Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Echo - Écho de Paris - Echtermeyer, Carl - Echternach el. Echtern - Écija - Eck, Johann (eg. Mair från Egg) - Eckardstein, Hermann von - Eckart - Eckart, Eckhart el. Eckehart - Eckart, Dietrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Écho de Paris—Eckart
226
poetisk saga älskas E. av Pan men flyr ständigt
undan honom.
Écho de Paris [ekå’ da pari’], morgontidning
i Paris, grundad 1883 som organ för de
kleri-kala och konservativa republikanerna. É. lade
an på att hålla den litterära avd. på en hög nivå;
på 1890-talet medarbetade bl. a. E. de Goncourt,
under och efter i:a världskriget Maurice
Bar-rès och på 1930-talet bl. a. H. Bordeaux, Louis
Madelin och Louis Gillet, alla medl. av Franska
akad. Stor uppmärksamhet väckte under
mellankrigstiden de utrikespolitiska artiklar, som
skrevos av André Giraud under pseud. Pertinax.
I maj 1937 uppstod schism mellan tidningens
ägare och dess chefred. Henry Simond, som
avgick, följd av flera framstående medarbetare,
bl. a. Henri de Kerillis; opponenterna grundade
tidn. ”L’Époque”. 1938 inköptes É. av Léon
Bailby, som lät den uppgå i sitt blad ”Le Jour”
under titeln ”Jour—Écho de Paris”.
Echtermeyer [ä^tarmåiar], Carl Friedrich,
tysk skulptör (1845—1910). Han var verksam
i München och Braunschweig, utförde
allegoriska statyer i Dresden och Kassel, Bismarcks
monument i Magdeburg m. m.
Echternach [ä^tarnak] el. E’chtern, äldsta
staden i storhertigdömet Luxemburg, vid Mosels
biflod Sauer; 3,000 inv. I E. grundades mot
600-talets slut ett benediktinkloster (upplöst
1794), vilket blev en stödjepunkt för Willibrords
mission. Är berömt för sina festtåg tredjedag
pingst.
Écija La’bika], industristad i sp. prov. Sevilla
(Andalusien), vid Genil; 35,000 inv. Biskopssäte,
romerska ruiner. E. är antikens Astigi. Är känt
för sin sommarhetta.
Eck, Johan n (eg. Mair från Egg),
tysk katolsk teolog (1486—1543), teol. prof, och
prokansler vid det bayerska univ. i Ingolstadt
1510, mest känd som oförsonlig motståndare till
Luther. Han invecklades bl. a. i strid med
Karl-stadt, och en offentlig disputation utsattes i
Leipzig samt hölls 27 juni—16 juli 1519.
Disputa-tionen med Karlstadt blev ett förspel till det
historiskt vordna ordskiftet mellan E. och Luther.
E. reste därefter till Rom, dit han medförde
sitt arbete ”De primatu Petri adversus
Ludde-rum” i syfte att få Luther bannlyst. Mot
Me-lanchthons ”Loci” skrev han 1525 ”Enchiridion
locorum communium”. Han utgav 1530—39 på
tyska 5 bd predikningar samt 1537, som
mot-drag mot Luthers bibelöversättning, en bibel
på den schwabisk-bayerska dialekten. Vid
riksdagen i Augsburg (1530) och religionssamtalen
i Worms (1540) och Regensburg (1541)
spelade E. en framträdande roll. — E. ägde en
mångsidig, dock ytlig lärdom, parad med
obestridligt skarpsinne. Han var en typisk
representant för skolastiska metoder, en oförfärad men
självkär kämpe för sin kyrkas sak. — Litt.:
J. Greving, ”J. E. als junger Gelehrter” (1906).
E’ckardstein [-art/tåin], Hermann von,
frih., tysk diplomat (1864—1933). Han blev
1888 diplomat och var 1891—1902 (med avbrott
NF VI — 8
1898—99) i London först attaché, sedan
ambas-sadsekreterare, tog avsked 1902 men kvarstod
till 1907 som ambassadråd i disponibilitet i tysk
statstjänst. 1896—1908 g. m. en engelska, hade
E. utmärkta förbindelser i Londons politiska och
finansiella värld. Han arbetade ivrigt för
tyskt-engelskt närmande. E:s memoarverk,
”Lebens-erinnerungen und politische Denkwürdigkeiten”
(3 bd, 1919—21) är rikt på anekdoter och
meddelar många värdefulla dokument men är färgat
av efterklokhet och personligt agg samt
omstritt i fråga om sin pålitlighet. Litt.: H. Schibel,
”Kritik von E:s Lebenserinnerungen” (1934).
E’ckart, ”den trogne E.”, gestalt i tysk
hjälte-och folksaga, personifikation av tysk trohet.
E’ckart, Eckhart el. Eckehart, vanl.
kallad Mäster E., tysk dominikanmunk och
mystiker (omkr. 1260—1327). Han inträdde
tidigt i dominikanorden, verkade en tid som
pro-vinsialprior i Sachsen och blev slutligen lärare
vid dominikanernas högskola i Köln. 1326
anklagades han av ärkebiskopen där för irrlärighet,
vilket föranledde en granskning av hans läror.
Denna resulterade i en dock först efter E:s
död promulgerad påvlig bulla, i vilken flera av
E. framställda lärosatser fördömdes som
kätter-ska. Som hos ingen annan mystiker träda hos
E. de högsta spekulativa frågorna: om
gudoms-väsendet, den trinitariska process, i vilken detta
uppenbarar sig för sig självt, förhållandet mellan
Gud och skapelsen, själens väsen o. s. v., överallt
i förgrunden. Själen är i .sina tre huvudkrafter,
”minne”, förnuft och vilja, en avbild av den
gudomliga treenigheten. Men den enhet med det
gudomliga, som i människans djupaste
väsens-grund är given, gäller det för henne att i kraft
av den fria vilja, som är henne given, själv
realisera. Vägen härtill går genom själens
fullständiga inre lösgörande från allt det förgängliga,
sinnliga och jordiska. I den själ, som så avstått
från all egen aktivitet, utför Gud själv
pånyttfödelsens stora verk. Men detta innebär för E.
ett återupprepande inom själen av det gudomligas
egen eviga, trinitariska utvecklingsprocess. I
fullföljandet av denna tankegång föres E. till de
djärvaste satser, som genom sin panteistiska
tendens förklara den misstänksamhet, varmed han
betraktades från de kyrkliga myndigheternas sida.
Djupet och innerligheten i det fromhetsliv, av
vilket dessa spekulationer uppbäras, framträda
renast i E:s etiska tankar. — För det tyska
skriftspråkets utveckling har E. genom det
mästerskap, varmed han använt sitt modersmål till
att uttrycka de högsta och djupaste idéer, haft
stor betydelse.
E:s ”Schriften und Predigten” finnas i modern
tysk övers, av H. Büttner (2 bd, 1903—09, ny
uppl. 1923). På sv. finnas ”Undervisande tal”
(1922). — Litt.: M. Jacobsson, ”Om
förhållandet mellan religion och moral” (1917); S.
Lönborg, ”Ekkehart. Ur mystikens tankevärld” (1931).
E’ckart, D i e t r i c h, tysk författare och
politiker (1868—1923). Efter medicinska studier
verkade E. som publicist, utgav från 1918 i
München den radikalt antisemitiska tidskr. Auf
Gut Deutsch men nedlade den 1921, sedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
