Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard VII (Albert Edward, engelsk konung) - Edvard VIII (engelsk konung) - Edvard, prins av Wales - Edvard August (engelsk prins) - Edvard (portugisisk konung) - Edvard VII:s land - Edwardes, Sir Herbert - Edvard Fortunatus - Edwards, Henri Milne- och Alphonse Milne- - Edwards, Jonathan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Edvard VII:s land—Edwards
278
ment, spellystnad och stundom visade bristande
urskillning vid val av umgängesvänner utsatte
honom tidtals för skarpa pressangrepp, men på
det hela taget förstod han att göra sig populär,
och hans vana att röra sig inom vitt skilda
kretsar bidrog väsentligt att öka hans
människokännedom. Under ett långt uppehåll i Indien
1875—76 bidrog han att stärka särsk. de infödda
furstarnas lojalitet mot det brittiska väldet.
E. besteg tronen 22 jan. 1901. Sitt värv som
konstitutionell monark fyllde han med takt och
smidighet och gav särsk. prov på stor
diplomatisk begåvning. Till sin systerson kejsar
Vilhelm II stod han ända från dennes
tronbestig-ningsår (1888) i ett förhållande av latent
spänning, som tidtals övergick till öppen brytning.
Att E:s utrikespolitiska verksamhet skulle ha
systematiskt inriktats på Tyska rikets
”inring-ning” är en i Tyskland allmänt rotfast
uppfattning, som emellertid torde innebära åtskillig
överdrift. E. bidrog emellertid kraftigt att
befästa den engelsk-franska ententen av 1904 och
anses ha haft personlig andel i tillkomsten av
engelsk-ryska ententen 1907. Bland hans många
utrikesresor med politisk innebörd märkes mötet
med Nikolaus II i Reval 1908. Ehuru E. väl
knappast drev någon utpräglat personlig politik,
bidrog hans regentverksamhet avsevärt att åter
bringa monarken i ständig kontakt med
befolkning och folkopinion inom det brittiska riket.
E:s ”Speeches and addresses 1863—88” utgåvos
1889 av J. Macaulay, hans ”Personal letters”
1931 av J. P. C. Sewell. — Inom den rikhaltiga
litteraturen om E. märkes främst den av S.
Lee på uppdrag av Georg V författade ”King
Edward VII” (2 bd, 1925—27). Av
memoarverken kunna nämnas E:s personlige vän R.
Eshers ”Journals and letters, 1—2, 1870—1910”
(1934) och L. Cust, ”King Edward VII and
his court” (1930). Populära framställningar
äro A. Maurois, ”Édouard VII et son temps”
(i933; sv. övers. 1934), E. F. Benson, ”King
Edward VII” (1933), Catherine Gavin, ”Edward
the seventh” (1941) och den mot E. starkt
kritiskt hållna G. Dangerfield, ”Victoria’s heir.
The education of a prince” (1942; sv. övers.
1943).
8) Edvard VIII (f. 1894 23/e), äldste son
till Georg V, tronföljare och prins av Wales
vid dennes tronbestigning 1910, konung 20/i 1936,
abdikerade till förmån för sin yngre bror Albert
(Georg VI) W12 s. å. på gr. av sin avsikt att
ingå äktenskap med en amerikansk dam, Mrs
Wallis Simpson, och tilldelades efter abdikationen
titeln hertig av Windsor. Se vidare
Windsor.
Engelska prinsar. 1) Edvard, prins av
Wales (1330—76), efter färgen på sin
rustning kallad Svarte prinsen (The black prince);
äldste son till Edvard III. Han utnämndes 1343
till prins av Wales, utmärkte sig genom stor
tapperhet i slaget vid Crécy (1346), deltog därpå
i Calais’ belägring och sändes 1355 som
ståthållare till Gascogne. Under ett försök 1356
att tåga tvärs igenom Frankrike till Normandie
vann han vid Poitiers, ehuru hans trupper voro
underlägsna i antal, en glänsande seger (19 aug.)
och tog den franske kungen, Johan, till fånga.
E. utnämndes 1362 till hertig av Akvitanien och
Gascogne samt höll ett lysande hov i Bordeaux.
I slutet av 1360-talet invecklades han i de
spanska tronstriderna och återuppsatte efter
segern vid Navarrete 1367 den fördrivne Peter den
grymme av Kastilien på tronen. Då kriget mellan
England och Frankrike ånyo utbröt 1369, förde
E. den engelska hären men led idel förluster;
plågad av vattusot, vände han hem till
England 1371. E. var en typisk och lysande
representant för medeltidens riddarväsen. Hans yngre
son besteg 1377 som Rikard II den engelska
tronen.
2) Edvard August (1767—1820), son till
konung Georg III, från 1799 hertig av Kent,
1802 guvernör i Gibraltar, 1805 fältmarskalk,
flyttade 1816 från England och levde i
tillbakadragenhet i Bryssel. Hans pedanteri gjorde
honom impopulär inom armén, och han var illa
sedd av regeringen på gr. av sitt närmande till
den liberala oppositionen. E. var far till
drottning Viktoria.
Portugisisk konung. Edvard (1391—1438),
se Duarte.
Edvard VII:s land. Konung Edvard
VH:s land, halvö i Marie Byrds land,
Antarktis på c :a 77° s. br. och 1550 v. Igd innanför
Rosshavet; upptäcktes av R. F. Scott 1902.
Edwardes [eMcoadz], Sir Herbert
Benjamin, anglo-indisk militär (1819—68). Han kom
1841 som ung officer ut till Indien och utförde
1848 sitt livs stora bedrift, då han vid andra
sikhkrigets utbrott i hast samlade en liten här
mot den upproriske fursten av Multan och höll
denne innestängd i Multan, tills brittiska
förstärkningar anlände. Han var 1853—59 ”commissioner”
i Peshawar och hade stor förtjänst om den
ovärderliga hjälpsändningen från Punjab till Delhi
under seapoysupproret 1847. E. blev 1865
generalmajor och fick s. å. knightvärdighet. Litt.:
”Memorials of the life and letters of Sir H. B. E.”
(1886).
Edvard Fortunätus, markgreve av Baden
(1565—1600), son till Kristofer av Baden och
Cecilia, Gustav I:s dotter. Han efterträdde 1575
fadern som markgreve av Baden-Rodemachern
och blev 1584 katolik. E. var en oduglig och
slösaktig regent. Han ärvde 1588 Baden-Baden, men
en hans frände besatte 1594 landet för att
hindra dess bortpantning. E. följde 1598 Sigismund
till Sverige och deltog i striderna vid Stegeborg
och Stångebro.
Edwards [edvä’r], Henri Milne-E. och
Alphonse Milne-E., franska zoologer, se
Milne-Edwards.
Edwards [eMæadz], Jonathan, amerikansk
teolog (1703—58). Som pastor (1727—50) vid den
kongregationalistiska församlingen i
Northamp-ton, Massachusetts, blev han den främste bäraren
av de på 1730-talet begynnande stora
väckelserörelserna i Nya England. Då missnöjet med den
stränga kyrkotukt han utövade 1750 tvang honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
