Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elgström, 2. Anna Lenah Elgström-Collijn - Elgström, Per - Eli - Elia - Eliæ, Paulus - Eliaseld - Eliasz Pickenoy, Nicolaes - Elidera - Élie de Beaumont, Léonce - Eli, Eli - Eliesen, Poul - Eligius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
583
Elgström—Eligius
584
ler” (1926), ”Äventyr” (s. å.), ”Kvinnor” (1930)
och ”De trogna” (1944). Hon dröjer gärna vid
kvinnoöden, som svara mot hennes sociala och
politiska intressen, men hon söker sig ännu hellre
till gångna tider, karakteriserade av starka
brytningar på skilda områden. Hon har vidare
skrivit romaner, ss. ”En romantikers hustru” (1922),
”Myrstacken” (1923), ett ”vardagsäventyr”, ”Den
kloka Elsa” (1928), ”Elsa och kärleken” (1932)
och ”Elsa i männens värld” (1936), en
självbiografisk trilogi, samt ”Från år noll till tre”
(1938), vars handling utspelas under franska
revolutionen. E. har företagit långa och
vidsträckta resor, i Europa, Afrika och Amerika
1926—33, Ryssland 1930, Spanien 1938 och
Italien 1943. Hon har framträtt som essäist och
reseskildrare i böckerna ”Samtal och brev”
(1018), ”Elfenbenstornet” (1923), som ger
bilder från Medelhavsländerna, ”U.S.A. Liv och
teater” (1927; tills, m. G. Collijn), ”Resenär”
(1932), där hon behandlar ryska, franska,
italienska och engelska ämnen, ”U.S.A. i örnens
tecken” (1934), ”Hollywood inifrån” (s. å.),
”Innan det blir för sent” (1940), där hon
diskuterar demokratiens problem, ”Italiens elfte
timma” (1943), ”Tidens kvinnor” (1944), porträtt
av politiskt och litterärt aktiva kvinnor, som
hon mött, och ”Spanien under Francos regim”
(1946). E. var en av stiftarna av den svenska
föreningen Rädda barnen 1919 och har sedan
starten varit dess propagandachef. ”Noveller i
urval” utkom 1934; ”Ett fritt hjärta” (1946)
är ett urval av E:s noveller, försett med
inledning av Olof Lagercrantz.
Elgström, Per, skald (1781—1810). Han
var son till en av sin fästman övergiven
tjänsteflicka i Växjö, sattes av välgörare i stånd att
genomgå lärdomsskolan där och blev 1799
student i Uppsala. 1809 blev han fil. mag. och
ingick som e. o. kanslist i kansliexpeditionen. —
Utgångspunkten för E:s diktning var Kellgrens
förromantiska poesi från hans sista tid; när
E.t 1807 lärt känna Atterbom och hans krets,
övergick han till den nyromantiska åskådningen,
omarbetade sina äldre dikter och skrev flera
nya. Det spekulativa intresset, förbundet med
passionerad känsla, präglar hans egendomliga,
fantasifulla, överjordiskt strävande lyrik. På
lyrisk prosa skrev han ströskrifterna ”Hvad rätt
har ett folk att dömma en regent?” (1809) och
”Om ett stort, ett patriotiskt tänkesätt” (1810).
”Samlade viterhetsarbeten” utgåvos 1860. Se
Atterbom i ”Minnesteckningar och tal”, II (1869),
och F. Böök i Samlaren (1908 och 1911).
Eli, präst i det gamla Israel vid helgedomen
i Silo. Budskapet om Israels nederlag mot
fili-stéerna, varvid E. förlorade sina söner Hofni
och Pinehas samt Guds ark, tillskyndade den
gamle mannen döden (1 Sam. 4:18 ff.).
Elia (namnet betyder ”min Gud är Jahve”)
uppträdde som profet i Israels rike under
konung Ahabs tid (omkr. 870 f. Kr.). E. är hjälten
i Eliaberättelserna (1 Kon. 17—19, 21; 2 Kon.
1—2). Ehuru E. är historisk, bär det mesta,
som berättas om honom, sägnens prägel; visst
är dock, att han ivrat för Jahve mot den syriske
Baal. I E. ha de jahvitiska profetkretsarna i
Israel tecknat sitt ideal; själva namnet E. utgör
deras program. E:s Jahve är den ende sanne
guden (1 Kon. 18:21), ej längre bunden av
nationella gränser, rättens och rättfärdighetens gud
(1 Kon. 21). Konsekvensen blir monolatri: blott
Jahve är värd dyrkan, baalskulten är avfall.
Den sedliga monoteismen är på väg att bana sig
fram, ehuru den ännu ej är teoretiskt utformad.
— Enl. senare judisk eskatologi skall E.
återvända som förelöpare till Messias (Mal. 4:5;
Matt. 11:14, 17:3 m. fl.). Han framställes även
som den, som hjälper i nöd och fara;
karmelit-ordens och flygares skyddshelgon, festdag: 2%.
— Litt.: M. W. Levinsohn, ”Der Prophet E.”
(1929); I. Schur, ”Profeten Elijahu” (1932).
Eliæ, Paulus, se Helgesen, P.
Eliaseld, se Elmseld.
Eliasz Pickenoy, N i c o 1 a e s, holländsk
målare (omkr. 1590—omkr. 1655), verksam i
Amsterdam. Målade porträtt och gruppbilder
med skarpa ljusmotsättningar och koncis,
realistisk och barockt rörlig teckning. Hans arbeten
påminna om Th. de Keysers.
Elidéra (lat. elideré), se Elision.
Élie de Beaumont [eli’ da båmå’], Jean
Bap-tiste Armand Louis Léonce, fransk geolog
(1798—1874). Han blev 1829 prof, i geologi
vid École des mines
samt 1832 även vid
Collège de France
samt fr. vet.-akad :s
ständige sekr. 1853. I
Paris’ lärda värld
utövade han stort
inflytande. Tills, m. P. A.
Dufrénoy utarbetade
han (1840—42) en
geologisk karta, för
sin tid ett mästerverk,
över Frankrike i
skalan 1:500,000; texten
därtill utkom 1841—
48. E. framlade den
första för hela jorden genomförda teorien för
bergskedjebildningen och sökte härvid f. ggn
bestämma bergskedjornas olika ålder. Denna
teori innehöll flera uppslag av bestående värde
men även förfelade spekulationer ang.
bergskedjornas regelbundna fördelning efter kanterna av
en reguljär ikosaeder.
Eli’, Eli’ (Eloi’, Eloi’) lema’ sabakta’ni,
ara-meiska, ”Min Gud, min Gud, varför har du
övergivit mig?”, ord av Jesus på korset. De äro
citat ur Psalt. 22:2: Eli’ e’li lama’ azabta’ni.
Eliesen, Poul, se Helgesen, P.
Eligius, flandriskt helgon (d. 660), enl.
legenden guldsmed och myntmästare under
Dago-bert I:s regering, blev biskop i Noyon 640 och
var nitisk främjare av missionarbetet i Flandern
och Friesland. Skyddspatron för guldsmeder
m. fl. Hans dag är 1 dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
