Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dop - Dopattest - Dopbok - Dopfat - Dopfunt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
895
Dop attest—Dopfunt
896
fastslog den romerska kyrkan sin lära om d.
Enl. dess åskådning förmedlar d. förlåtelsen för
den skuld, som ådragits genom arvsynden och
de före d. begångna verksynderna, samt
utplånar tillika själva arvsynden. — Den luterska
kyrkan strävar att under strängt fasthållande
vid d:s karaktär av verkligt nådemedel avlägsna
de magisk-mekaniska dragen i den romerska
uppfattningen. Arvsynden utplånas icke, men i
det att människan genom d. ”överantvardas åt
Gud och av honom till nåd upptages” (Augsb.
bek. IX), innebär detta, att för människan för
alltid öppnas den fria tillgången till Guds nåd,
varmed här i främsta rummet förstås
syndernas förlåtelse, liksom d. å andra sidan för henne
medför förpliktelsen att livet igenom tjäna
Gud. Framför allt skiljer sig den luterska
kyrkan från den katolska genom att betona tron som
villkoret, väl ej för d:s objektiva giltighet men
för den enskildes delaktighet i dess välsignelse.
Medan barndopet i alla de stora
kon-fessionskyrkorna är den regelmässiga formen av
d., förkastas det av flera bland sekterna,
framför allt av baptisterna. Det har emellertid inom
kyrkan mycket gamla anor. Väl påbjudes el.
omtalas det ingenstädes direkt i N. T., men
redan kyrkofäderna i slutet av 100-talet och
början av 200-talet omtala det som urgammal sed.
I barndopet kommer Guds förekommande
nåde-tillbud klarast till uttryck. Där barndopet är i
bruk, knyter sig därtill för den vuxne
församlingsmedlemmen vissheten om att Gud, redan
innan ett medvetet trosliv hos honom uppstått,
förbarmande närmat sig honom som sitt barn
och hos honom lagt grunden till ett nytt liv.
Emellertid har den luterska kyrkan städse
betonat, att förutsättningen för barndopets
välsig-nelsebringande verkan är, att det kan efterföljas
av en kristlig uppfostran. — Faddrar (se d. o.)
omtalas omkr. år 200.
För ett d:s giltighet kräves enl. evangelisk
åskådning endast, att det förrättas medelst
vatten och till (eller i) den treenige Gudens namn.
Till dessa betingelser fogar den romerska
kyrkan ytterligare dop förrättarens ”intention”, d. v. s.
hans avsikt att göra det, som kyrkan med d.
avser. Den grekiska kyrkan anser också d:s
förrättande medelst neddoppning — det i den
gamla kyrkan allmänt brukliga sättet — såsom
väsentligt för d:s giltighet. De andra kyrkorna
anse det principiellt likgiltigt, om det sker
medelst ”neddoppning”, ”begjutning” el.
”bestänk-ning”. Enl. den romerska (och den grekiska)
kyrkans åskådning kan endast prästen
verknings-kraftigt förrätta d. Även de evangeliska
kyrkorna hävda, ehuru med helt annan motivering,
att d. skall förrättas å församlingens vägnar av
en ordentligt kallad innehavare av dess
läro-ämbete. I fall av nöd tillerkänna dock alla
kyrkorna — utom den reformerta, som under
sådana omständigheter anser d. hellre böra utebli
— varje kristen rätt att förrätta d. (se Nöddop).
Till en fullständig d o p r i t u a 1 har sedan
gammalt reciterandet av den apostoliska
trosbekännelsen, som urspr. just har karaktären av
en dopbekännelse, ansetts höra. I den romerska
och den grekiska kyrkan ha till själva
dophandlingen allehanda beledsagande bruk och
ceremonier anslutit sig. De viktigaste äro
abrenuntia-tion och exorcism (se dessa ord): dessutom
smörjelse med olja, handpåläggning,
korsteck-ning, överräckande åt den döpte av mjölk och
honung el. salt, påklädande av den vita
dopdräkten o. s. v. Den reformerta kyrkan
avskaffade genast radikalt alla dessa bruk. Den
luterska kyrkan förklarade dem utan principiell
betydelse men bibehöll flera såsom ägande ett
visst symboliskt värde.
Litt.: E. Rodhe, ”Dopritualet” (1910); N. J.
Göransson, ”Dopet” (1922); G. Aulén, ”Den
allmänneliga kristna tron” (4:e uppl. 1943);
B. Sundkler, ”Huru gammalt är barndopets
sakrament” (1933); Hj. Evander, ”Det kristna
dopet” (1938).
Dopattest, av vederbörande präst utfärdat
intyg om inom svenska kyrkan verkställt dop av
angiven person.
Dopbok, se Kyrkoböcker.
Dopfat, se Dopfunt.
Dopfunt (av lat. föns, källa), större dopkärl,
oftast av sten, stundom av metall el. trä,
konstruerat som fristående inredningsföremål i en
kyrka. D. förekommo redan på 500-talet; under
loppet av 1000- och noo-talen synas de ha blivit
oumbärliga inventarier i varje församlingskyrka,
där de vanl. placerades nära ingången, stundom
i särsk. kapell. Under senare tid har d. i så
gott som alla kyrkor i Sverige uppställts i el.
omedelbart framför koret. — Den medeltida d.
är i regel av sten och utförd i två delar: fot
och cuppa (skål); grundformen är oftast rund,
stundom fyrkantig, mångkantig el.
fyrpassfor-mad. En och annan träfunt av hög ålder
förekommer i n. Sverige; från medeltidens senare
del äro några metallfuntar. D. försågos ofta med
dekorativa el. figurala reliefer; i deras utform-
Dopfat av silver av Henning Petri, Nyköping. Skänkt
till Allhelgona kyrka, Nyköping, 1688.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
