Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska mätinstrument - Integrerande elektriska mätinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Elektriska mätinstrument
496
Fig. 8. Spegeloscillograf. Fig. 9. Vibrationsgalvanometer.
men torde numera ha avlösts av elektroniska
avstämningsindikatorer (av samma slag som det
”elektriska ögat” vid radioapparater). För
mätning av mycket små strömstyrkor och
spänningar ha — särskilt vid växelström — s. k. r ö
r-v o 11 m e t r a r fått viss användning. De bestå
av ett el. flera förstärkarrör, varvid mätning
sker på utgångssidan medelst ordinära instrument,
i regel av likströmstyp. Kalibreringen kan i
regel göras sådan, att mätfelen ej behöva
överstiga 1 °/o. — Värmeverkan kan dels direkt,
dels indirekt utnyttjas för elektriska mätningar.
Direktverkande instrument
(varmtrådsinstru-ment) grundas på den förlängning, som en
metalltråd undergår på grund av strömvärmet. De
äro icke precisionsbetonade och ha numera råkat
ur bruk. Vid de indirekt verkande instrumenten
använder man en kort värmetråd, som får
upp
värma ett termoelement, vars termokraft mätes
med en vridspole. Ehuru metrar med dylika
termokors äro ömtåliga för överbelastning, ha de
fått stor användning för mätning av
högfrekven-ta strömmar, enär deras induktans är minimal.
Skalan är självfallet kvadratisk. — E 1 e k t r
o-statiska instrument (elektrometrar)
grunda sig på elektrostatisk attraktion och
förbruka därför icke någon ström, då de användas
som voltmetrar. I vissa utföranden, t. ex. vid
strängelektrometern, igenkänner man guldblads-
Fig. 10. Kvadrant-^
elektrometer. j
elektroskopets princip. Mest
använd är emellertid k v
a-drantelektrome-tern (fig. 10). Det
motoriska systemet utgöres
här av en bred ”nål” av
tunn metallplåt, som —
hängande i en ledande tråd
— kan röra sig inuti fyra
kvadranter (vilka kunna
tänkas bildade av en flat
cylindrisk dosa, som uppskurits i 4 delar). Om
nålen jordas och kvadranterna förbindas korsvis
och tillföras den lik- el. växelspänning, som skall
mätas, erhålles på nålen en momentverkan, som
är proportionell mot spänningens kvadrat. Andra
kopplingar, med förspänning på nålen, ge dock
ett utslag, som till en början växer lineärt med
spänningen. Avläsning sker vanl. medelst spegel.
Integrerande e. Tekniskt viktigast bland dessa
äro kWh-mätarna för elektrisk
strömförbrukning. Frånsett de numera rätt omoderna, på
elek-trolys baserade voltametrarna eller c o
u-1 o m e t r a r n a äro alla mätare grundade på
motorprincipen, varvid två helt skilda system ha
kommit till användning, det ena för likström och
det andra för växelström. Vid likströmsmätare
av hushållstyp utgöres det motoriska organet av
en ihålig, skivformig rotor av aluminiumplåt, i
vilken finnes inlagd en av tre härvor bestående
lindning; denna är förenad med tre
kommutatorlameller, som bestrykas av två klena metallborstar.
Förbrukningsströmmen ledes genom en reglerbar
shunt, över vilken spänning uttages till rotorn.
Denna kommer i rörelse på liknande sätt som en
vanlig elektrisk motor, nämligen genom
kraftverkan mellan rotorströmmen och en eller flera
permanenta magneter, som omsluta rotorn. Dessa
magneter tjäna samtidigt syftet att verka
bromsande på rotorn, vilket sker på grund av de
virvelströmmar, som de inducera i
aluminiumhöljet. Drivmomentet är proportionellt mot
rotorströmmen och bromsmomentet mot rotorns
hastighet, varav följer, att hastigheten blir
proportionell mot strömmen. Apparaten är sålunda i det
nämnda utförandet egentligen en
amperetimmemä-tare. Den kan likafullt med användning av lämplig
kuggutväxling bringas att visa antalet kWh,
varvid man förutsätter, att spänningen stämmer med
den på mätaren angivna, t. ex. 220 volt. —
Växel-strömsmätare (även kallade induktionsmätare)
äro av mekaniskt enklare men principiellt av
mera komplicerad beskaffenhet (jfr fig. 11). Det
drivande momentet på den solida
aluminium-rotorn 1 åstadkommes genom samverkan av två
primära växelfält, varav det ena alstras av en
3-bent järnkärna 2, matad av nätspänningen, det
andra av ett järnok 3, som magnetiseras av
be-lastningsströmmen. Rotationen uppkommer genom
virvelströmsalstring i skivan (Ferraris-principen),
närmare bestämt genom de två ”vandrande”
mag
Fig. 11 Enfas induktionsmätare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
