Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diabas - Diabelli, Antonio - Diabetes - Diablerets, Les - Diabolisk - Diabolo - Diabolos - Diacetylmorfin - Diachylonsalva - Diaconus - Diadelphia - Diadem - Diadocher, diadoker - Diafan - Diafoni - Diaforetiska medel - Diafragma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Diabelli—Diafragma
674
sentliga beståndsdelarna hos vanlig el.
normal d i a b a s utgöras av natronkalkfältspat
och augit. I andra varieteter tillkomma olivin
(o 1 i v i n d i a ba s) eller kvarts (k v a r t s d i
a-b as). D. äro i allm. mörka bergarter, som kunna
växla från täta till grovkorniga. Typisk d. har
ej porfyrisk struktur; en sådan tillkommer
däremot diabasporfyrit, som i en
diabas-artad grundmassa har strökorn av
natronkalkfältspat (labradorporfyrit) eller augit
(augitporfyrit). — Typiska gångar av d.
äro allmänna i Sveriges urbergsområden.
Bädd-formiga s. k. lagergångar av d. finnas också i
Sverige, t. ex. den ganska grovkorniga, vackra
Äsbydiabasen (en olivindiabas) i dalasandsten.
Lagergångar, vilkas ursprungliga betäckning av
sedimentära bergarter ej längre finnes bevarad,
sutgöra också täckena av d. (t r a p p) på
Kinne-kulle, Billingen m. fl. berg i Västergötland.
Inom stenindustrien användas vissa d., t. ex. i
Skåne, under namnet ”svart granit” till
gravmonument m. m. — I vidsträckt bemärkelse
brukas termen d. sedan gammalt som namn även
på paleozoiska och ännu äldre basaltbergarter.
Diabe’lli, Antonio, österrikisk musiker
(1781—1858). Han fick sin första utbildning hos
Michael Haydn och verkade från 1803 i Wien
som musikförläggare (av bl. a. Beethovens och
Schuberts verk) och som pianolärare; hans
instruktiva pianostycken blevo berömda.
Diabetes (av grek. diabai’nein, gå igenom). D.
mellitus, se Sockersjuka. — D. insi’pidus, se
Polyuri.
Diablerets, L e s D. [le djablarä’1, berggrupp i
Bernalperna, s. v. Schweiz. Betydande glaciärer;
högsta topp Le Döme, 3,246 m ö. h. I n. v.
(Ormontdalen) kurorten D., dit elektrisk bana
för från Aigle i Rhönedalen.
Diabolisk [-bå’-] (av grek. dia’bolos), djävulsk.
Dia’bolo, spel med ett slags snurra, formad
som ett timglas el. två med spetsarna mot
varandra vända koner, vilken medelst ett snöre, fäst
vid spetsarna av två pinnar, vilka hållas en i
vardera handen, sättes i hastigt roterande rörelse
och slungas upp i luften för att åter uppfångas
på snöret. D. är tidigast känt från England
och 1850 från Sverige.
Dia’bolos, grek., djävul. Lat. formen är
dia’b o lus.
Diacetylmorfin, se Heroin.
Diachylonsalva [-ky’-], Ungue’ntum
diachy-lon, se Blyföreningar.
Diäconus, lat., diakon (se d. o.).
Diade’lphia [-f-], se Linnés sexualsystem.
Diadem (av grek. diadei’n, binda omkring),
band, bundet kring huvudet, och smycken av
motsv. form. I äldre grekisk tid lades ett band
runt omkring huvudet för att sammanhålla
frisyren, men då bandet också hade religiös
betydelse, anlades ett sådant av präster, segrare i de
olympiska spelen m. fl. Alexander den store
fogade till sin huvudbonad det band, som utmärkte
de persiska konungarna, och från hans tid är d.
den kungliga maktens symbol, motsv. kronan.
Smycken, som kallas d., förekommo redan i
my-NF V — 22
Diadem från antiken (t. v.) och empiren.
kensk tid. Bruket av d. förekom tidigt i
österlandet. De egyptiska konungarna buro kring
huvudet ett gyllene band, prytt med stenar el.
målning och vanl. framtill med en bild av den
egyptiska glasögonormen. De judiska
översteprästerna buro på huvudet ett ännespann av guld,
i vilket orden ”Helgat åt Herren” (2 Mos. 28:36)
voro inristade. D. begagnades även av andra
främreorientaliska folk, t. ex. assyrier och
perser. Som förnämligt kvinnosmycke har d.
begagnats sporadiskt under olika tider men upptogs
på allvar under empirens antikhärmande period
för att sedan dess under olika former begagnas
till stor toalett.
Diadocher [-då’k-], dia doker (grek,
diado-chöi, efterträdare), kallas de av Alexander den
stores fältherrar, som grundade riken på spillrorna
av hans världsvälde, Antipatros Makedonien,
Lysimachos Trakien och en del av Mindre
Asien, Antigonos Frygien, Lykien och
Pamfylien, Ptolemaios Egypten och S
e-leu ko s Babylonien. Ur striderna mellan d.
framgingo de tre hellenistiska stormakterna,
Egypten under ptolemaierna, Syrien och större delen
av Asien ända till Indus under seleukiderna och
Makedonien under Antigonos’ ättlingar, vartill
kommo flera mindre stater, bl. a. Pergamon
under attaliderna. Ofta benämnas dessa riken
d:s riken, men enl. grekiskt språkbruk betecknar
d. endast Alexanders närmaste efterträdare,
medan deras efterföljare kallas epigoner.
Diafän (av grek. diafafnein, lysa igenom),
genomskinlig. — Diafanomèter, instrument
för mätning av ett ämnes (särskilt luftens el.
vattnets) genomskinlighet. — Diafanosköp,
apparat, som användes inom frökontroll vid
undersökning av vissa slag av gräsfrö, som äro
inneslutna i blomfjällen, samt för bedömande av
mjölighetsgraden hos sädesslagens kärnor.
Diafoni (grek. diafoni’a, missklang), i
grekiska musiken motsatsen till symfonia
(konso-nans), i den medeltida lika med organon (se d. o.).
Diaforétiska medel, se Svettdrivande medel.
Diafra’gma (av grek, dia’, genom, och
fra’s-sein, omgärda. 1) Se Mellangärdet.
2) Mer el. mindre tunn tvärvägg i längre
luftförande rör hos växterna, t. ex. i stamleder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
