Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektronmikroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
Elektronmikroskop
552
en reell
som
-Kondensor-
Mellanbild
Elekfronköho
-Anodblöndare
P. Obiekl
^Ob/elhv.
til spole
Aperiurblöndcre
Fig. 1. Schema över strålgången
i ett ljusoptiskt mikroskop och
ett magnetiskt
elektronmikroskop.
Projektions-! \
Elekfron-Äw ’■ Af3 b,id
A. W. Vance i U.S.A. och av M. Siegbahn i
Sverige.
I ett e. alstras elektronstrålar i
elektronkanonen. I denna finnes en glödkatod av
vol fram och en anod, som har ett fint hål,
genom vilket ett smalt knippe elektronstrålar
kastas mot en lins, kondensorlinsen, och vidare mot
objektet. Detta placeras strax framför
objektiv-förstorad bild av
obj ektet. Denna
mellanbild
förstoras därefter av en
proj ektionslins,
som kastar
elektronbilden på en
fluorescensskärm
el. en fotografisk
plåt. Strålgången i
ett e. är sålunda
analog med den i
ett ljusoptiskt
mikroskop (fig. i). I
de magnetiska e.
regleras förstoring
och
skarpinställning genom
för
ändring av strömstyrkan i linsernas poler.
Härigenom kunna olika förstoringar kontinuerligt och
bekvämt inkopplas, vilket ej är fallet med de
elektrostatiska e., som endast ha två olika förstoringar
och där skarpinställningen sker genom höjning
och sänkning av objekthållaren.
Då elektronerna ha en mycket låg
genom-trängningsförmåga i luft, måste hela
strålgången ske i högvakuum (io~5 mm Hg), varför
instrumentet måste förses med högeffektiva
pumpar. Endast fullst. torra objekt kunna användas,
vilket varit en olägenhet vid e:s användning
för biologiska undersökningar. Tjockleken hos
objektet och den hinna, som ev. stöder detta,
få tillsammans ej överstiga i ^w, vilket medfört,
att en helt ny teknik utarbetats för
framställning av preparat för e. (elektronmikroskopi).
Kvaliteten hos ett mikroskop bestämmes av
upplösnings förmågan och den lineära
förstoringen. Den förra är viktigast och kan sägas vara
instrumentets förmåga att avbilda två
närliggande punkter som två. Avståndet (d) mellan
punkterna i objektet blir mindre, ju större
upplösningsförmågan är.
Ett objektiv kan helt utnyttja
upplösnings-förmågan endast i det fall, att detta kan uppta
all den från föremålet på ett halvsfäriskt
område utgående strålningen. De
ljusmikroskopiska linserna kunna bringas mycket nära detta
ideal, medan elektronlinserna i de hittills gjorda
konstruktionerna blott kunna motta en mycket
smal stråikon, om bilden skall bli god. Trots
detta ha e. en upplösningsförmåga av 2—3 mw,
d. v. s. 100 ggr ljusmikroskopets. Elektronlinser
förstora i allm. 150—200 ggr, varför man i
slutbilden i ett e. kan komma upp till en lineär
elektronoptisk förstoring av 40,000 ggr. Denna
förstoring är emellertid 2 å 3 ggr mindre än den
största optimala förstoringen, svarande mot den
Fig. 2. Preparat av zinkvittkristaller och förstoftat guld.
Bilden visar värdet av fotografisk efterförstoring och
hur upplösningsförmågan bestämmes, a
originalelektron-bild 27,000:1, b efterförstoring 110,000:1 och c 540,000:1.
stora upplösningsförmågan, varför bilden
efter-förstoras på fotografisk väg upp till 100,000—
200,000 ggr (fig. 2). I praktiken utnyttjas i allm.
lägre elektronoptiska förstoringar om 8,000—
15,000 ggr.
Den teoretiska upplösningsförmågan bestämmes
av våglängden hos elektronstrålarna, som i sin tur
är avhängig av accelerationsspänningen mellan
katoden och anoden i elektronkanonen. Denna
spänning hålles i allm. mellan 40,000 och 100,000
V och måste vara ytterst konstant, för att
bildkvaliteten skall bli god. I själva verket får den
ej variera på mera än 1 V när. Detta har
varit en av de största svårigheterna att övervinna
vid konstruktionen av e. Man har därför med
utnyttjande av de sista årens landvinningar
inom radio- och högspänningstekniken konstruerat
ytterst invecklade aggregat, s. k. stabilisatorer,
vilkas effektivitet är avgörande för ers kvalitet.
För att minska riskerna med högspänningen
för operatören äro de flesta e. lodrätt uppställda
med elektronkanonen överst (fig. 3). Detta medför
emellertid den olägenheten, att instrumentet blir
starkt känsligt för skakningar, och man har
därför varit nödsakad uppställa dessa instrument på
vidlyftiga betongfundament. Detta har man
undgått i det svenska e. (Siegbahn-Schönander), där
strålgången är vågrät, vilket bl. a. har medfört,
att man i instrumentets stativ kunnat bygga in
den effektiva och lättskötta, motordrivna m o 1 e-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
