Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dräkt - Grekiska - Romarna - Östrom - Germanska folken - Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Dräkt
48
dan chlaina, chlamys och peplos
voro av ylletyg (i äldre tid
ofta av djurhud), var kitonen
av bomull el. linne. Före
perserkrigen bars en veckrik och
vid, även hos männen fotsid,
”jonisk” kiton, stundom
försedd med ärmar. Den joniska
kitonen ersattes på 400-talet i
mansdräkten av den kortare
”doriska”, som hos dorerna
också bars av yngre kvinnor
(se fig.). Tills, m. kiton bars
ofta en över vänstra axeln
och under högra armen kastad
avlång mantel, himation, som
också kunde nyttjas utan
underplagg. På landet och i
dåligt väder buro männen hattar
med brätten. Hantverkare och
jämväl andra personer buro mössor utan skärm.
Kvinnorna hade vanligen huvudbonader, som mera
tjänade till prydnad än till skydd: nät el. påsar
för den i nacken anbragta hårknuten samt
smakfullt draperade dukar. Fotbeklädnaden var i
Grekland av olika art under olika tider och på olika
ställen: enkla el. mera utarbetade sandaler, skor
och halvstövlar.
Romarnas förnämsta plagg var den stora,
veckrika manteln, toga, som oftast bars utanpå
en skjortliknande tunica. Kvinnorna buro en
under bröstet gördlad tunika och över denna ett
långt och veckrikt plagg av liknande snitt,
kallat stola, jämte en himationliknande mantel, palla.
Utanpå stolan bars en gördel; utomhus nyttjades
slöja över huvudet. Hantverkare, slavar m. fl.
buro tunika utan överplagg. — Under kejsartiden
infördes i mansdräkten i st. f. togan olikartade
överplagg, ss. den förut endast av kvinnorna
burna palla, den korta, chlamysliknande manteln,
lacerna, den skjortliknande, med korta ärmar
försedda dalmatica el. den ponchoartade paenula
(se fig.), som ännu under medeltiden tillhörde den
Nordisk mansdräkt. Långärmad skjorta och långbyxor.
Torvmossefynd från Thorsbjerg, Schleswig—Holstein. Romersk järnålder
profana dräkten under namnet casula. Under
kejsartiden började byxor användas, företrädesvis
av soldaterna. På fotterna hade man skor el.
sandaler; även nyttjades högre el. lägre stövlar.
I Östromerska riket bevarades den antika
dräkttraditionen, som icke minst på denna väg
påverkade dräktskicket ännu under den senare
medeltiden. Nya plagg äro den långa och vida manteln,
sagum, som i likhet med den forna chlamys
sammanhölls av ett spänne på högra axeln, och den
till ämbetsdräkt i st. f. togan burna bindeln. Som
livplagg bars alltjämt tunika, vilken åtminstone
i de högre samhällsklasserna också hos männen
var fotsid. Byxor voro numera oumbärliga i
mansdräkten. Karakteristiskt för det bysantinska
dräktskicket var det hos de förnäma fr. o. m.
500-talet härskande bruket av tunga, styva,
färgrika sidentyger.
De germanska folkens d. under förhistorisk
tid bestod i allm. av en kort, skjortliknande tröja
av ylle med långa, snäva ärmar, en kort mantel,
sammanhållen på högra axeln el. bröstet av en
fibula samt antingen långbyxor el. kortbyxor i
förening med särskilda plagg för underbenen.
Manteln el. tröjan kunde undvaras. Mot slutet av
järnåldern tillkom också en linneskjorta.
Angående tidens kvinnodräkt är föga känt; att döma
av romerska avbildningar från 100-talet e. Kr.
bestod den huvudsakligen av ett kitonaktigt,
gördlat, rörformigt linneplagg, sammanhållet av
fibulor på båda axlarna, under vilket en tröja
med långa ärmar kunde bäras, samt en
huvudduk. Smycken, ofta av utomordentligt högt värde,
buros också av män.
Medeltidens d. utvecklades ur den germanska
och den senantika. Ännu under den karolingiska
tiden bars i det frankiska riket en mansdräkt av
väsentligen germanskt snitt; tidens kvinnodräkt
påminde med sin långa tunika, buren tills, m.
palla el. sagum, om senantika och bysantinska
dräktformer. Under den ottoniska tiden blev det
bysantinska modet härskande också i
västerlandet, och ännu på uoo-talet kvarlevde dithörande
typer. — Kännetecknande för den fr. o. m.
tiden omkr. 1200 med korta
mellanrum allt intill vår tid härskande franska
smaken är dess böjelse för att, särskilt
i kvinnodräkten, framhäva vissa
kroppsformer och dölja andra. Tillskärning av
plaggen i avsikt att låta dem följa
kroppens former infördes nu för första
gången. I 1200-talets modedräkt, som
utfördes av lätta och smidiga tyger, var
den fotsida tunikan (cotte, roc) med
långa ärmar det viktigaste plagget för
både män och kvinnor. Som ytterplagg
till denna bars en symmetriskt anbragt
mantel el. en ärmlös, skjortformad och
fotsid, om vintern pälsfodrad tröja
(sur-cot, chaperon) — ofta också båda dessa
plagg tillsammans —• el. en casula.
Ytterplaggen kunde vara försedda med
kapuschong, varför ordet chaperon också
kommit att beteckna en hätta med el.
utan vidsittande krage. Från 1200-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
