Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elis - Elisa - Elisabet - Elisabet (svensk prinsessa) - Elisabet (belgisk drottning) - Elisabet (Isabella, dansk drottning) - Elisabet (engelsk drottning, omkr. 1437—92) - Elisabet (engelsk drottning, 1465—1503) - Elisabet I (engelsk drottning, 1533—1603)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
589
Elisa—Elisabet
5£0
T r i f y 1 i a. I Pisatis låg den åt Zeus helgade
tempelorten Olympia, som gav hela landet en
viss religiös helgd och okränkbarhet.
Elisa (hebr. Elischa, ”Min Gud [el. Gud] är
frälsning”), son till en förmögen lantman,
kallades från plogen av Elia att vara hans lärjunge
och tjänare (i Kon. 19: 19; 2 Kon. 3: 11) och
var sedan denne troget följaktligt under hela hans
liv. Berättelserna om E. i 2 Kon. (kap. 2: 1—8:
15 och 13: 14—21) äro av olika valör och av olika
ursprung. En del är endast senare tiders
legender, vilka dock visa, att E. liksom sin store
företrädare haft en betydande makt över sin samtid.
E. levde och verkade under omkr. 50 år från
800-talets mitt. E. inspirerade Jehu att utföra
straffdomen över Ahabs hus i det ögonblick, då
dennes andre son och efterträdare, Joram sårats
i kampen om Ramot i Gilead (2 Kon. 9:1 ff.).
E. samlade omkring sig en krets av s. k.
profetsöner, d. v. s. profetlärjungar, ett slags andliga
skolor el. föreningar med en viss asketisk
riktning, som skulle tjäna som härdar för den
sanna Jahvereligionen.
Elisabet, prästen Sakarias’ hustru och
Johannes Döparens moder; var också själv av
prästsläkt och befryndad med Jesu moder (jfr Luk.
1:1 ff.).
Elisabet, Elisabeth, furstinnor.
Sverige. Elisabet, prinsessa (1549—97),
dotter till Gustav Vasa och Margareta
Leijon-hufvud, 1562 förlovad med Kristofer av
Mecklenburg. Då han 1563 råkade i en långvarig
fångenskap i Polen, blev förlovningen bruten.
Först 1581 kom giftermålet till stånd.
Belgien. Elisabet, drottning (f. 1876),
dotter till hertig Karl Theodor av Bayern,
förmäldes 1900 med sedermera konung Albert I av
Belgien. Under 1 :a världskriget tog hon
uppoffrande del i arbetet för belgiska sårade och
flyktingar.
Danmark. Elisabet (Isabella),
drottning (1501—26), kejsar Karl V:s syster. Hon
äktade 1514 Kristian II och kom 1515 till
Danmark. Hon var Kristian varmt tillgiven, trots
hans fortsatta förhållande till Dyveke, följde
honom 1523 i landsflykt och dog i Nederländerna.
J fr. G. Jörgensen, ”Dronning E. af Danmark”
(1901).
England. 1) Elisabet, drottning (omkr.
1437—92), dotter till Sir Richard Woodwille,
1464 g. m. Edvard IV.
2) Elisabet, drottning (1465—1503), den
föreg:s dotter, 1486 g. m. Henrik VII.
3) Elisabet (I), drottning (1533 7/o—1603
24/s). Hon var dotter till Henrik VIII och Anna
Boleyn, ärvde sin fars goda huvud, starka fysik
och vilja men även hans praktlystnad och anlag
för grymhet; från modern ärvde hon fåfänga
och lust för koketteri och intriger. E. fick
kunglig uppfostran, mest av protestanter, och
visade tidigt anlag för studier, särskilt för
språk. Under halvsystern Marias regering (1553
—58) lyckades E., som var religiöst indifferent,
genom att deltaga i katolska ceremonier rädda
sitt huvud. Wyatts upprorsförsök 1554, som
åsyftade att göra E. till drottning, ådrog henne
två månaders fängelse i Towern och en tids
bevakning på slottet Woodstock.
Vid Marias död besteg E. Englands tron,
hyllad av folkets överväldigande flertal som
landets rättmätiga drottning. Till sin främste
rådgivare tog hon William Cecil, en avgjord
protestant, som i 40 år var hennes trogne tjänare.
De kyrkliga förhållandena ordnades genom
uni-formitetsakten (1559) och suprematiakten (s. å.),
vilken gav kronan vittgående förordningsmakt
över kyrkan. I början av sin regering fasthöll
E. vid förbundet med Spanien, som tryggade
henne mot arvsanspråk från den med huset
Tu-dor befryndade Maria Stuart (dotters sondotter
till Henrik VII) i Skottland, 1559—60 drottning
av Frankrike. Drottning E. uppehöll samtidigt
vänskapliga förbindelser med olika länder, från
vilka hon fått giftermålsanbud (bl. a. av Erik
XIV, ärkehertig Karl av Österrike och franska
prinsar), men ingick aldrig äktenskap, trots
parlamentets upprepade påyrkande därom. Maria
Stuart blev därför den närmast
arvsberätti-gade till Englands tron. Då denna 1568 måste
fly till England, förmådde Ers rådgivare henne
att låta fängsla flyktingen. Påven Pius V
bannlyste E. (1570), Maria Stuart invecklades i
katolska intriger mot England, och när hon
befanns komprometterad i en sammansvärjning mot
E :s liv, undertecknade denna slutligen Marias
dödsdom. Maria Stuart avrättades (1587), men
E. sökte vältra över ansvaret på sin sekreterare
Davison utan att dock kunna övertyga utlandet
om sin oskuld.
Maria Stuarts avrättning ledde till en öppen
konflikt med Spanien. E. gav de upproriska
Nederländerna hjälp; engelska kaparfärder till
Spanska Amerika (Drake, T. Cavendish m. fl.),
i vilka drottningen ibland varit ekonomiskt
intresserad, hade irriterat Filip II, och
behandlingen av Maria Stuart rågade måttet. Filips
försök (1588) att med den s. k. oövervinneliga
armadan krossa England misslyckades. Genom
personligt mod och vältalig fosterlandskärlek gav
E. sina landsmän ett gott föredöme och stärkte
den nationella självkänslan, som tog sitt utlopp
i en storartad kraftutveckling, särskilt inom
handel och sjöväsen. Segern över armadan
bildar höjdpunkten inom E:s liv; sedan gick
utvecklingen utan hennes ledning, och hon
förlorade i viss mån kontakten med sitt folk. E :s
gamla medhjälpare dogo (Cecil, Walsingham, N.
Bacon, Leicester m. fl.), och de nya männen
(bl. a. Essex och Raleigh) underordnade sig icke
E:s vilja i samma grad som de gamla.
Drottning E:s politik bar ofta prägeln av
kvinnlig obeslutsamhet. Emellertid visade sig
hennes avvaktande politik, „ej sällan inspirerad
av Cecil, efteråt ofta riktig. E:s mål var ett
enat England med en stark kungamakt, byggd
på folkets vilja, och hon tvekade icke att slå
till, när statens intressen syntes henne kräva
stränghet; flera av hennes fränder och vänner
fingo sluta på stupstocken (Norfolk, Essex m. fl.).
Mycket i E:s karaktär förklaras av de svåra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
