tysk, från
Nederländerna härstammande skådespelarfamilj;
skrev sig urspr. De Vrient. — Litt.: J. Bab,
”Die Devrients” (1932).
1) Ludwig D., skådespelare (1784—1832).
Han debuterade i Gera 1804, var 1805—09
anställd i Dessau, 1809—15 i Breslau och från
1815 vid hovteatern i Berlin. Bland D:s roller
märkas Kung Lear, Shylock i ”Köpmannen i
Venedig”, Richard III, Falstaff i ”Muntra
fruarna i Windsor”, Mercutio i ”Romeo och Julia”,
Harpagon i ”Den girige”, Filip II i ”Don
Carlos”, Franz Moor i ”Rövarbandet” och Scheva i
”Juden”. — D. var fascinerande genom sin
geniala uppfattning och framställningens intensitet.
2) Karl August D., den föreg:s brorson,
skådespelare (1797—1872). Han var anställd
1821—34 vid hovteatern i Dresden, 1835—38
vid hovteatern i Karlsruhe och från 1839
vid hovteatern i Hannover. Bland D:s roller
märkas Hamlet, Kung Lear, Shylock i
”Köpmannen i Venedig”, Faust, Egmont, Wallenstein
och Wilhelm Tell. — Lyckliga yttre
förutsättningar i förening med fantasi och temperament
gjorde D. till en utmärkt ehuru på grund av
bristande energi ojämn framställare av det högre
dramats älskar- och karaktärsroller.
3) Philipp Eduard D., den föreg:s bror,
skådespelare, teaterledare och skriftställare (1801
—77). Han var 1819—44 anställd vid
hovteatrarna i Berlin, först som uppburen baryton vid
operan men, sedan han förlorat sin röst, från
1835 vid talscenen, var 1844—52 anställd vid
hovteatern i Dresden, till 1846 även som
överregissör, och 1852—70 direktör vid hovteatern i
Karlsruhe, som under hans ledning blev en
mönsterscen. — D. var som skådespelare
utomordentligt väl skolad men utan starkare temperament,
betydande däremot som teaterledare och
skriftställare på områden, som rörde teaterns konst
och historia. Främst äro att nämna hans
”Ge-schichte der deutschen Schauspielkunst” (5 bd,
1848—74; ny uppl. 1929) och bl. a. texten till
Marschners opera ”Hans Heiling”.
4) Gustav Emil D., den föreg:s bror,
skådespelare (1803—72) Han började som
operasångare men övergick snart till talscenen och var
1823—28 anställd i Leipzig, 1828—31 i
Mag-deburg och Hamburg samt 1831—68 vid
hovteatern i Dresden. Bland D :s roller märkas
Hamlet, Torquato Tasso, Egmont, Posa i ”Don
Carlos”, Fiesco, Uriel Acosta, Bolingbroke i ”Ett
glas vatten” och Bolz i ”Journalisterna”
(Frey-tag). — D. förenade med sällsynta yttre
förutsättningar och harmonisk utbildning känslans
värme och hänförande eld.
5) Otto D., son till D.3), skådespelare och
teaterförfattare (1838—94). Han blev efter
anställningar i Karlsruhe och annorstädes regissör
vid hovteatern i Weimar 1873 och vid hovteatern
i Mannheim 1876, året därpå intendent för
stadsteatern i Frankfurt a. M., var 1884—89 direktör
för hovteatern i Oldenburg och 1889—90 för
K. Schauspielhaus i Berlin. D. var en utmärkt
karaktärsskådespelare och hans tolkning av
titelrollen i hans eget populära festspel ”Luther”
(1883) särskilt berömd. D. skrev bl. a. också
sorgespelet ”Tiberius Gracchus” (1871) och
festspelet ”Gustav Adolph” (1891).
6) Max D., son till D.2), skådespelare (1857
—1929), debuterade 1878 på hovteatern i
Dresden som Bertrand i ”Orleanska jungfrun”, kom
1881 till Ringteatern i Wien och var från 1882
anställd vid Burgteatern där, från 1910 också
som regissör. D. uppbar såväl i klassisk som
modern repertoar, i skådespel såväl som lustspel,
värdigt släktens stolta traditioner. Han utförde
varandra så pass olika roller som Filip II i
”Don Carlos”, Mefistofeles i ”Faust”, Carlos i
”Clavigo”, hertigen av Alba i ”Egmont”, Hertig
de Poligny i ”Herr Derblays giftermål” och
undersökningsdomaren i ”Den röda kåpan”.
De Vries el. d e V r i e s [da fri’s], se Vries, de.
Dewsbury [djö’zb(a)ri], stad (county
Co-rough) i eng. grevsk. York, vid floden Calder, 13
km s. s. v. om Leeds; 53,000 inv. Här finnas
gjuterier och mekaniska verkstäder samt
omfattande tillverkning av filtar, mattor och kamgarn.
I trakten kolgruvor.
Dexel, skarvyxa, yxa el. bila med eggen
tvärställd mot skaftet; användes vid arbeten med
t. ex. järnvägssyllar.
Dexi’ppos, Poplios Herennios
Her-meios (lat. Püblius Here’nnius Dexippus),
grekisk historiker och talare på 200-talet e. Kr.
Han innehade höga ämbeten i Aten. Av D:s
arbeten (Tiden efter Alexander, Historisk översikt
— från äldsta tider till Claudius II —, Kriget
mot goterna) finnas brottstycken bevarade. För
eftervärlden är D:s namn mera känt därigenom,
att han vid goternas framryckande mot Aten
omkr. 267 satte sig i spetsen för en skara
flyktingar och lyckades fördriva fienden. På denna
berättelse har Viktor Rydberg grundat sitt
berömda skaldestycke ”Dexippos”.
Dexträn, en polymerisationsprodukt av socker,
som framställes på biologisk väg, har fått en
starkt ökad användning inom medicinen som
plasmaersättning och injiceras i blodbanorna vid
blodförluster och chocktillstånd.
Dextrin, stärkelsegummi, en
kollektivbenämning på de vid stärkelsens nedbrytning till
maltos bildade mellanprodukterna. Beroende på
graden av denna nedbrytning får man d. av olika
egenskaper. Så färgas d. alltefter
spjälknings-graden blå, röd el. ej alls av jod. D. äro i
allm. lösliga i vatten, vissa även i alkohol. D.
bildas antingen genom upphettning av stärkelse
el. genom behandling av denna med utspädd
mineralsyra el. med enzymet a m y 1 a s. D.
användes i tekniken till appretering av vävnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
