Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830 - VII. Borgardömet omkr. 1830—omkr. 1850 - VIII. Utvecklingslärans skede omkr. 1850—omkr. 1880 - IX. Pessimismen omkr. 1880—omkr. 1900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engelska litteraturen
676
675
roman ”The castle of Otranto” (1764). Den
milde William Cowper (d. 1800) och den
lantlige George Crabbe (d. 1832) stodo mera
på det förgångnas mark. Skotten Robert Burns
(1759—96) skapade däremot ny folkpoesi ur den
gamla. William Blake (1757—1827) blev
visionär och mystiker. Som revolutionärer under
inflytande av händelserna i Frankrike framträdde
också den egentliga romantikens tre första
skalder. William Wordsworth (1770—1850) levde
sig in i naturens vardag lika väl som dess
högtid och visade, att poesiens språk ej var ett
annat än livets. Samuel Taylor Coleridge (1772—
1834) ägde Burns’ sinne för folkdiktningen men
var på samma gång en sökande ande med
dragning å.t det mystiska och övernaturliga. Tills, m.
den borgerliga Rob. Southey (1774—1843)
bildade de s j ö s k o 1 a n, så benämnd efter
distriktet kring de natursköna sjöarna i n. v.
England, där de bodde långa tider. Som deras
parallell inom prosan framstod Walter Scott
(1771—1832; även epiker) med sina historiska
romaner. Med dessa fyra huvudromantiker som
bakgrund flammade tre meteorer upp med kort
bana men intensiv ljusstyrka. George Noel
Gordon, Lord Byron (1788—1824), ger i sin
diktning en mosaik av romantiska element. Percy
Bysshe Shelley (1792—1822) har en metafysisk
-panteistisk läggning, varjämte han behärskas
av revolutionens broderskaps- och toleransidéer.
Hos John Keats slutligen (1795—1821) finner
man som huvudelement antikens skönhetslängtan
och skönhetsberusning jämte romantikens mystik
och dess sinne för det fasansfulla. Utanför
romantikens ram faller tidens förnämsta namn
inom prosan. Jane Austen (1775-—1817) skildrade
landsortsliv och landsortstyper. Den för
romantiken egendomliga skräckromanen företräddes av
Ann Radcliffe och M. G. Lewis, medan
Charles Lamb, William Hazlitt och Th. De Quincey
efter Coleridge äro rörelsens förnämsta essäister.
VII. Borgardömet omkr. 1830—omkr. 1850.
Scotts död 1832 anses beteckna romantikens slut
i England. De nya männen kring 1830 började
som romantiker. Bulwer skrev en Wertherroman
(”Falkland”, 1827); även Byrons mentalitet och
diktning ha starkt påverkat honom och Disraèli
(”Vivian Grey”, 1826, ”Venetia”, 1837). R.
Brownings deklamatoriska blottande av sina
föregivna ”själsliga avgrunder” i ”Pauline”
(1833) samt hans Faustdrama ”Paracelsus”
(1835) liksom Elizabeth Brownings ballader
fortsätta även romantiken. Tills vidare levde också
Alfred Tennyson närmast helt i den romantiska
skolans ämneskretsar. Som Keats’ arvtagare
fördjupade han sig i grekernas skönhetsvärld
för att senare finna sitt egentliga fält inom
Ar-tussagans område. Böjelsen för skräckelementet
förnekade sig aldrig hos Dickens ens mot slutet
av hans bana, och känslosamheten spelade hos
honom och Thackeray en alltför stor roll. Den
historiska romanen odlades i Scotts efterföljelse
av Bulwer, Dickens, Disraèli och Thackeray.
I övrigt anknöt romanen vid äldre förebilder
(Fielding, Smollett, Richardson) och blev
rea
listisk. Högst nådde här Dickens. Som en nära
nog genomgående försenad romantiker framstår
Thomas Carlyle (1795—1881), som nyupptäckte
den tyska romantiken.
Det, som huvudsaki. kom att behärska denna
period även inom litteraturen, var de sociala
problemen. Väckt till liv av franska
revolutionen, hade den sociala romanen redan hos
William Godwin (1756—1836) tagit sig an de
betryckta i samhället. Med Charles Dickens (1812
—70), Charles Kingsley (1819—75) och
Elisabeth Gaskell (1810—65) bröt en framgångsrik
litterär reformpropaganda in, som på några
årtionden åstadkom en väsentligt annan social bild
i England. Inom poesien vunno dessa
humanitära strävanden hos Th. Hood (1799—1845) och
Elisabeth Browning internationellt berömda
uttryck. Även revolutionens kamp mot
privilegierat klassväsen fick nu i England företrädare
i t. ex. Thackeray (d. 1863). Trots dessa
förbindelser med romantiken var emellertid
periodens kärna borgerlig. Den mångfrestande
Bul-wer-Lytton (d. 1873) gav fullödigt uttryck åt
borgardömet i romanen ”The Caxtons”.
VIII. Utvecklingslärans skede omkr. 1850—
omkr. 1880. De idéer, som skulle brigna nytt liv i
litteraturen efter seklets mitt, förbereddes tidigt.
Comtes positivism började redan på 1830-talet
sippra in i England. Den viktigaste tilldragelsen
var dock publiceringen av Darwins ”Origin of
species” (1859), som gav impulser inom
litteraturen åt George Eliot samt ännu mer George
Meredith (1828—1909) och Samuel Butler (1835
—1902). För kvinnoemancipationen kommo
Me-rediths, G. Eliots (1819—80) och Charlotte
Bron-tès (1816—55) böcker att betyda mycket.
Tennyson (1809—92) fortsatte nu närmast i den
förut inslagna riktningen. Något av det, som
rörde sig i tiden, kom dock till synes t. ex. i
hans ”The princess” (1847;
kvinnoemancipationen) eller ”In memoriam” (1850; brytningarna
mellan religion och vetenskap). Av annat kynne
voro prerafaeliterna. Genom sin
estetiskt-teore-tiske förkämpe John Ruskin stodo de i
förbindelse med Carlyles sociala förkunnelse.
Rörelsens ledare, Dante Gabriel Rossetti (1828—82),
skrev tungt sensuella dikter med inslag av
mysticism samt av en starkt esteticerande art. Detta
framträder än skarpare hos Charles Algernon
Swinburne (1837—1909). William Morris (1834
—96) kastade sig över den forngermanska
litteraturen och gav moderniserad form åt dess värld
och vimmel av gestalter.
IX. Pessimismen omkr. 1880—omkr. 1900.
Positivismen och utvecklingsläran hade ledsagats
av ökad energi och friskare liv i litteraturen.
Men de åstadkommo också en allvarlig störning
i den själsliga balansen, pessimism,
dådlöshets-stämning och upplösningstendenser. Redan
Mat-thew Arnolds (1822—88) litterära verksamhet
hade burit prägel härav. Han följdes i spåren
av Walter Pater (1839—-94), vars roman
”Ma-rius the epicurean” röjer en dådlös estetiserande
livsuppfattning. Oscar Wilde (1854—1900) knöt
an här (men även vid fransk symbolism). Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
