Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dongola - Don gratuit - Donizetti, Gaetano - Donjon - Don Juan - Donkey - Donkeyman - Donkeypanna - Donkeypump
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Don gratuit—Donkeypump
890
1400-talet utrotades småningom kristendomen i
D. Det erövrades 1814 av mamlukerna,
fråntogs dem 1820 av Muhammed Alis son Ismail
■och tillhörde sedan Egypten. D. innehades 1885
—96 av mahdisterna och återtogs 1896 av
Kit-chener.
2) Stad på vänstra stranden av Nilen omkr.
70 km ovan 3:e katarakten; omkr. 10,000 inv.
Är en välbyggd stad och viktig handelsplats och
anlades till ersättning för gamla D. på högra
Nilstranden, 100 km högre upp, riket D:s forna
huvudstad, förstörd av mamlukerna 1812.
Don gratuit [då’ gratyi’], fr., frivillig gåva;
särskilda skatter, som provinsständerna i
Frankrike före 1789 års revolution vid utomordentliga
tillfällen beviljade konungen; även den skatt
prästerskapet åtog sig.
Donizetti [dånitse’ti], Gaetano, italiensk
operakompositör (1797—1848). Han framträdde
redan 1818 som operakompositör men vann mera
genomgripande
framgång först 1831 i
Milano med ”Anna
Bolena”. Av hans till ett
70-tal uppgående
operor blevo särsk.
berömda: ”L’elisir
d’a-more” (1832;
”Kärleksdrycken”), ”Lucia
di Lammermoor”
(1835), ”La fille du
régiment” (1840;
”Regementets dotter”) och
”Don Pasquale” (1843).
På grund av
överansträngning blev han
sedan nervsjuk. D. är en av den ital.
romantiska operaskolans allra främsta och betecknar
tills, m. Rossini och Bellini högsta utvecklingen
av den ital. musiken under 1800-talets förra
hälft. I motsats till Bellini vann D. sina bästa
framgångar i den komiska genren. Gentemot
samme kompositörs blodlösa sentimentalitet satte
han en folklig realism och sund humor. Hans
självkritik stod dock ej i full proportion till hans
skaparförmåga, och ofta förmärkes ett rent
schablonmässigt skrivsätt.
Donjon [då^å’], eg. huvudtornet el. den
innersta, höga försvarsbyggnaden (”kärnan”) i en
fransk el. engelsk medeltidsborg. Sedermera
överfördes detta namn på sådana bombfasta
ka-semattbyggnader i en fästning, som till följd av
behärskande läge el. höjd kunde tjäna till
slutvärn för besättningen.
Don Juan [sp. utt. dån ^oa’n, sv. -jü’an],
sagofigur av spanskt ursprung; huvudroll
(baryton) i Mozarts opera med samma namn;
i dagligt tal kvinnoförförare, fruntimmerskarl.
— D. uppträder f. ggn i litteraturen som hjälte
i ett skådespel av den spanske
hospitaliter-munken Gabriel Tellez, mera känd under sitt
författarnamn Tirso de Molina. Detta skådespel,
”El burlador de Sevilla y Convidado de piedra”
(”Förföraren från Sevilla och Stengästen”, 1924),
trycktes 1630. Innehållet sönderfaller i två
mo
ment: 1) D. rövar bort en högt uppsatt mans
dotter, som han överger för att kasta sig in i
nya kärleksäventyr efter att ha mördat fadern;
2) han inbjuder den döde (”kommendören” el.
”guvernören”), som står staty på sin grav, att
bevista en fest, vilken slutar med att
”stengästen” tar med sig sin värd till helvetet. För bägge
dessa sidor av sin hjältes karaktär, libertinen
och gravskändaren, har Tirso kunnat hämta
mönster i skådespel av åtskilliga äldre författare;
vad särskilt stengästmotivet beträffar, har det
härletts ur en gammal spansk folksed att på
natten till de dödas dag anordna gästabud på
kyrkogårdarna. Varianter av denna
stengästle-gend återfinnas i flera länder, även i Sverige.
Någon saga eller romans, äldre än Tirsos drama
och förenande de bägge momenten i dess
handling, har icke kunat påvisas, ej heller tillvaron
av någon historisk figur, som kunnat tjäna Tirso
som modell.
Tirsos skådespel, länge ouppmärksammat i
Spanien, har givit upphov till en rik litteratur.
De första italienska bearbetningarna, av
Cicog-nini och Giliberto (förlorad), härstamma från
omkr. 1650, de första franska, av skådespelarna
Dorimon och Villiers, från 1658 och 1659. Ämnet
blev övermåttan populärt och gav 1665 upphov
till det första mästerverket, Molières
prosakomedi ”Don Juan, ou le festin de Pierre”. Denna
popularitet bibehöll sig under hela 1700-talet för
att kulminera med Mozarts opera ”Don
Giovanni” (1787), baserad på en text av italienaren
Lorenzo Daponte. Romantiken i Frankrike och
Tyskland gav figuren en i viss mån ny
färgläggning. Medan Mérimée i ”Les åmes du
Pur-gatoire” (1834) sökte identifiera D. med en i
sevillansk folkmun levande historisk person, don
Miguel de Manara (som dock levde senare än
Tirso, varför han icke kunnat ge denne något
uppslag), sökte man i Tyskland filosofiskt
fördjupa motivet, så att D. fick representera en
sida av den faustiska universaliteten; så Lenau
(1844) i sitt dramfragment ”D.” och Grabbe i
sitt skådespel ”D. und Faust” (1829). Byrons
stora epos ”D.” har blott hjältens namn
gemensamt med den ursprungliga figuren. Bland
nordiska författare, som behandlat gestalten, må
nämnas C. J. L. Almquist (i ”Ramido
Mari-nesco”). — Se K. A. Hagbergs inledning till den
sv. övers, av Tirsos drama samt G. de Bévatte,
”La légende de Don Juan”.
Donkey [då’x)ki], eng., åsna; i förening med
namn på vissa till en far tygsångpanna hörande
delar betecknar d., att ifrågavarande maskindel är
avsedd som hjälp el. reserv för tillfälligt bruk.
Donkeyman [då’x)ki-], eldare, som sköter
donkeypannan (se d. o.).
Donkeypanna [då’xjki-], mindre ångpanna på
fartyg, vilken lämnar ånga till hjälpmaskinerna
ombord, ss. ångspel, styrmaskin, vinschar m. m.
Donkeypump [då’x)ki-], ångpump på fartyg,
vilken särskilt är avsedd för länsning och
fyllning av huvudångpannorna samt åstadkommande
av vattencirkulation i dem under uppeldning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
