Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dictyophyllum - Dictyota - Dicyanamid - Didache (ton dodeka apostolon) - Didaktik - Didaskali - Didelphyidae - Didelphys - Diderichsen, Paul - Diderot, Denis - Dididae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
697
Dictyota—Dididae
698
Bladen äro sammansatta ända till o,6 m långa
småblad, som gå ut från det kluvna bladskaftet.
Bladens nervering är mycket fin i nätformigt
mönster. D. förekommer talrikt i rät och lias
över så gott som hela jorden, och i Skånes
sten-kolsförande bildningar har man funnit
synnerligen rikt material. D. torde vara besläktat med
de nu levande, sällsynta släktena Dipteris och
Mat onia.
Dictyota, se Brunalger.
Dicyanamid, se Cyanföreningar.
Didache [-kè’], fullständigt D. tön dödeka
aposto’lon (”de tolv apostlarnas lära”), en
av de viktigaste bland N. T :s apokryfer, ”den
första kristna katekesen”. D., som i sin helhet
1883 påträffades av patriarken Bryennios i
Jerusalem i en grekisk handskrift, torde vara
författad omkr. 100 e. Kr. Den ger en ovärderlig
inblick i kyrkans liv i det tidigare
efterapostolis-ka skedet. Del 1, som är ett slags katekes och
behandlar ”de två vägarna”, livets och dödens
väg, bygger på judiska källor. Del 2 (kap. 7
ff.) reglerar församlingslivet och gudstjänsten.
Av särskilt intresse äro de urgamla
nattvards-bönerna. övers, med kommentar av R. Knopf
i ”Handbuch zum Neuen Testament”, utg. av
H. Lietzmann, suppl. bd 1 (1920).
Didaktik (grek. didaktiko’s, lämplig till
lärare), undervisningslära, den gren av
pedagogiken, som handlar om metoden för undervisningen.
— Dida’ktisk, undervisande, (sede-)lärande.
Om didaktisk poesi se Lärodikt.
Didaskali (grek, didaskali’ a, av dida’’skalos,
lärare), undervisning, eg. den undervisning, som
de dramatiska författarna i Aten meddelade de
skådespelare, som utsetts att uppföra deras
stycken; vidare inskrifter, innehållande förteckningar
över de vid uppförandet av de tragiska och
komiska skådespelen utdelade priserna.
Didelphyidae [-fy’-], se Pungråttor.
Dide’lphys [-f-], se Pungråttor.
Diderichsen [-k-], Paul, dansk
språkforskare (f. 1905), dr phil. 1941, prof, i danska
språket vid Köpenhamns univ. 1949, red. vid
”Ordbog over det danske sprog” sedan 1930. D.
började sin forskarbana med språkhistoriska studier
i forndanska (bl. a. ”Probleme der altdänischen
Orthographie”, i Acta philologica scandinavica,
12, 1938) men har senare alltmera kommit att
ägna sig åt studier över danska språket ur
syn-kronisk (strukturlingvistisk) synvinkel. Bland
hans skrifter, som i regel äro mycket
representativa för den moderna språkliga
strukturanalysen, kunna nämnas ”Sætningsbygningen i
Skaans-ke lov” (1941) och ”Elementær dansk
grammatik” (1946). D. har medverkat vid utgivandet
av Th. Kingos samlade skrifter.
Diderot [didrå’], Denis, fransk författare
(1713—84). D. är vid sidan av Voltaire och
Rousseau det franska 1700-talets märkligaste
litterära gestalt, själen och drivkraften i arbetet
på den stora Encyklopedien (se d. o.),
som bildar epok i seklets andliga historia.
Fadern var knivsmed i Långres, rätt välbärgad, och
kunde ge sonen en god uppfostran i Paris.
Varken prästkallet el. juristbanan, vartill han
närmast utbildats, tilltalade D :s obändiga och
fri-hetsälskande natur; han föredrog att framleva
sitt liv som fri litteratör. Uppdraget att utge
Encyklopedien, som gav honom en fast
ställning i den litterära världen, sysselsatte honom
åren 1745—72, under vilken tid också hans
övriga litterära verksamhet väsentligen faller.
Sedan detta arbete avslutats, stod han utan
existensmedel; till hans hjälp kom då kejsarinnan
Katarina II av Ryssland, och för den rundligt
tilltagna livstidspension hon skänkte honom
begärde hon som vederlag blott ett personligt besök
i Petersburg. D. anlände dit 1773 och stannade
halvtannat år.
D. gjorde betydelsefulla insatser på vitt skilda
områden: från filosofisk spekulation och
estetisk kritik till roman och drama. I sin
filosofiska spekulation utgår han från engelsmännen,
Locke och Shaftesbury i främsta rummet. Han
drar ut den förres empirism och sensualism
till de yttersta konsekvenserna och hamnar,
liksom de övriga encyklopedisterna, i ren
materialism. Systematiskt tänkande var över huvud
icke hans styrka; D. var en improvisator, som
framför allt verkade genom sitt häftiga, målande,
paradoxala språk. Mer än andra bidrog han att
undergräva den auktoritetstro, varpå 1700-talets
samhälle vilade. Hans mest kända filosofiska
skrifter äro ”Pensées philosophiques” (1746;
bränd av bödeln), ”Lettre sur les aveugles”
(1749), som inbragte honom en kortare
fängelsevistelse, samt ”Le réve d’Alembert” (1769; tr.
först 1831). Som medarbetare i Grimms
handskrivna ”Correspondance générale”, sin tids
förnämsta litterära nyhetskälla, grundläde D. med
sina ”Salons” (1759—81) den moderna
konstkritiken.
Bland D:s romaner intages hedersrummet av
den frätande skarpa och likväl överdådigt
humoristiska samtidssatiren i dialogform ”Le neveu
de Rameau” (omkr. 1762; tr. först i ty. övers,
av Goethe 1806; sv. övers. 1825). Andra
betydande arbeten i romanform äro ”La religieuse”
(1760; ”Nunnan”, 1925), ett angrepp på
klosterväsendet, och ”Jacques le fataliste” (”Jacques
fatalisten”, 1925), båda komponerade efter
engelska mönster, resp. Richardson och Sterne.
Konstnärligt vida underlägsna men
litteraturhistoriskt viktigare äro D :s skådespel, ”Le fils
naturel” (1757) och ”Le père de famille” (1758;
”Herr Orbesson och hans familj”, 1807). Genom
dessa skådespel ansåg sig D. ha definitivt
avfört den klassiska komedien och tragedien från
skådebanan och lagt en fast grund för den
borgerliga dramens vidare utveckling.
En samlad standarduppl. av D:s skrifter —
flera av de viktigaste trycktes först långt efter
hans död, ehuru kända i avskrifter av samtiden
— utgavs 1875—77 i 20 bd av J. Assézat och
M. Tourneux. Litt.: Monogr. av bl. a. K.
Ro-senkrantz (1866), L. Ducros (1894), J. Reinach
(s, å.), Y. Hirn (1917) och D. Mornet (1941).
Dididae, se Drontfåglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
