Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Digerdöden, stora döden, svarta döden - Digerera - Digesta - Digestion - Digestor - Digisolvin, Digitalein - Digitalis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Digerera—Digitalis
720
ven, där den 1346—47 härjade så, att ”de
levande ej förmådde begrava de döda”.
Landvägen spred sig farsoten därifrån såväl till hela
nuv. Balkanhalvön som över hela den främre
orienten ända ned till Egypten och Nubien (1347
—48). Då tatarerna av pesten tvingades att häva
belägringen av den genuesiska kolonien Kaffa
på Krim, inslungade de med sina kastmaskiner
pestlik i staden, vars flyktande invånare
sjö-ledes förde smittan bl. a. till Genua och Venedig
i slutet av 1347. I inledningen till ”Decameron”
har Boccaccio givit en klassisk skildring av
böldpesten i Florens (mars—sept. 1348), som dödade
3/s av befolkningen. Genom sträng avspärrning
lyckades Milano undgå farsoten ända till 1350.
Juni 1348 nådde pesten Paris och utbröt i aug.
s. å. i England. Hela antalet döda i England
uppskattades till 2 mill. Till Skottland och
Irland kom pesten först 1349. Detta år blev också
det första peståret för Tyskland, där farsotens
härjningar även fortsatte 1350, särskilt på
östersjökusten. 1349 kom slutligen pesten även till
Österrike och Polen från Ungern. Pyreneiska
halvön hemsöktes 1348—50.
Till Norden skall d. ha förts genom engelska
handelsfartyg. För Danmark och Norge var
1349 det egentliga peståret. I bägge länderna
voro härjningarna mycket svåra. Till Sverige
kom d. såväl från Skåne som från Norge, trol.
på hösten 1349. Det egentliga peståret för
Sverige var dock 1350. Det beräknas, att V3 av
landets vid den tiden till knappt V2 mill.
uppgående befolkning bortrycktes, ödehemman och
ödekyrkor vittnade under många generationer
om d:s framfart.
1351 fann d. t. o. m. vägen först till Island
och sedan till Grönland. S. å. nådde farsoten fr.
väster Ryssland, där den härjade 1352—53. Efter
att under 7—8 år ha vandrat i en vid båge
genom Europa, först västerut, så norrut och
slutligen österut, återvände den sålunda till sist
till sin utgångspunkt. Den totala förlusten av
människoliv i Europa beräknas till 25 mill.
Guy de Chauliac, vilken som påvlig livmedikus
studerade pesten i Avignon (jan.—juli 1348), har
skildrat farsotens olika stadier: jan.—febr, var
blodspottning främsta symtomet (lungpest), och
döden följde inom tre dagar; fr. o. m. mars fick
farsoten karaktär av böldpest, som kunde räcka
ända till fem dagar; först mot slutet av farsoten
förekom det, att en del sjuka tillfrisknade; allra
mest smittsam var lungpesten. Samma
erfarenhet gjordes överallt: bröt pesten ut på vintern,
började den som lungpest, vilken vid värmens
inbrott antingen fortsatte el. övergick till
böldpest för att i regel efter 4—6 månader upphöra.
Även husdjur av skilda slag föllo offer för
pesten.
I d:s spår vandrade psykiska epidemier av
hysterisk natur och med religiöst-extatisk
prägel, som främst togo sig uttryck i ”dansraseriet”
och gisslartågen, vilka bägge rörelser särsk.
florerade i Tyskland. Att judarna förgiftat
brunnarna och därmed givit upphov till farsoten var
en föreställning, som spred sig som en psykisk
Digitalis purpurea.
smitta genom hela Europa och föranledde svåra
judeförföljelser, särsk. i Tyskland, Frankrike
och Italien.
Digerera (av lat. dige’rere, fördela),
fördela, smälta (särskilt om mat); behandla
växt-eller djurdelar eller andra fasta ämnen med
lösningsmedel, vanl. vatten, för att utdraga vissa
lösliga beståndsdelar. Detta kan ske vid
vanlig temp. el. vid högre temp. t. o. m. kokning.
Även kan digerering utföras vid temp. över
kokpunkten vid högre tryck i tryckkärl el. s. k.
d i g e s t o r.
Dige’sta, lat. (av dige’rere, fördela), se
Cor-pus juris civilis.
Digestiön (lat. dige’stio, av dige’rere, fördela),
se Digerera och Matsmältning.
Dige’stor, se Digerera.
Digisolvin, Digitalein, se Digitalis.
Digitalis, växtsläkte av fam. Scrophulariaceae,
utmärkt genom
spi-ralställda blad och
i klase sittande
blommor med lång,
rörformig el. smalt
klocklik,
ensym-metrisk krona och
4 tvåväldiga
ståndare. 25 arter äro
kända, de flesta
örter med gula el.
röda blommor och
hemma i
medelhavsländerna. Flera odlas som
prydnadsväxter. Vanligast äro den
röd-, sällan
vitblommiga D.
pur-purea, finger-borgsblomman,
en ända till
meterhög tvåårig ört,
som växer vild i
snår och glesa
skogar i v. Europa
ända upp till
Trond-heimsfjorden i
Norge och till
Bohuslän i Sverige.
Bladen av denna
art utgöra farmakopéns folium digitalis och spela
stor roll som läkemedel.
Digitalisbladens medicinskt verksamma
beståndsdelar äro glykosiderna, av vilka den
viktigaste är det kristalliserande digitoxinet
(C22H32O4), i vatten olösligt, i alkohol och
kloroform lösligt, i eter svårlösligt. Vidare
finnas en el. flera amorfa, vattenlösliga glykosider,
som man sammanfattar som digitalein,
ävensom hj ärtinaktiva, saponinartade ämnen, vilka
befordra digitoxinets vattenlöslighet, kallade
digitonin, digitsaponin m. fl. Särsk.
de saponinartade glykosiderna äga retande
biverkningar, framkalla smärtor vid injektion av
extrakter under huden el. kväljningar och kräk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
