Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, 1. David Klöcker - Ehrenstrahl, 2. Anna Maria - Ehrenstråle, David (Nehrman) - Ehrenström, 1. Albrekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-345
Ehrenstråle—Ehrenström
346
otroligt stort. Sin bana som allegorisk
historiemålare började han med målningarna i Hedvig
Eleonorås sängkammare på Drottningholm (omkr.
i658) och den stora plafondmålningen
(”Dygdernas rådslag”) i Riddarhusets samlingssal
(färdig 1674). Närmast med anledning av detta
arbete upphöjdes Klöker 1674 i adligt stånd, då
han antog namnet E.
Senare monumentalmålningar av E. finnas bl. a.
på Drottningholm och Gripsholm. De visa hans
■dekorativa konst, stadd i förfall. Närbesläktat är
konstnärens (allegoriserade) självporträtt (1691;
N ationalmuseum).
E. hade 1690 utnämnts till hovintendent och
sysslade sedan mest med de båda
kolossalmålningarna ”Korsfästelsen” och ”Yttersta domen” för den
nyinredda Slottskyrkan. De fördes vid
slottsbranden 1697 till Storkyrkan. Dessa båda målningars
största betydelse ligger i det inflytande de utövade
på det kyrkliga måleriet under 1700-talet.
E. var en konstnär med utpräglat dekorativt
kynne. Det visa hans ”historiemålningar”. Ett
dekorativt drag kännetecknar även hans
porträttmåleri. E. framträdde även som konstteoretisk
skriftställare och skrev ett flertal arbeten, bl. a.
”Undervisning i målarkonsten” (utg. 1918). —
Förutom de ovannämnda arbetena finnas talrika
verk av E. ännu bevarade, t. ex. porträtten av G.
Stiernhielm (1663, Gripsholm), Hedvig Eleonora
(Skokloster), Lorentz v. der Linde (Stora
Sundby), Eric Dahlbergh (Uppsala univ.), Gustaf Otto
Stenbock (Lunds univ.), jämte talrika porträtt av
Karl XI och Karl XII. En särställning intar E:s
ypperliga genremålning ”Brunnskarlarna i
Mede-vi” (1683, Gripsholm). E. har haft stor betydelse
för de svenska hov- och ämbetsmannaporträttens
gestaltning under stormaktstiden. -— Till E:s
lärjungekrets hörde förutom hans dotter Anna
Maria E. (se E.2) miniatyristen Andreas von Behn,
Jacob Clopmeyer, Michael Dahl, Kaspar Kenckel,
David von Krafft, Hans Georg Müller, David
Richter d. ä., Daniel Stahl, Kristoffer Thomas,
Kristian v. Thun samt miniatyristen Erik
Utter-hielm. — Litt.: A. Hahr, ”D. v. Krafft och den
E:ska skolan” (1900), ”D. K. E.” (1905); A.
Sjöblom, ”D. K. E.” (1947).
2) Anna Maria E., den föreg:s dotter,
målarinna (1666—1729), studerade under sin fader
samt utförde redan 1687 allegorier över
årstiderna. Även efter sitt 1688 ingångna äktenskap med
J. Wattrang ägnade hon sig åt sin konst och
utförde bl. a. porträtt av Svea hovrätts presidenter.
Ehrenstråle, David (urspr. Nehrman),
universitetslärare, rättslärd (1695—1769). Han
var 1721—53 jur. prof, i Lund. Han adlades
1746 med namnet E. — Bland dem, som på den
av Stiernhöök och Loccenius lagda grundvalen
sökte fullända den nya svenska rättsvetenskapen,
intar E. främsta rummet. Med outtröttlig flit
behandlade han, i en följd akademiska dissertationer,
viktiga stadganden i 1734 års lag och beredde
sig ett varaktigt minne genom en rad systematiska
arbeten: ”Inledning til then swenska
jurispru-dentiam civilem” (1729; ny ändrad uppl., ”Then
swenska jurisprudentia civilis”, 1746), ”Inledning
til then swenska
pro-cessum civilem” (1732;
tillökad uppl. 1751),
föreläsningar över
gif-termålsbalken (1747)
och över ärvdabalken
(1752), ”Inledning til
then swenska
juris-prudentiam crimina-lem” (1756) samt
”Inledning til then
swenska processum
crimi-nalem” (1759). De
lågo länge till grund
för studiet av då
gällande svensk rätt och
äro ännu av största vikt
för närmare kännedom om de rättsgrundsatser,
vilka kommo till uttryck i 1734 års lag.
Ehrenström. 1) Johan Albrekt E.,
ämbetsman, memoarförfattare (1762—1847). Han
härstammade från häradshövdingen Nils
Ströman, som adlades 1692; hans ättgren utgick
1863. E. var född i Helsingfors, började sin
bana som fortifikationsofficer i Finland och
trädde tidigt i förbindelse med de finländska
själv-ständighetsmännen G. M. Sprengtporten och J.
A. Jägerholm. Han åtföljde Sprengtporten på
dennes resa till Ryssland. Under färdens lopp
öppnades E:s ögon för Sprengtportens egoistiska
beräkningar och landsförrädiska planer, och det
kom till en öppen brytning, varpå E. återvände
till Stockholm. Där inlämnade han till Gustav
III en rapport om självständighetsmännens
verksamhet, anlitades därefter i hemliga diplomatiska
uppdrag och vann slutligen anställning i
utrikes-kabinettet. Han åtföljde konungen till kriget
i Finland 1789—90 och till Aachen 1791. Efter
konungens död drog
han sig tillbaka men
blev på grund av
oförsiktiga
brevuttalanden om den
Reuter-holmska regimen
invecklad i Armfelts
högmålsprocess och
dömd till döden 1794.
E. benådades på
schavotten men kvarhölls
på fästning till 1799,
då han frigavs; 1800
återfick han ära och
adelskap samt erhöll
1809 regeringsråds
ti
tel. Han förmåddes 1811 av sina gamla vänner
G. M. Armfelt och J. F. Aminoff att besöka
Finland, där han omedelbart hugnades med en
kejserlig pension och 1812 vann medborgarskap.
S. å. förordnades han till ordf, i kommittén för
återuppbyggandet av Helsingfors, som skulle
gestaltas till en värdig huvudstad. I arbetet på
denna post ådagalade E. driftighet och
självständighet samt god smak. E:s intressanta, på
ålderdomen nedskrivna memoarer äro utg. av S.
J. Boèthius (2 bd, 1882—83). — Litt.: T.
Hart-man, ”De tre gustavianerna” (1899).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
