Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egypten - Historia - E. under medeltiden och nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Egypten
320
hotat landet efter hyksostiden. De alltsedan
Ramses II :s sista tid pågående stora
folkförskjutningarna i s. ö. Europa drevo nya
erövrings-lystna skaror mot E. och Främre Asien. Det
ledande folket var denna gång peleset, bibelns
filistéer. Ramses, som var en framstående
härförare, lyckades hejda dem och rädda såväl det
egentliga E. som de syriska besittningarna
undan den storm, som bortsopade hetiternas nyss
så mäktiga rike. I materiellt avseende var
Ramses HI:s regering en lycklig tid för E. En stor
sammansvärjning vid hovet mot slutet av denna
visar dock tydligt, hur djupt det moraliska
förfallet var inom de ledande kretsarna.
Ramses III följdes på tronen av 8 obetydliga
monarker, som alla buro namnet R a m s e s.
Under deras tid gingo de syriska besittningarna
fullständigt förlorade. Amonprästernas makt
hade alltsedan Horemhebs tid oavbrutet tilltagit.
Nu utgjorde Amons till ett slags påvar
förvandlade överstepräster en ständig fara för staten.
Efter en dragkamp mellan kungamakten och
prästväldet, som varade s/4 sekel, avsatte en
överstepräst 1085 Ramses XI och besteg själv
tronen. Den följande, föga kända tiden behärskades
Tebe av det otroligt depraverade prästerskapet.
Under denna svaghetstid inströmmade libyer
massvis i deltat, och deras hövdingar blevo
stads-furstar över de rika deltastäderna. Slutligen lät
en dylik libysk hövding, Sh e s h o nk I (bibelns
Sisak), utropa sig till farao och grundade den
22 :a dynastien (950—730 f. Kr.). Han sökte
återställa E:s inflytande i Syrien och företog ett
framgångsrikt fälttåg till Palestina. Framgången
var dock blott tillfällig. Under mer än två årh.
härskade sedan obetydliga libyska faraoner över
E. Den verkliga makten innehades av nästan
självständiga stadsfurstar. — Under denna
svaghetstid hade Nubien frigjort sig och var numera
ett oberoende kungarike, bibelns Etiopien.
Under 23 :e dynastien erövrades E. omkr. 730 av
den etiopiske konungen P i a n c h i. Hans
efterföljare Shabaka fullföljde erövringen och
grundade den 25 :e dynastien (715—663 f. Kr.).
Genom oförsiktiga intriger i Asien ådrogo sig
de etiopiska faraonerna det mäktiga Assyriens
fiendskap. 670 f. Kr. överskredo assyrierna E:s
gräns, erövrade Memfis och senare även Tebe,
som grundligt skövlades.
Till lydfurste över Sais och Memfis hade den
assyriske konungen insatt Psammetik, en
man av libysk härkomst. Efter en tid gjorde
sig denne självständig med tillhjälp av kariska
och joniska legosoldater och lät utropa sig till
farao. Under den saitiska 26 :e dynastien (663—
525 f. Kr.) upplevde det fria E. en sista
blomst-ringstid, som blott till ringa del berodde på
egypternas egna åtgöranden. De hängåvo sig nu
åt världsfrämmande försök att återuppliva
traditionerna från Gamla rikets länge sedan
förflutna tid. Under tiden sköttes rikets försvar
av libyerättlingar samt joniska och kariska
legosoldater. Handel och industri blomstrade tack
vare massvis invandrande köpmän av hellensk
börd. — Redan Psammetik I gjorde ett misslyckat
försök att återerövra Palestina. Neko II (reg.
609—594 f. Kr.) lyckades verkligen framtränga
ända till Eufrat men måste avstå sina erövringar
åt Babylonien. Efterföljarna gjorde förgäves
försök att återtaga såväl Nubien som Palestina.
Den statskloke, i hög grad grekiskt sinnade
A m a s i s (reg. 569—525) drömde om att
förvandla E. till en ledande medelhavsmakt. Tills,
m. Babylonien, Lydien och Sparta sökte han bilda
en koalition mot den nya stormakten Persien
men ådrog sig därigenom blott dess ovänskap.
Kort efter hans död inf öllo perserna 525 f. Kr.
i E., erövrade Memfis, tillfångatogo den unge
Psammetik III och gjorde E. till en persisk
provins.
Under tiden 525—332 ledde persiska
ämbetsmän Ers förvaltning utan att göra några
nämnvärda försök att undertrycka dess inhemska
kultur. Under en kort tid efter 404 f. Kr. var
landet fritt under inhemska ledare av
motståndet mot persernas överherravälde (Manethos
dynastier, 28 :e—30 :e).
Genom Alexander den stores
erövring av landet 332 f. Kr. erhöllo de invandrande
grekerna politiskt och administrativt ledningen
av E:s öden. Ptolemaierna uppträdde dock till
det yttre som faraoner och visade stor
frikostighet mot de inhemska gudakulterna. Detta
hindrade emellertid icke, att egypterna nu
betraktades som en mindervärdig ras i sitt eget
land. Det lysande kulturlivet i huvudstaden,
Alexandria, hade alltigenom hellensk karaktär.
I ekonomiskt avseende var den första
ptolemaier-tiden till följd av härskarnas duglighet ännu
mera glänsande än den saitiska perioden.
Under de sista ptolemaierna befann sig E.
faktiskt redan i romarnas våld. Augustus
införlivade som kejsare landet med det romerska riket
(vid detta rikes delning, 395 e. Kr., tillföll E.
östromerska riket). I likhet med ptolemaierna
respekterade de romerska kejsarna den inhemska
religionen. Från landets förvaltning uteslöto de
emellertid de infödda egypterna med ännu mera
stränghet än föregångarna. Den inhemska
kulturen, som länge mödosamt kämpat mot den
hellenska, dukade slutligen fullständigt under för
den segrande kristendomen.
E. under medeltiden och nyare tiden. Före
den turkiska erövringen (omkr. 640
—1517). Då Amr bin al-As erövrade E.
omkr. 640, kom landet i kalifernas händer.
Genom islams utbredning blev det
arabiskt-muham-medanska elementet härskande, vilket det
fortfarit att vara till nyaste tid. Under de första
kalifdynastierna, omajjaderna (661—750)
och abbasiderna (750—-868), var Alexandria
en härd för muhammedansk bildning och konst;
men kalifatets sönderfallande medförde allmän
förvirring, och E:s befolkning bragtes därvid
under ett godtyckligt främlingsvälde.
870 gjorde sig ståthållaren Ahmed ibn
Tu-1 ü n oberoende av den abbasidiske kalifen, och
på hans dynasti, tuluniderna (till 933),
följde först ichschididerna (935—969) och
därpå (969—ii71) fatimiderna. De grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
