Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eberswalde - Ebert, Friedrich (Fritz) - Ebert, Max - Ebioniter - Ebionitevangeliet - Ebner-Eschenbach, Marie von - Ebo - Eboli, Ruy Gómez de Silva - Ebonit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Ebert—Ebonit
220
skogshögskolå. — I E. ha gjorts ett par
betydande bronsåldersfynd, bl. a. 1913 en väldig
guldskatt om 2,54 kg.
Ebert, Friedrich (Fritz), Tyska rikets
förste president (1871—1925). Han var son till
en skräddare i Heidelberg, ägnade sig först åt
sadelmakaryrket och slöt sig som vandrande
gesäll till socialdemokratien. Han bosatte sig i
Bremen, där han 1900 blev stadsfullmäktig.
1905 blev han sekr. i socialdemokratiska partiets
styrelse och var 1913
—19 en av partiets
ordf. 1912 invaldes
han i riksdagen och
blev 1916
socialdemokratiska riksdagsgruppens ordf. I okt. 1918
avböjde E. att själv
inträda i prins Max’
kabinett och frambar
7 nov. till denne sitt
partis krav på
kejsarens abdikation m. m.
9 nov. övertog E. av
prins Max
rikskanslerposten men
in
trädde följ, dag i de sex ”folkombudsmännens”
provisoriska regering, där han delade presidiet
med Haase. Efter de oavhängigas utträde ur
regeringen (28 dec. s. å.) blev E. dennas ledare
med G. Noske som dess drivande kraft. Av
den nya nationalförsamlingen valdes E. 11 febr.
1919 till provisorisk rikspresident. 24 okt. 1922
förlängdes hans mandat till 30 juni 1925.
Som riksdagsman framträdde E. som en
be-sinningsfull sydtysk och sökte som landets
ledare under den svåra krisen under och efter
revolutionen 1918 utjämna meningsskiljaktigheter
och motarbeta ytterligare brådstörtade
omvälvningar. Som president möttes han först av den
gamla riktningens hat och hån men förstod att
genom klokhet, takt och lugn värdighet vinna
allt vidare kretsar för sig och republiken. Under
skiftande ministärer och partistrider var E. snart
sagt den enda fasta punkten i republiken. Hans
sista år fördystrades av en skandalprocess: för
att få slut på en strejk i en ammunitionsfabrik
jan. 1918 hade E. inträtt i strejkledningen men
beskylldes därför för landsförräderi, och en
domstol i Magdeburg gav belackarna principiellt rätt;
utslaget väckte dock mycken ovilja. — E:s
”Ge-sammelte Schriften und Reden” utgåvos 1925.
”F. Ebert. Kämpfe und Ziele” utkom 1927.
Ebert, M a x, tysk arkeolog (1879—1929).
Han blev 1922 prof, i Riga, 1923 i Königsberg
och 1927 i Berlin. E:s forskningar rörde
huvud-sakl. Sydryssland, Ostpreussen och de baltiska
staterna. Resultaten av hans fältarkeologiska
arbeten inom dessa områden äro framlagda i
tid-skriftsart. En mer allmän sammanfattning gav
han i ”Südrussland im Altertum” (1921).
Ingående har E. behandlat frågan om läget av den
betydande handelsstaden Truso i Ostpreussen.
Han tog initiativet till och redigerade det
omfattande uppslagsverket ”Reallexikon der Vor-
geschichte” (14 bd, 1924—29). E. grundade
skriftserien Vorgeschichtliche Forschungen (1924
ff.) och Vorgeschichtliches Jahrbuch (1926 ff.).
Ebioniter (av hebr. äbionim = fattiga), ett
gemensamt namn för de judekristna synkretister,
som i Jesus sågo visserligen Messias men dock
blott en människa och som efter Jerusalems fall
bröto sig ut ur den alltmer dominerande
hedna-kristna kyrkan och hade sitt centrum i öst
jordanlandet. Namnet avsåg urspr. alla kristna, särskilt
urförsamlingen i Jerusalem, men blev
småningom beteckning för vissa av gnostiska
spekulationer genomträngda, urspr. judekristna
sektsammanslutningar och fick karaktären av kättarnamn.
— E. höllo fast vid omskärelse, sabbatsvila,
judiska tvagningar m. m. och bekämpade Paulus
som en föraktlig avfälling. E. hade ett eget
evangelium, ”De tolv apostlarnas evangelium”, en
sammanarbetning av synoptikerna, möjligen även
av fjärde evangeliet, jämte apokryfiska tillägg
(se Ebionitevangeliet).
Ebionitevangeliet, ett judekristet, gnostiskt
färgat apokryfiskt evangelium från 100-talet e.
Kr. Det röjer kännedom om Matteus’ och Lukas’
evangelier. Flera kyrkofäder ha omtalat E.;
genom Epifanius ha några fragment bevarats. Jfr.
Ebioniter.
Ebner-E’schenbach [-ba^], Marie von,
baronessa, österrikisk författarinna (1830—1916).
Hennes berättelser kunna till stor del kallas
”Dorf- und Schlossgeschichten”, namnet på
hennes populäraste arbete (1883). Det allra mesta är
samtidsskildring. Med sund kvinnlig uppfattning,
ofta med skalkaktig humor, berättar hon i en
lugn, naturlig och realistisk ton historier och
människoöden ur livet; nämnas må ”Zwei
Kom-tessen” (1885; sv. övers. 1896), ”Das
Gemeinde-kind” (1887), ”Aus Spätherbsttagen” (1901) och
”Agave” (1903). ”Sämtliche Werke” utkommo i
12 bd 1928. Monogr. av A. Bettelheim (1920).
Ebo (fr. Ebbon), ärkebiskop, Danmarks förste
missionär (d. 851). E. upptogs som ungdomsvän
till kejsar Ludvig den fromme i kejserliga
hovskolan och blev 816 ärkebiskop av Reims. 823
begav han sig med påvligt tillstånd till Danmark
för att där börja missionsverksamhet. E.
indrogs senare i de politiska striderna mellan
Ludvig den fromme och hans söner, avsattes 835
från ärkebiskopsstolen av Ludvig den fromme,
återinsattes 840 och flydde till Ludvig den tyske,
som (845) gjorde honom till biskop i Hildesheim.
Eboli [ä’<oåli], Ruy Gömez de Silva,
furste av E., spansk statsman (1516—73). Han
uppfostrades tills, m. Filip H, vars gunstling
han blev. E. var ledare för det fredsvänliga
hovpartiet och fiende till Alba. E:s maka
(sedan 1552) Anna de Mendoza, furstinna
av E. (1540—92), hyllades varmt av Filip II.
Som änka knöt hon en kärleksförbindelse med
statssekr. Antonio Perez; Filip lät vid dennes
fall fängsla henne 1579 och höll henne under
bevakning till hennes död. Schillers bild av
henne i ”Don Carlos” är ohistorisk.
Ebonit, hårdgummi, en svart massa av hård
konsistens, beredd genom upphettning av
kaut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
